De teoretiska undersökningar och ofantliga experimentarbeten som utvecklats på radioområdet, hava ej enbart kommit radion till fromma. Då rundradion började bliva populär, stannade som genom ett trollslag så gott som all grammofonförsäljning. Ingen människa ville köpa en skrällande grammofon, då för samma pris kunde erhållas en radioapparat, som återgav musiken ofantligt mycket bättre. Så småningom tillgodogjorde sig emellertid grammofonfabrikanterna de uppfinningar, som gjorts på radioområdet, så att även grammofonmusiken blev njutbar. Vad som här avses är alltså den elektriska inspelningen av grammofonskivor, vilket som bekant tillgår ungefär på samma sätt som en radioutsändning, d.v.s. med mikrofon och förstärkare. Med denna inspelningsmetod är det nämligen möjligt att kunna spela in exempelvis en hel orkester, så att de olika instrumenten komma i full proportion till varandra.

Utvecklingen har fortsatt ännu längre. När så goda resultat vunnits med elektrisk inspelning av grammofonskivor uppstod osökt den tanken att den elektriska återgivningen naturligtvis måste vara bättre än den mekaniska återgivningen. Detta visade sig också riktigt.

I och med den elektriska återgivningen av grammofonmusiken finns det även möjlighet att reglera ljudstyrkan av densamma genom att öka eller minska förstärkningen å förstärkaren, och ljudstyrkan är praktiskt obegränsad.

Vad för betydelse ovannämnda kan hava på utvecklingen är för närvarande omöjligt att förutsäga, men att det finns oanade möjligheter visas av den kombination av film och elektrisk grammofon, som för närvarande används i biografen Olympia i Stockholm. Där visas en film, ”Chang”, där de uppträdande huvudsakligast utgöras av djungelns vilda djur. Speciella grammofonskivor hava upptagits i zoologiska trädgården i London. Så exempelvis har det upptagits en speciell grammofonskiva med leopardens tjut, en med trumpetstötar från elefanter, en med apljud o. s. v. Dessa grammofonskivor spelas nu å biografen samtidigt med filmen men måste skötas av en person, som avpassar ljuden och ljudstyrkan efter de olika bilderna på filmen. För att tillräcklig ljudstyrka skall erhållas, måste förstärkaren vara ganska kraftigt, dimensionerad. Den förstärkare, som användes, kan återgiva en distorsionsfri effekt på cirka 25 watt, motsvarande en tillförd anodeffekt av 160 watt.

Filmens värde har med denna anläggning, vilken är utförd av Svenska Radioaktiebolaget, förhöjts ganska väsentligt och såsom varande den första i sitt slag i Sverige giver den anledning att förutspå betydande fortsatt utveckling på området.

I dag skola vi följa årstiden och tåga ut i skog och mark, ut i naturen till aporna och vilddjuren. Vi skola ge oss in i en djungel, som är okänt land för oss svenskar, men som genljuder av gny och bråk. Rovdjur stryka omkring bland lianerna och söka roffa åt sig byte, och i träden sitta de små markattorna och apa efter rovdjuren så gott de kunna.

Vi mena den talande filmens djungel — lianerna äro av celluloid! Ute i världen, särskilt den nya, står talande filmen i centrum för det allmänna intresset. Amerika är bara presidentval och talande film just nu, och ibland slå sig de två ihop och gör reklam för varandra: man har nämligen konstaterat att ett valtal i talande film ses och hörs på 300 meters avstånd.

I Sverige följde vi talfilmens första stapplande steg. Vi veta att Mussolini, hans vän påven och bådas vän Bernard Shaw läto talfilma sig. Vi veta också att under säsongen 1927-28 de första talfilmerna döko upp på Broadways biografer. Bl.a. ”Soluppgång”, där storstadsbullret återgavs i talfilm.

Men sedan slappades vår uppmärksamhet. Den väcktes på nytt först när en filmfirma i Stockholm nyligen förklarade, att den nästa år tänkte bjuda på talfilm i Stockholm. En annan firma har åtminstone talfilm på programmet — Colleen Moores ”Lilac Times”. Skall hon tala också i Stockholm? Hur talar hon? I bas? Och på vilket språk?

Medan vi sovit har talfilmen utvecklats oerhört. Den har gripit omkring sig så starkt, att hundratals amerikanska biografer nu installera ljudapparater, och alla filmbolag producera talande film. Somliga bolag ha meddelat att halva antalet av deras nya filmer skall vara talande! Själva Chaplin skall tala, och med honom de andra komikerna, Harold Lloyd, Mack Sennett … Talfilmen har t.o.m. börjat erövra Europa. British Internationals direktör förklarar att hans bolag energiskt sysslar med talfilm. Och Atlantflygarnas bullrande mottagande i Berlin talfilmades häromdagen och släpptes ut som talande journal.

Varav denna forcerade utveckling? —Mycket enkelt. Vi ha i Stockholms-Tidningen gång på gång belyst hur illa det står till med filmindustrin. Genom dålig förvaltning av pundet, punden och dollarna ha filmmännen ruinerat sina förläggare och sin publiks intresse.

Det sistnämnda var det farligaste. Alla förstodo att något måste göras och något måste ske. Så kom den talande filmen. Och experiment visade att talandet stimulerade folks domnande biografintresse. Warner Bros togo in jättekassor på en medelmåttig film — ”Jazzsångaren” — bara för att den talade.

Naturligtvis kastade sig alla över detta räddande halmstrå — denna talande lian — både rovdjuren och de små aporna.

Och talfilmen är verkligen något nytt och betydelsefullt. Den förtjänar det största intresse. Och den har väckt en storm av förtjusning, hat och teoretiska utläggningar. Somliga ropa: ”Den stumma filmen är död! Framtiden tillhör helt den talande!” Så ropa bland annat Paramountdirektören Jesse Lasky som var över i Paris och engagerade kabaretgunstlingen Maurice Chevalier till New York för talfilm. Många filmmän, ledarskribenter och kritiker instämma med Lasky. Men andra utdöma talfilmen fullständigt, och beteckna den som en övergående modefluga. Bl.a. den framstegsvänliga The Film Mercury.

Motståndarna ha många vägande skäl. Filmen är en konst för sig, säga de, vars karakteristikum just är stumheten. Om filmen blir talande måste den överge sin egen stil med de snabba förflyttningarna i tid och rum, med växlingarna mellan närbild och avståndsbild. Filmen måste bli sig själv otrogen och närma sig teatern.

Motståndarna säga vidare att det moderna livet är fyllt av buller ändå — filmkonstens nuvarande tjusning ligger just i dess vilsamma tystnad, kombinerad med orkestermusik. Realistiskt buller och dialog bara spränga helhetsverkan.

Motståndarna påpekar slutligen att film måste vara internationell för att bära sig. Talet kommer att binda den vid ett enda språkområde — vilket skall medföra ruin.

Men trots alla olycksprofetior vinner talfilmen terräng för varje dag. Somliga producenter äro försiktiga och inskränka sig helt enkelt till att filma ljud: Fairbanks t.ex. vill filma sin älskade piskas smällar, Chaplin vill i sin nya film ”City Lights” filma storstadsgatornas buller. — Andra producenter nöja sig med filmad musik. Paramount t.ex. har kungjort att alla deras kommande filmer levereras med färdig orkestermusik, filmar efter ackompanjemang av 60 utvalda musiker. — Men även rena dialogfilmer förberedas.

Huru som helst: filmvärlden står inför sin största revolution hittills. Biograforkesterns saga tycks vara all, och i Tyskland ha förtvivlade biomusiker redan bildat en millionfond för bekämpande av den talande filmen.

Men förödelsen går också ut över stjärnor och regissörer. Bolagen äro mycket försiktiga med engagemang på långa kontrakt. Ty de få kanske snart h.o.h. byta personal — i fall den talande filmen slår igenom. De nuvarande filmartisterna ha inga skolade röster, ingen talteknik. Bland Metro-Goldwyns 41 fast anställda stjärnor duga endast Lionel Barrymore. Lew Cody, Ralph Forbes och Frank Currier för talfilm.

På samma sätt med regissörerna. En talfilmsregissör måste ha teaterträning. När Paramount nu talfilmar Ziegfeld Follies i ”Glorifying the American Girl”, får Ziegfeld själv hjälpa till med regin ty ingen filmman klarar uppgiften.

Ja — vi får se hur det går. Naturligtvis kommer talfilmen att omvandla filmkonsten och diktera nya lagar. Men är detta något att vara rädd för? De rätta männen med den rätta begåvningen skola nog göra konst även av talfilm!

Låt oss ej förvillas av de många kloka argumenten mot talfilmen. Ingen genial uppfinning har sett dagen utan att tusen kloka stämmor bevisat dess omöjlighet. Och ändå ha de geniala uppfinningarna segrat. Lekande lätt.
R. H–d.
[R. H-d. = Robin Hood = Bengt Idestam-Almquist]

Ingen filmintresserad person har väl kunnat undgå att lägga märke till den dominerande ställning, som den s. k. ”sound picture” f. n. intager på den amerikanska filmmarknaden. ”Sound” är ju ljud, och i översättning blir ju ljudfilm den mest adekvata beteckningen. Vad innebär nu ljudfilm? Jo, i Amerika är det ett gemensamt namn på alla filmer, som framföras med automatisk beledsagning av tal, sång, musik, naturljud, såsom vindens vinande, regnets fall på fönsterrutorna, vargens tjut etc. Här i Europa inbegripa vi dock icke talande film i begreppet ljudfilm. Diskussionens vågor ha redan gått höga om denna senaste utveckling på filmens område. Många betänkligheter ha framförts — månne inte filmen kommer på avvägar genom dessa metoder? I allmänhet synes man dock a priori acceptera ljudfilmen — det säger ju sig självt, att ”den stumma konsten” ej behöver lida av dylika förstärkningar. Ett dramatiskt moment blir givetvis ännu mera dramatiskt, då det i stället för touch i orkestern beledsagas av exakta naturljud, stämningen blir mera intensiv, scenen mera övertygande. Och om musiken exekveras av en orkester eller sker rent automatiskt spelar ju principiellt ingen roll — det är emellertid självklart, att det senare arrangemanget kan göras långt effektfullare och smidigare. Och sången är ju internationell, den kan njutas på vilket språk den än utföres. Men vis à vis talfilmen vill man i det längsta ställa sig skeptisk — den synes ju knappast kunna få någon internationell betydelse, så länge språkbildningen är så föga utbredd som nu. Man menar, att inte ens engelsmännen skulle ha nämnvärd lust att stifta bekantskap med amerikansk talfilm — dialekten är ju inte precis densamma, och Albions söner äro konservativa herrar ...

Efter många om och men har dock för någon vecka sedan ljudfilmen haft sin europeiska premiär. Det var i London, och det blev succés pyramidale. Det var något nytt, som grep människorna, och något storartat. Programmet levererades av Warner Brothers och huvudnumret utgjordes av ”Jazz-sångaren” med den store Broadway-sångaren Al Jolson i huvudrollen. Denna film föregicks av ett Vitaphone-program, bestående av musiknummer från operor till lättare saker, inspelade av jätteorkestrar om mera än 100 man, samt en-aktare med berömda operasångare och sångerskor i huvudrollerna. Revolution i nöjeslivet, helt enkelt!

När kunna vi vänta Vitaphonen hit? I dagspressen har man sett uttalanden, som gå ut på, att det skulle bli allt för dyrbart för våra förhållanden att göra en installation för ljudfilm på biograferna. Inte ens de största av våra biografteatrar skulle kunna bära en dylik utgift. Vi ha talat med direktör Odd Biörnstad, som representerar Warners i Sverige och Norge. Han har en helt annan uppfattning. ”Det är klart, att Vitaphonen kommer hit”, säger dir. B., ”men jag kan ännu inte definitivt säga när. Knappast dock i år, men troligen i början av nästa, kanske redan i januari. Kostnaderna äro visserligen rätt höga, men det är ju fråga om en ny attraktion, ett nytt och högst intressant inslag i nöjeslivet. Att det kommer att bli populärt, är jag övertygad om. Al Jolson är en sångare av enastående mått, och hans spel är fascinerande. Och det blir ju långt billigare både för oss och publiken att få hit honom via Vitaphonen än livslevande. För övrigt, när Stockholm har råd att ta hit alla möjliga världsberömda artister och andra attraktioner, som kosta massvis med pengar, varför skulle vi inte ha råd att ta hit tonfilmen?”

Resonemanget är onekligen riktigt, och vi kunna alltså glädja oss åt faktum. Det finns gott om ljudfilmer av internationell läggning på lager. Jolson har sålunda medverkat i ytterligare en ljudfilm med det betecknande namnet ”The singing fool” och har flerårigt filmkontrakt med Warners. ”Noaks ark” heter en storfilm, som spelar i såväl forntids- som modern miljö. Den är även inspelad med Vitaphone. och det lär väl bli en sensation att få höra alla arkens djur utstöta sina mångskiftande läten. För den manliga huvudrollen har Warners — inom parentes sagt — fått låna George O'Brien av Fox, den firma, som först lanserat det konkurrerande ljudfilms-systemet Movietone, som väl även kommer att lanseras i Sverige. En av de ledande Fox-herrarna, mr Clayton P. Sheehan, har nyligen varit här för att förbereda saken, liksom en av Warners främsta krafter, mr Herman Starr, befinner sig på en rundresa i Europa i samma syfte och bland annat ordnat med premiären i London. Dessutom har han vidtagit åtgärder för europeiska Vitaphone-upptagningar, som torde taga sin början i sommar. Ljudfilmen är sålunda ett europeiskt faktum.

Vad den rent talande filmen beträffar, har denna, som sagt, hittills av män och kvinnor av facket mottagits med mycken skepsis, den har betecknats som en hybrid, som fotograferad teater. Den, som skriver dessa rader, säger som amerikanarna: ”Wait and see”. Man kan aldrig veta. Vi kanske även här stå inför en oanad utveckling.
Tott.

”Den förestående säsongen kommer åtminstone för de större ländernas biografer att bjuda på något nytt, ett nytt, som möjligen kan bli liktydigt med en revolution inom filmens värld. U. S. A:s biografer ha redan till ett stort antal börjat pröva den talande, sjungande och spelande filmen. Endast en bråkdel av de biografer, som vilja installera den nya uppfinningen, få sin iver uppfylld. De övriga få vänta. Tillverkning och montering stå icke i proportion till den våldsamt inbrytande efterfrågan. Det torde också vara något helt annat än den hörfilm, vi på sin tid finge demonstrerad dels på Lidingön, dels på Piccadilly i Stockholm. Nu lär man stå inför en fullbordad uppfinning, som visserligen än ytterligare kan utvecklas, men som likväl nått samma frihet från grammofontrattens biljud, som våra första klassens radioapparater

Tiden och utvecklingen går så fort, att vi själva faktiskt inte hinna med.

I Tyskland, England och Frankrike står man likaledes inför de första försöken och även europeiska patent lanseras i rask fart. De amerikanska fackmännen äro likväl delade i sina åsikter. En del förkunna ett nytt tidevarv för filmen. Andra och då de av det mera konservativa och försiktiga slaget mena, att den ljudande filmen endast kommer att bli av övergående art, ett nytt, som just genom sin nyhet fångar allmänhetens intresse, men som sedan i fortsättningen kommer att bli mindre lockande. Denna part menar också, att den nya filmen endast kommer att vålla biograferna en massa utgifter och besvärligheter. Vem som har rätt får framtiden utvisa.

När turen kommer till Sverige veta vi icke. Vi ha för egen del just i filmens stumhet sett dess styrka, och från den ståndpunkten gå vi icke, förrän vi av verkligheten blivit övertygade om att den stumma filmen är dömd till underlägsenhet.

Den talande filmen blir i varje fall mindre internationell än den stumma. En engelsktalande film kan icke givas i Sverige, ty den publik, som skulle kunna förstå och njuta av den, är för liten för att filmen skulle bära sig. Såvida icke den talande filmen löser världsspråksproblemet och vi alla från barnsben lära oss ett visst språk via bion.

För filmens aktörer och aktriser inträder också något nytt: kan Greta Garbo tala så pass god och brytningsfri engelska, att hon kan vara med om talande film? Och hur skall det gå med alla de flickor, som vunnit sin stjärnglans enbart och allenast genom sin skönhet och sin ungdom. Det är icke många aktörer, vilka likt Jannings gjort sin lycka, trots att de icke längre äro några unga sköna gudar. Kommer nu intelligensen och begåvningen att mindre handikappas av ungdomen och den kroppsliga fägringen?

Och medan vi äro inne på detta kapitel, vilket namn skola vi svenskar ge den nya filmen. Talfilm? Nej, filmen kan ju också spela. Ljudfilm? Nej, det låter så likt judfilm. Hörfilm? Det vore i stil med hörsal. Akustisk film? Det är så tungt att uttala för många av menige man. Tonfilm? Även talet är ju toner, men toner har dock fått annan betydelse i språkbruket.

Vem kan komma med bästa namnet? Är månne inte hörfilm det hittills lyckligaste namnet, det namn, som bäst täcker begreppet? Hörfilm duger ju både för tal, sång och musik. Alla tre äro ting, som vi uppfatta med vårt öra. Facket bör ena sig om ett namn. Hörfilm tycks slå igenom i Tyskland men en olägenhet har hörfilm gentemot tonfilm och ljudfilm. Man kan icke få något bra adjektiv till den. Tonfilm kan omskrivas till tonande film, ljudfilm till ljudande film men hörfilm kan ej bli hörande film.

Men det är icke nog med detta. Den stereoskopiska filmen är ock på marsch, enligt vad den utländska fackpressen förklarar. Den kräver helt nya projektionsapparater, medan däremot de maskinella anordningar, som hörfilmen fordrar, kunna appliceras på de hittills brukade maskinerna.

Hörfilm blir ändå slätt ingen billig historia, men skulle den stereoskopiska filmen samtidigt pressa sig fram, bleve det en omläggning av både maskiner och maskinrum. Allt, som vi hittills haft standardiserat, måste kasseras.”

Den talande filmen har gjort sitt intåg i Hollywoods filmfabriker. Warner Brothers vad de första som vågade experimentet med sitt VITAPHONE. Publiken fordrar nu bättre talfilm, och alla de andra bolagen, Paramount, Metro-Goldwyn-Mayer, Fox, Universal och First National, för att inte tala om de mindre bolagen strö millioner dollars på förbättrandet av uppfinningen.

Eder korrespondent har haft nöjet att se och höra såväl VITAPHONE som MOVIETONE. Movietone är otvivelaktigt den uppfinning som återger inte blott den mänskliga rösten, men också alla de andra oss omgivande ljudfenomenen bäst. Den är baserad på principen av fotografering av ljudvågorna, medan Vitaphone följer den gamla fonografmetoden, med synkronisering av det talade ordet med läpparnas rörelse. I Movietone infilmas ljudet och bilden samtidigt, i Vitaphone kan rösten förevigas senare. Det förefaller som om Movietone vore idealiskt för nyhetsfilmen, och jag har hört prinsen av Wales tala i England, Mussolini i Rom, hästtramp och fanfarer under en parad i Paris och en fors’ mäktiga brus. Kanonskott kan Movietone gudskelov inte återge, vilket är tur för åskådaren. Men gevärseld och kulsprutornas enerverande ta-ta-ta-ta är hyperillusoriskt.

Den talande filmen har kommit för att stanna. […] Men de stora producenterna står inför många problem, som nu förefalla nästan olösliga. Den amerikanska filmen har erövrat en särställning i den internationella marknaden, som den inte kan riskera genom introducerandet av talfilmen. Den engelskspråkiga filmen blir en absurditet i balkanstaterna, den tills vidare oexploaterade ryska marknaden, Kina, Persien. Den blir löjlig i England, emedan den amerikanska accenten alltid varit en källa till stilla skadeglädje för engelsmännen, och om amerikanerna hitta på orådet att använda slanguttryck, måste den brittiska publiken sitta med uppslagna lexica i handen. […]

Fred Niblo, den berömde M.-G.-M.-regissören, är säker på att talfilmens språk en dag kommer att bli esperanto. Samma åsikt när Clarence Brown. Victor Sjöström ser endast fundersam ut och vill inte säga för mycket.

Irving Thalberg tror på engelskan som universalspråket. Han är högsta produktionschef för det mäktiga Metro-Goldwyn-Mayer och har nyligen återkommit från Europa, där han studerat situationen och möjligheterna för en framtida invasion av amerikansk talfilm. Han är övertygad om att talfilmen dessutom blir en sporre för de europeiska folken att lära sig engelska.

Fox är det bolag som gör de allvarligaste försöken att införa Movietone i Amerika och Europa. Deras nyhetsfilm är en Movietoneprodukt och som sådan är den överraskande lyckad. Bolaget bygger för närvarande storartade Movietonestudios i Hollywood, och enligt uppgifter är för närvarande över trehundra teatrar i Amerika försedda med Movietone-återgivningsapparater. Förrän året är slut, kommer antalet att växa till tusen.
Det ligger revolution i Hollywoodluften.
Filmkolonien darrar.
Aleko Lilius.

I dag måste vi åter ta itu med den talande filmen. Utvecklingen går så snabbt på detta nya område att när man skriver borde man i rubriken inte ha ”i dag” utan ”i går”. Medan pennan raspar över papperet bli ens nyheter förlegade. Utvecklingens fart är så uppdriven att man ej längre vet om man skall kalla den rasande eller rosenrasande.

Talfilmens hemland är det stora, rika Amerika, men dess moder är inte de största, rikaste bolagen, utan bolag, vilkas väntrum liknade burar i en zoologisk trädgård: björnburar fulla av rytande bestar. Dessa bestar vägrade fortsatt kredit. Men filmerna hade kört fast i schablonen, folk hade delvis ledsnat på dem, och biografernas kassor kunde inte leverera nog med guld att slunga i bestarnas gap och få dem att sluta detta gap och hålla tyst och god min.

I sin förtvivlan grepo bolagen då efter talfilmens halmstrå. Obs.! — endast för att klara ögonblickets nöd! Emellertid utföll experimentet över förväntan. Nyfikenheten drev massor av folk till biograferna. Ex. Warner Bros aktier stego från 20 till 70. Och naturligtvis grepo då strax hundratals andra mer eller mindre magra händer efter detta halmstrå, som visat sig vara så fett att det inte sjönk ens när Warner Bros ställde sig att stå på det med hela sin tyngd. Och så var lavinen i gång. Samtliga bolag började producera talfilm, tiotals mill. färska dollar lades ner i biografernas utrustning med talfilmsapparater, en vild och ganska komisk jakt begynte efter talpjäser och talskådespelare. Broadways klädloger tömdes på skådespelare, ty alla emigrerade till Hollywood. En ny folkvandring från öster mot väster!
Robin Hood

”Valet av namn för den 'talande' filmen får väl också nu anses vara gjort. Tills vi om någon vecka välja på nytt. Nu skall det heta ljudfilm. Enligt Svenska Dagbladet. Det blev alltså varken hörfilm eller tonfilm. Ljudfilm har onekligen sina goda sidor. Och kommer ljudfilmen, så blir det väl både ljud och luft i luckan. I biljettluckan. Åtminstone i början.

Annars synas amerikanarna icke ha haft något fritt val, då ljudfilmen slog ner som en blixt. Det var ”Jazzsångaren”, som kom den nya filmen att slå igenom där, men det blev icke evolution utan det blev revolution. Och ljudfilmen kan bli en historia, som bringar hela den amerikanska filminspelningen i ett ytterst obehagligt kaos.

Amerika har ju hittills inspelat filmer både för inhemsk och utländsk marknad, men om nu den amerikanska publiken kräver enbart ljudfilm, så går huvudparten av den utländska marknaden åt skogen. Och i den låg det förträffliga ”påbröd”, som gjorde affären så lysande.

Ljudfilmen blir också åtskilligt dyrare än den stumma filmkonsten. Och svårare. Det kan bli krångel icke endast i biografen vid framförandet, så att de agerande fortsätta att tala fast deras läppar tiga, utan det kan blir trassel även vid inspelningen. Åtminstone under det övergångsskede, i vilket man för närvarande uppenbarligen kommit. Det är inte bara de agerandes röster, som inregistreras i ”ljudfilmen”. Det är alla andra ljud också. Om en bil ute på gatan tutar just då de två taga varandra i sina armar ute på en flotte på det stora havet (representerat av en damm i ateljén) så kommer biltutandet med. Fast man inte annars hör bilar ute på sjunkande flottar. Man har inte ”ljudsäkra” ateljéer, men man måste tydligen skaffa sig sådana. Tills vidare får man göra natt till dag och ha inspelningar, medan andra människor sova och det är tyst utanför ateljéerna. Men det blir dyrt och för de medverkande otrevligt.

Hittills ha endast de större av de amerikanska biograferna lyckats få de nya maskinerna installerade. De ha haft glänsande succés. Men skall publiken räcka till även sedan alla de medelstora och mindre biograferna kommit med i leken. Det är en fråga, som sysselsätter varje amerikansk film- och biografman, men en fråga, som ännu ingen kan besvara.

Men man har som sagt icke haft något fritt val utan tvång. Och vår tid kommer nog också. Ryktena börja redan surra. Det är i varje fall en underbar uppfinning, ett teknikens underverk.

Fast man gärna ville rösta nej.

”The Sound Picture”, ljudfilmen, nog har den blötts och stötts i spalterna! Diskussionens vågor ha gått höga om denna senaste utveckling på filmens område. Många betänkligheter ha framförts — månne inte filmen kommer på avvägar genom dessa metoder? I allmänhet synes man dock à priori acceptera ljudfilmen — det säger ju sig självt, att ”den stumma konsten” ej behöver lida av dylika förstärkningar. Ett dramatiskt moment blir givetvis ännu mera dramatiskt, då det i stället för touch i orkestern beledsagas av exakta naturljud, stämningen blir mera intensiv, scenen mera övertygande. Och om musiken exekveras av en orkester eller sker rent automatiskt, spelar ju principiellt ingen roll — det är emellertid självklart, att det senare arrangemanget kan göras långt effektfullare och smidigare. Och sången är ju internationell, den kan njutas, på vilket språk den än utföres. Men vis à vis talfilmen, vill man i det längsta ställa sig skeptisk — den synes ju knappast kunna få någon internationell betydelse, så länge språkbildningen är så föga utbredd som nu. Man menar, att inte ens engelsmännen skulle ha nämnvärd lust att stifta bekantskap med amerikansk talfilm — dialekten är ju inte precis densamma, och AIbions söner äro konservativa herrar...

Emellertid har ”The Sound Picture” nu haft sin europeiska premiär i London. Det var Warner Bros., som förhyrt ”Piccadilly” och levererade ett helt ”Vitaphone”-program. Det kommer att efterföljas av flera: Piccadilly skall nämligen åtminstone under ett år framåt framföra enbart Vitaphone-filmer. Med spänt intresse kasta vi oss över London-pressen för att höra, hur Europa tog emot den sensationella nyheten, som skakat Amerikas filmvärld. Redan rubrikerna äro talande nog: ”En triumf”, ”Succés”, ”Kom och segrade”, ”Kom för att stanna”, ”En ny era i filmens historia” etc. Berömmet är enhälligt, och man sparar inte på superlativerna.

Premiärprogrammets huvudnummer var den även hos oss mycket omtalade ”Jazzsångaren” med Al Jolson. Denna film föregicks av korta smånummer, som alla väckte stor förtjusning. Så här säger recensenten i ”Empire News”:
”En ny milsten i kinematografiens historia. En mycket kritisk publik kallade enhälligt programmet 'underbart', 'perfekt', 'fulländat'. I varje scen kom personlighet från den vita duken, och illusionen var så fullständig, att man kände artisternas kroppsliga närvaro. Synkroniseringen var häpnadsväckande.”

Och samma recensent tillägger:
”Körer och bravorop.
Al Jolsons' framförande av sången 'Dirty Hands, Dirty Face' i ett utkantskafé bland knivarnas och gafflarnas rassel och bordens dukande var underbart.”

Låt oss ett ögonblick stanna inför denna lilla scen: den visar just ljudfilmens möjligheter att skapa intensiv och realistisk stämning. I detta fall flyttas åskådaren helt enkelt in i ett kafé: han förnimmer restaurangens atmosfär, stolarnas skrapningar, kyparnas slammer med tallrikar och glas, knivars och gafflars rassel — stämningen blir långt intensivare och illusionen mycket starkare än vad enbart bilden ackompanjerad av musik kan åstadkomma!

Daily Chronicles kritiker säger:
”Folk, som kom för att kritisera, stannade för att berömma och applådera.”

Beträffande själva uppfinningen säger samma kritiker att ”'Vitaphonen' är överlägset alla andra här visade system” (bl. a. Movietone). Han betecknar ”The Sound Picture” som en helt ny form av underhållning, men, tillägger han:
”Det är inte troligt, att den på något vis kommer att inverka på teatern eller den stumma filmen med dess orkesterackompanjemang.”

Daily News säger att
”Vitaphonen är underbar med sin absoluta synkronisering och har en fördel framför alla andra 'sound'-system: orden synas verkligen komma direkt från artisternas läppar.”

Al Jolsons sång finner denna tidnings kritiker underbar, däremot är han ej nöjd med de talande replikerna, som synas honom förta stämningen och i någon mån rubba filmens idé. Och han anmärker på ”lilla söta May Mc Avoys läspning och amerikanska accent”.

Daily Mirror står för beteckningen ”en ny era i nöjeslivets historia” men karaktäriserar ”Jazzsångaren” som ”just like stage play” — precis som teater. Men i ett annat nummer av samma tidning gör en annan medarbetare följande uttalande:
”Personligen tror jag på talfilmens framtid — om några få år kommer den att vara oerhört förbättrad, men det finns ingen anledning förmoda, att den skall döda vare sig teater eller stum film. Det är en ny form av underhållning, som kommer att få plats bredvid de bägge andra och — 'good luck to it!'.

Vad säger teaterfolket? Daily Mail har gjort en intervju om saken, Mr. Alban L. Limpus framstående teaterman, säger:
”Som separat underhållning kommer talfilmen att bli mycket god. Somliga saker på Piccadilly äro underbara. Men jag tror inte att talfilmen kommer att skada scenkonsten. Tvärtom — scenkonsten måste förbättras för att reda sig i konkurrensen.”

Mr. M. Bayly (sekr. i varietéartisternas förbund):
”Talande filmer komma att döda varietén, som varit så populär en tid. Hundratals mindre betydande music hall-artister komma att bli arbetslösa.”

Mr. Lourillard, Piccadilly:
”Vi komma att tjäna mycket mera pengar på denna teater på talfilmerna än vi någonsin kunde göra på en teaterpjäs.”

I England räknar man sålunda mycket påtagligt med the sound eller ”talking film”. Den slog igenom med en gång. Och en kritiker i ”Sunday Dispatch” skriver följande:
”Lika säkert som att natt följer på dag har talfilmen kommit för att stanna.”
och han menar, att de som tidigare tvivlat nu äro övertygade om följande två fakta:
”1) Att ljudfilmen (och talfilmen) skapat en alldeles ny form av förströelse, som kommer att dra sin egen publik.
2) Att ljudfilmen (och talfilmen) kommer att fullständigt konkurrera ut den stumma filmen och allvarligt hota teatern.”

Som synes gå meningarna något i sär — som alltid när det gäller något nytt och i viss mån förbryllande.

Om det blir ”Vitaphonen” eller ”Movietonen” som kommer först hit, vet man inte; så vitt man kan förstå ligga några av de med det förstnämnda systemet inspelade filmerna — ”Jazzsångaren” och ”The Singing Fool” — bäst till för europeisk publik — men det kan ju dyka upp överraskningar från det andra hållet.

Det ljudfilmas just nu synnerligen intensivt inom den amerikanska filmindustrin. Tala är silver men tiga är guld, säger det gamla ordspråket. Men gamla sanningar äro icke längre några sanningar — numera heter det: tiga är silver men tala är guld.

Warner Brothers […] har nyligen slutfört den första filmen, där det växlas repliker mellan skådespelarna hela handlingen igenom. De hittills visade ha endast varit försedda med ljudeffekter, musik, sång och en och annan replik i det avgörande ögonblicket. Warners stora nyhet heter ”Lights of New York” och anses vara så lyckad, att den skall införlivas med amerikanska statsarkivet som ett prov på, hur amerikanska talades år 1928.

Ännu så länge nöjer man sig dock mestadels med att förse filmerna uteslutande med musik och ljudeffekter: tågbuller, bilsignaler, visslingar och djurläten. Det torde dock icke dröja länge förrän de flesta filmer också bli talande: filmer där skådespelarna tala liksom på teatern.

Paramounts och First Nationals nya filmer äro inspelade med ljud. Metro har också börjat följa med i konkurrensen. Hos Fox förklarar man, att innan årets slut fem talande filmer skola vara färdiga, därav tre komedier och två historier från Broadways undre värld. Denna genre är ännu mycket populär. Vi för vår del undra, hur språket låter i dessa filmer. Man kan knappast föreställa sig spritsmugglare och boxare talande med Shakespeares tunga.

Warner som är föregångare på ljudfilmområdet, ha också infört talande reklamfilmer. En herre framträder på den vita duken och prisar i väl valda ordalag nästa veckas nya film och presenterar sedan huvudrollsinnehavarna, som alla säga ett par ord.

Omläggningen av filmproduktionen har kostat bolagen stora summor. Ateljéerna måste ombyggas för sitt nya ändamål, väggarna madrasseras och rummen isoleras från yttervärlden. Man måste nämligen noga se till, att inga biljud störa inspelningen. Under tiden måste inspelningarna ske nattetid, vilket blir både dyrbart och besvärligt.

Apparaterna för uppfångandet av ljuden äro nämligen så känsliga, att de registrera även de minsta buller i närheten av inspelningsrummet. Den tekniska personalen smyger omkring i mjuka filttofflor och kamerorna äro inbyggda i ljudisolerade skåp, så att icke surret från apparaten skall ackompanjera dialogerna.

Man lär också ha lyckats med att fotografera en skådespelare för rollen och låta en annan tala replikerna och monologerna. Nyligen ska t.o.m. en kort talfilm ha inspelats på så sätt, att fotograferingen gjorts i Hollywood, medan samtalen mellan de agerande tillagts i Newyork.

Visa sig denna väg framkomlig, betyder den en ny revolution inom filmen. Alla de populära europeiska artisterna i Hollywood, som nu anses utdömda, enär de icke behärska engelskan, skulle då kunna spela rollen, medan en infödd senare talade in den. De skulle alltså blott behöva lära sig forma munnen i enlighet med den engelska fonetiken.

[Ji-Shib = Ragnar Allberg]

”Det torde, enligt vad Stockholms-Tidningen erfarit vid ett samtal med chefen för Biörnstads filmbyrå, dir. Odd Biörnstad, som här i Sverige representerar Warner Brothers, endast vara en tidsfråga, när även Sverige får sina ljudfilmsbiografer. Här kan ju icke bli tal, ännu så länge åtminstone, om annat än ljudfilmer med musik och sång, men även de rena talfilmerna torde icke komma att låta vänta på sig så särdeles länge. Framstående amerikanska musici ha förklarat att ljudfilmsmusiken fullt kan mäta sig med vanlig musik och sång och de störningar, som alltid hittills förekommit synes man nu ha överkommit. I Amerika har hundratals, för att icke säga tusentals, musiker redan blivit avskedade från biograferna. Direktör Biörnstad reser inom kort, troligen på lördag, ned till Berlin för att konferera om ljudfilmen och ordna härmed sammanhängande frågor för Sveriges vidkommande. Troligen går färde sedan till London för slutliga överenskommelser.

Ljudfilmen kommer att introduceras i Sverige med ett par filmer, vari uppträda ett par i Amerika synnerligen populära körer. Härifrån till rena talfilmer är visserligen steget långt, men av allt att döma kommer de heller icke att låta vänta på sig så särdeles länge.”

Den, som nedskriver efterföljande, drar sig till minnes, huruledes det för så där en femton år sedan hände sig att vännen Lundegård i sitt Filmblad, vilket då var ungefär lika grönt som undertecknad i den nästan lika gröna bransch, som numera heter Filmen med stort F, gav plats för något, som gudbevars skulle föreställa ett intervjuuttalande av undertecknad angående bl. a. filmens framtid o. s. v., m. m., etc. Och emedan man ju alltid är frispråkigast, då man minst vet, så utlät sig ”den interviewade” som följer: ”Det är, som jag hoppas, långt till domedagen. Men då den kommer så ska den filmas!”

Jag har visserligen ingen anledning att på grund av vad som senare förefallit rucka på denna deklaration, men jag råkade även göra ett annat halvt om halvt profeterande uttalande vid samma tillfälle. Som löd, på tal om det så kallade ”System Berglund”, vilket då, enligt vad ett cirkulär försäkrade, skulle vara klart om ett par veckor: ”Den stumma filmen talar bäst!”

För oss svenskar i allmänhet och Eskil Wahlström i synnerhet är det ju högst förargligt att ifrågavarande Berglund inte bättre utnyttjade sina närmaste veckor till ljudfilmens förkovran. Nåja. Det blev visst ett bolag av saken sent omsider. Och om inte filmen talade så värst övertygande så lät åtminstone bolaget tala om sig innan det, hm — åtminstone då nedlade sina röster.

l skuggan av denna ruskiga vits kan det påpekas att i det närmaste all film i världen är — (l)judfilm redan nu, varför det ju inte är så märkvärdigt om vi inom kort få uppleva tonfilmens segertåg, så tongivande som judarna verkligen äro i den internationella världsteaterns jazzorkester.

Att det emellertid blev det lilla Danmark, som allra först kom till oss och ”demonstrerade” nyheten och inte de stora världsofficinerna från U. S. A. är rätt så överraskande, efter allt som sagts och skrivits om de underbara ”lösningar”, som sedan länge äro färdigblandade på bägge sidor om Broadway, där det numera lär vara omöjligt hitta en film, som tiger i hela tio minuter.

Framtiden lär nog emellertid i detta som i flertalet fall ligga ungefär på halva vägen mellan bägge riktningarna. Att den stumma filmen fortfarande skall veta att finna medel till behållande av sin makt över den stora publiken, lär ingen vilja på allvar bestrida. Men att, vid sidan härav, det kommer att växa fram något inte bara nytt utan även uppseendeväckande intressant, därom kunna vi redan nu vara ganska säkra.

Härvidlag spelar det inte ringaste roll, att det i någon mån hakade upp sig för de danska demonstranterna på Konserthuset. Kanske var det i känslan av att de inte voro riktigt färdiga som de uraktläto att invitera fackets män här i landet till uppvisningen? Detta hindrar dock inte att, sedan de väl kommo i gång, blev det en verklig upplevelse att höra somt av det nya.

Vår glada och käcka svenska sångerska Ella Dyberg t. ex. tog oss med storm i sina svenska folkvisor vid flygeln. Att hon var avgjort bättre nu än då hon för ett tiotal år sedan fröjdade våra själar hos Rolf på Fenix bevisar ju föga. Hon har naturligtvis i likhet med förre arbetsgivaren blivit ”bättre och bättre dag för dag” — hon liksom han. Men det var något verkligt ”henrivende” och i hennes framställning fullkomligt bestickande detta nya, som mötte oss från den vita duken för allra första gången. Man glömde faktiskt den saknade tredje dimensionen. Allt blev livslevande. Den absoluta synkronismen mellan bild och ljud var överraskande och nästan ruskig. Troligt är att även om det lilla Danmark inte kan räkna med att uppta konkurrens med den väldiga världstrusten Western Electric och General Dito, så skall det ändå bli plats ”vid siden av” för upptagningar i bild och ton på ”skandinavisk”.

Just då detta nedskrives, kommer N. D. A. med en stor tvåspaltare angående sammanslagningen för tonfilm, som genomförts i U. S. A. mellan samtliga de stora filmofficinerna under de bägge ”Electric-koncernernas” överhöghet, en sammanslutning av sådana kapitaldimensioner att t. ex. General Motors i jämförelse härmed blir om inte ett lilleputtföretag så dock av ganska blygsamma proportioner.

Artikeln i fråga kungör, att planen avser intet mindre än att samla hela världens biografdrift på en hand. Och somliga anse redan nu, att den stumma filmen redan har talat till punkt. En känd engelsk författare Frederick Lonsdale, nyss återkommen från en amerikatripp, under vilken han på närmsta håll studerat talfilmsproduktionen, erkänner öppet, att han under denna resa fått sin tidigare uppfattning om talfilmens möjligheter fullkomligt ändrad. Talfilmen är, säger han, icke som så många människor tro, en övergående modenyck. Han är till och med så grundligt tonfilmsbetonad, att han anser det otänkbart, att någon bryr sig om den stumma filmen, sedan han sett och hört, vad tonfilmen har att komma med. Mr Lonsdale har i Newyork varit med om ett halvt dussin ”talkies”, alla lika briljanta, och han säger sig nu klart inse, varför rusningen nu går till denna nya konstart, medan den stumma filmen inte drar som förr.

Även om denna syn på saken i någon mån beror på — att mr Lonsdale före avresan från dollarlandet undertecknade ett förmånligare kontrakt om att nästa vår återvända dit för att skriva välbetalda tonfilmsmanus, så lär det ändock ligga åtskilligt att ta fasta på i profetian. Ty att den koncern, som blir världens mäktigaste företag, kommer att låta tala om sig, därom kan man vara ganska säker.

Om inte ännu mer än c:a 7,000 av de 25,000 biografer, som f. n. finnas i Amerika, ha infört tonfilmen, så lär det bara vara en tidsfråga, hur länge filmen får vara i fred på de övriga. Trusten arbetar målmedvetet, och publiken hjälper den i sin mån genom att öka frekvensen hos den nya riktningens teatrar i samma mån som den minskar katastrofalt på de stumma biograferna, Och med tillbakagången hos dessa senare kommer att motståndet bortelimineras även hos de mest frihetsälskande fria biografer i frihetslandet bakom Frihetsgudinnan.

Men var så säker att det stannar nog inte med expansionen bakom damen i fråga. Redan nu äger den amerikanska koncernen c:a 1,000 av Englands omkring 4,000 biografer, och det lär inte dröja länge, förrän antalet avsevärt växer att döma av frekvensen just nu på Londons tonfilmsteatrar och den relativt minskade tillslutningen till den gamla filmkonstens tempel. Då undertecknad för ett par veckor sedan besökte denna metropol, hade man just premiär på en stor nyhet från Universal, inspelad enligt Fox-officinens system. Utsålt hus med höga teaterpriser. Vi betalade bortåt sex shilling pr biljett och blevo av en vaktmästare anvisade ståplatser på hyllan. Att vi, efter vederbörlig utskällning, togo oss ett par hyggliga och i någon mån priset värdiga platser ändrar inte faktum. Detta på en teater. En annan kväll besökte vi en teater, där Warner Brothers system härskade. Även där var fullsatt. Och i bägge fallen under folkets jubel och — med kungssång på slutet.

Vårt första intryck var i bägge fallen något undrande. Detta möjligen i någon del beroende därpå att vi på båda hållen funno att regissören i allt för stor utsträckning överlät huvudrollerna åt grodor och andra smådjur. I den ena filmen kom f. ö. en överraskande verkningsfull scen, då en groda promenerade över klaviaturen på en stor orgel. Den film på den andra teatern, där grodorna dominerade, var för resten ett förspel av sådan beskaffenhet, att direktionen fann sig nödsakad gå upp på estraden och hålla tal för att lugna den protesterande publiken. Som emellertid snart glömde sin förargelse, då nästa förspel kom. Och i detta fick man verkligen något nytt. Det var den gamla vanliga tvåaktsfarsen, som handlar om hur familjen klarar sin söndagsutflykt i pappans fordhoppa, om alla missöden som komma i vägen etc. Men ändå var det en nyhet, en sensation! Alla läten, naturljud, biltutningar, barnskrik och annat stoj satte kronan på verket. Och då familjepappan och mamman råkade i gräl mitt på gatan, kulminerade salongen, som kände igen sig själv i den gamla vanliga historien. Det är åt sådana talfilmsfarser, vi alla komma att storskratta, sak samma, om vi inte begripa ett ord av grälet. Det är tonfallen, intimt sammanfallande med varenda gest, som sätta pricken över i-et. Jag finner i den ovan omtalade artikeln att det inte bara är jag, som tror på att den nya filmen skall gå med stormsteg ut även över hittills icke engelsktalande länder. Om sedan det går därhän att lite var börjar ”spika amörkan”, så må det vara hänt. Större olyckor ha skett. Och det kan ju inte skada att vi svenskar kunna göra oss förstådda — då våra släktingar svensk-amerikanerna härnäst ”gå över” till ”Gamla Köntrit” ett slag.

I sammanhang med talet om det nya från Amerikas filmhorisont bör det kanske påpekas, att deras på andra områden ganska energiska konkurrenter tyskarna även i detta fall rusta sig att vara med på ett hörn. De ha nu i dagarna satt igång med att organisera en tonfilmsindustri även de. Om det sker i samarbete med de danska konstruktörerna eller ej känner inte vittnet. Och inför de många dollarmiljonernas hot är det väl fråga om huruvida det blir någon vidare konkurrens av från Europa.

I förbigående kan nämnas, att Greta Garbo reklamerades för premiär på ”En gudomlig kvinna” just nu i London. Och att vi på en biograf i Hamburg, stor som t. ex. Rivoli, sågo — Bebe Daniels i Pariserluft (som här gick för ett par år sedan) med musikbeledsagning av ”ett piano som spelade fiol”. De billigaste biljetterna kostade en mark, salongen var smockfull av en stormförtjust publik.

Men för många år sedan, då Drott på Drottninggatan och Svea på Sveavägen i Stockholm gjorde ett försök att introducera slik musiknjutning här i landet, då slog det slint. Likadant gick det, då undertecknad för sjutusenflerahundra kronor inköpte det musikhistoriska underverk som kallades: Philipps Paganini — Fiol — Duplex — Orkesterverk. Publiken blev arg.

Skall det gå lika illa, då det kräsna svenska publikum står ansikte mot ansikte med den ljudande filmen? Ja, då hjälper det nog inte att det ligger dollarmiljoner bakom. Och att somliga, som tagit nyheten under omprövning, äro eld och lågor för densamma.

För småbiograferna lär den dock från början bli en allt för dyrköpt attraktion. Ty ehuru det i enbart Amerika finns minst tjoget olika uppfinningar på detta gebit, däribland en och annan som skulle kunna föras ut i marknaden för en bråkdel av det pris, de stora miljonbolagen komma att tillämpa, lär det nog aldrig komma några billighetsupplagor över till oss. Det är inte många dagar sedan det gick till process i Amerika just för den saken mellan en biografman, som hade en egen konstruktion, som visade sig vara lika användbar som de dyrare — men som han förbjöds att begagna.

Och det är inte mycken glädje med maskineriet, om man inte har något att köra. Att vi just nu äro i en minst sagt intressant omdaningsperiod, det kan vi skriva opp och ha i minnet.
Bror Abelli.

Till startsidan