TALANDE FILM
Tidskriften Filmteknik, november 1926

Försök med att åstadkomma talande film ha gjorts av många uppfinnare men ingen har egentligen lyckats att för mera praktiskt bruk frambringa en dylik film. Här i Sverige hade vi för någon tid sedan ingenjör Berglund, som försökte utexperimentera idén. Många goda försök gjordes, men någon världsartikel blev uppfinningen ej.

Nu kommer ett nytt bud från Amerika som berättar, att på Pallofotofonen, som registrerar ljud på film, skall nu grundas ett nytt system för talande film. Experimentarbetena verkställas, meddelar Sv.-Am. Nyhetsbyrån, av Radio Corporation of America, General Electric Company och Fox Film Corporation. Den fotografiska uppfinningen gjordes av ingenjören vid General Electric Charles A. Hoxie. [...] De senaste sju åren har Hoxie på laboratoriet arbetat på apparatens förbättring.

Pallofotofonen består av två skilda huvuddelar, en som registrerar ljudet och en som återger det. Den första består av en ytterligt liten spegel anbragt på ett mycket känsligt membran. Ett inkommande ljud försätter membranet och spegeln i svängningar, varigenom en i spegeln reflekterad ljusstråle åstadkommer en ljusbild på en film framförd synkront med den vanliga bildfilmen. Vid ljudets återgivande föres filmen framför en synnerligen känslig elektrisk apparat som är försedd med vacuumrör. Vid filmens rörelse alstras en elektrisk ström som motsvarar de ursprungliga ljudsvängningarna och denna ström förstärkes så att den driver en högtalare. Pallofotofonen har redan använts för upptagande av kända mäns röster, bl. a. Marconis vid hans besök på WGY-stationen år 1922.

Ultraphon är det senaste på grammofonens och den talande filmens område, en tysk uppfinning gjord av dr Küchenmeister. För Sverige har denna uppfinning hittills varit okänd, men i dagarna har en representant anlänt till Stockholm för att här demonstrera och söka försäljare för sin maskin.

Och vari består nu det nya?

Det hela är mycket enkelt! Människan har två öron, att uppfatta med, två stämband, som frambringar ljuden, men det hittillsvarande på alla ljudöverförande eller ljudupptagande maskiner har varit det enkla upptagandet och återgivandet. Dr Küchenmeisters metod är nu helt enkelt den, att, för att fa fram der plastische Ton, två återgivningar ges på ungefär samma gång.

Demonstrationen av en Ultraphonapparat ger också syn för sägen. En vanlig grammofonplatta insattes i maskinen, men i stället för endast en ljudarm användes i denna apparat två, vilkas båda nålar glida fram över plattan på ungefär 6 centimeters avstånd från varandra. Resultatet är häpnadsväckande. Lika otroligt, som det till att börja med förefaller, att en ton, frambringad på detta sätt, skall bli fullt ren, lika förbluffande blir resultatet. Här kan man verkligen tala om ”den plastiska tonen”. På Ultraphonen synes också två öppningar för ljudet och ur den ena kommer följaktligen samma ljud någon tiondels sekund — eller kanske mera — tidigare än ur den andra. Så, som det gemensamma ljudet uppfattas med ens hörselsinne blir emellertid differensen ingen alls.

Men dr Küchenmeisters metod räcker inte bara till för att reformera grammofonen. Även talande filmen, som ännu befinner sig på försökstadiet, har nöjaktigt lösts och ljudet överföres här på filmremsan i stället för på plattan. För enbart ljudupptagning på film fordras endast en cirka centimeterbred remsa, och det är dr Meyerhofs åsikt att därest den talande filmen såsom universell företeelse på grund av språkförbistringen icke har någon framtid, dock stora möjligheter kunna beredas för enbart den talande filmremsan, användbar för föreläsningar, konserter o. d. Filmupptagande såväl bild som ljud skulle kunna göras så, att exempelvis endast musik utfördes till bildupptagningen, varför biograferna skulle kunna klara sig utan sin orkestrar. Hellre god filmmusik än dålig orkestermusik.

Till saken hör också, att uppfinning gjorts för inmontering i en vanlig Ultraphon av filmremsa upptagande musik, tal eller sång, och man behöver inte vara mycket hemma på området för att förstå hur mycket billigare i framtiden filmen kommer att ställa sig än de stora ebonitskivorna.

Ännu så länge kan man emellertid nöja sig med den tvåarmade grammophonen, som till jul torde komma ut i svenska marknaden.

Det faktum att de flesta moderna biografer äro försedda med tvenne projektionsmaskiner har utnyttjats av en annan uppfinnare av talfilm. Hans varietet av den talande filmen består däri att han ”fotograferar” ljudet på en filmremsa av vanlig typ och storlek. Samtidigt med att den vanliga filmen upptages. När filmen skall visas, sättes bildfilmen i den ena projektorn och ljudfilmen i den andra. Ljuset från den senare maskinen riktas i st. f. på en duk på en selencell och genom denna omsättes det fotograferade ljudet till verkligt ljud igen. En föreställning med dylik film ägde för en tid sedan rum på Capitol-biografen i Berlin och lär ha blivit rätt lyckad. De biljud som hittills förefunnits vid detta talfilmssystem voro här nedbringade till ett minimum, och sedan några meter av filmen rullats upp hördes inga alls störande bitoner. Publiken, bland vilken ett flertal konstnärer, musiker och målare befunno sig, var syn- och hörbarligen tillfreds med vad som bjöds. Man fick det intrycket att den talande filmen ånyo tagit ett steg framåt, även om det kanske dröjer innan apparater och annan utrustning blivit så billig att biograferna i allmänhet kunna få egna installationer för regelbunden förevisning av talfilm.

Om ljudfilmen

”Ett tredje problem, som tid efter annan tilldrager sig intresset, är den talande filmen. Dess mål är ju att närma sig teaterföreställningen, då det är fråga om nöjesfilm, eller att i andra fall på en gång registrera bild och ton. Värdet härav är rätt så omtvistat, åtminstone i förra fallet. Filmen står nu över alla språk, förstås i alla länder, och kan därför — ej minst viktigt — säljas över hela världen. Den talande filmen bleve inskränkt till ett visst språkområde, ty något universalspråk ha vi ju ej än och finge väl sin egentliga betydelse för de största språkområdena, t. ex. det anglosachsiska. Fråga är också om ej mycket av den vila, betraktandet av en god film kan giva, då musiken därtill också är lämplig, skulle falla bort, om orden följde med. Måhända ligger också en del av denna vila i att så pass mycket lämnas åt vår egen fantasi; detta skulle till en god del då även försvinna.

Med huru det än må vara härmed, i många fall vore det ytterst intressant, ur historiska, tekniska och andra synpunkter, att på en gång kunna återgiva bild och ord. Det är även rent tekniskt sett, ett problem av mycket intresse, som lockat många uppfinnare. Tidigast angrep man det så, att bilden återgavs på vanligt sätt, ljudet medelst grammofon. Svårigheten var då att få fram den exakta samtidigheten; man försökte olika synkroniseringsmetoder, men det fick i regel gå tillbaka till personligt kontrollerande av endera apparaten.

Därefter övergick man till att omsätta även ljudet i elektrisk ström och ljus. Ljudet upptogs medelst en membran, som därav försattes i svängningar; med en lätt spegel, fästad på membranen, återkastades en ljusstråle på en film, så att bild och ton samtidigt kunde upptagas. Återgivandet utfördes sedan genom att de så erhållna ljusmärkena projicerades på en selen- eller ljuselektrisk cell; denna omsatte då ljusstrålens variationer i ändring av en elektrisk ström, som i sin tur sätter en membran i rörelse och giver ljud.

På sådant sätt har man lyckats finna en ganska tillfredsställande teknisk lösning av problemet. Än så länge synes den dock fordra allt för komplicerade apparater för att kunna ekonomiskt genomföras, om än nyare hjälpmedel, lånade från radions förstärkningsteknik, synas vara rätt så lovande.

Man har även upptagit den äldre metoden, med särskilt återgivande av bild och ton, men med nya hjälpmedel. En scenisk föreställning upptages kinematografiskt. Då filmens sedan förevisas, sker detta samtidigt med att föreställningen upprepas och utsändes pr radio; man har då blott att reglera återgivandet så att det håller jämn takt med radions högtalare. Om detta skall kunna slå igenom är ju svårt att avgöra; det har stora fördelara gent emot grammofonen, vilkens plattor ju ha i tid mera begränsade möjligheter, men är dock beroende på att föreställningen kan upprepas så länge filmen förevisas. I större länder, där en operett t. ex. kan hålla sig på programmet många hundra gånger, kan det ju tänkas möjligt — hos oss på sin höjd med revyer; men etern är ju rätt upptagen, och detta skulle fordra en särskild våglängd reserverad.”

Ur Den moderna kinematografien: dess förutsättningar, arbetssätt och möjligheter
av Arvid Odencrants, i Stockholms högskolas studentförenings skrifter, 2 – 1926
Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1926

Kinematografiens utveckling
Ur en intervju med Louis Lumière
i tidskrifen Vetenskapen och livet, nr 12 1926,
där han bl.a. ger sin syn på Den talande filmen.

Tredje och sista punkten: ”Den talande filmen.”
På detta område har man kanske kommit längre och till intressantare resultat än på de båda föregående. Många olika lösningar ha redan framlagts för den vetenskapliga världen. De grunda sig alla, vad ljudanalysen beträffar, på fotografisk uppteckning med användande av den ljuskänsliga filmen och sedan fonetiskt återgivande av denna.

[…]
Kort sagt, vi få med tämligen stor säkerhet inom kort den talande filmen. Kommer detta att bli ett framsteg inom den sjätte konsten? Jag har icke den uppfattningen. Ur vetenskaplig synpunkt blir det utan tvivel en intressant uppfinning, och hos förläggare, filmfirmor och även hos allmänheten kommer den att medföra en revolution i de gängse vanorna.

Till startsidan