Den talande filmen in memoriam.
Biografbladet nr 24 – 15 december 1925

Redaktionen fritar sig från ansvarigheten för denna, något överordiga rubrik. Den har fått kvarstå, då den emellertid bäst motsvarar innehållet i artikeln. Av denna vår förklaring framgår, att vi likaledes icke äro solidariska med artikelförfattaren i hans uppfattning om den talande filmen som ett absolut avslutat kapitel. Ännu på allra senaste tiden har ju åtskilligt rapporterats – särskilt från Danmark – av sådan innebörd, att en dödsruna får anses vara för tidigt tillkommen. Och man bör ju för övrigt ihågkomma att aldrig säga ”aldrig”. Vilket allt icke hindrar att författarens syn på saken erbjuder åtskilligt av intresse.

Det är nu tre år sedan ”den talande filmens” problem var aktuellt. För tre år sedan voro alla specialister ense om att talande filmens problem var löst. Teaterrevyerna ägnade saken sitt intresse i lyckade tablåer. Lekmän, som voro med om de talande demonstrationerna, uttalade sin förvåning över hur enkel uppfinningen var och hur enkelt maskineriet. De frågade: ”hur kommer det sig att man ej uppfunnit detta för länge sedan”? Den förtjuste uppfinnaren svarade, att så var det med alla uppfinningar alltifrån Kolumbi ägg – de voro alla enkla, det gällde bara att komma på dem. ”Om någon bara kommit på denna enkla lösning av den talande filmens problem, skulle vi för länge sedan ha hört Chaplin!”

Tre år ha förflutit. Men Chaplins röst ha vi ej fått höra från vita duken. Då och då ha notiser gått genom pressen, att jättebolag grundats för exploatering av talande filmen, då och då har meddelats om nya, förbättrade lösningar av problemet. Men i stort sett har det varit tyst.

Under de tre åren har emellertid radion uppstått och blivit ett exempel på hur det går med verkligt livskraftiga uppfinningar i våra dagar. De spridas med rasande fart. Några månader – och över tusentals millioner hustak l städer och byar världen runt dinglade de karaktäristiska antenntrådarna.

Undertecknad hör till dem, som från första stund ställde sig mycket skeptiska till filmreformen. Teoretiskt hade den talande filmen naturligtvis största intresse. Men praktiskt?

Ja – också praktiskt. Det vill säga, när det gällde att i levande bild återge något direkt ur verkligheten, exempelvis en bit av en teaterföreställning, en predikan, ett politiskt tal. Då kunde det vara roligt att höra talet, som hörde till de uppträdandes miner på vita duken. Men sådana bilder förekomma ju endast i journaler och fyllnadsnummer. Och även där endast blinkvis. Allra största delen av programmen består ju av inspelad film – dramer, lustspel. Och hur passade talet där? Det var ju den talande Chaplin man lovat oss.

En olägenhet hos den talande filmen har ofta berörts, och vi kunde nästan här hoppa över den – språket! En modern film är så dyrbar, att den framställes direkt med tanke på spridning utöver det egna språkområdets gränser. Men en talande Chaplin är lika otänkbar i Sverige som en talande Jenny Hasselqvist i Paris. Svenskarna kunna inte engelska, parisarna inte svenska. Det skulle alltså bli att göra om talet i de olika länderna, låta Chaplin tala svenska i Sverige. Men – svenska är inte detsamma som engelska. Talet har ej samma längd, orden äro ej desamma. Det svenska talet skulle inte stämma överens med Chaplins minspel och läpprörelse på duken, han skulle med ett ord hörbart säga något helt annat än han synbart gör, och publiken skulle förvirras.

Denna olägenhet är stor, men det är dock ej den som fäller och utdömer den talande filmen. Ty man kunde tänka sig att det ständigt återkommande engelska språket från biografernas dukar snabbt nog skulle lära alla mänskor engelska. Filmkonsten skulle bli en mäktig faktor vid engelskans genomförande som världsspråk.

Den talande filmen har emellertid långt större olägenheter än språkfrågan!

På biograferna leva vi i en värld av ständiga, lätta, ögonblickliga förflyttningar, som ej möta något motstånd. Jag skulle vilja säga, att vad som gör filmen intressant just är den eviga växlingen av synpunkter. Bakom filmens kulisser arbeta samtidigt flera kameror för att fånga en enda scen. Ofta avbrytes handlingen, regissören tar om samma scen med kamerorna flyttade närmare eller längre bort, eller flyttade till en högre eller lägre belägen punkt, varifrån de spelandes grupp gör sig bättre. Allt detta arbete bakom kulisserna får biografpubliken aldrig se. Inte heller får publiken närvara under de tröttsamma timmar, dagar, månader, som regissören tillbringar med att sortera filmbitarna, sovra och välja, klippa, avpassa och klistra ihop.

Allt detta tidsödande arbete syns ej, men resultatet syns: publiken får till livs liksom ett koncentrerat extrakt, vars styrka vida överstiger verkligheten. Åskådaren sättes i tillfälle att lätt och lekande följa alla enskildheter i dramat, jag skulle vilja säga – flyga omkring med handlingen. Vi förflytta oss tillsammans med våra hjältar. Nästan samtidigt se vi dem på långt avstånd, bland öknens sandkullar, och i närbild. Vi se spänningen hos deras muskler, läsa uttrycket i deras ögon. Här ha vi nyckeln till filmen som självständig konstart. Varje bit av filmremsan avbildar fotografiskt korrekt det verkliga livet, men hopsatta visa bitarna något, som inte finns och inte kan finnas i verkligheten. Analyserar man den färdiga filmen, så visar det sig att åskådaren i genomsnitt ej kvarhålles på samma plats mer än 6–7 sekunder. Just tack vare dessa ideliga förflyttningar hinner åskådaren på en timme att vara med om de tusen situationer och detaljer, varav en film består. Scenväxlingen är filmkonstens grundval, och ryckes denna grundval bort, stjälpes filmkonsten – filmen upphör att vara film. Det är just detta den ”talande” filmen skulle hava till följd, och det är därför talet ej slagit igenom.

Ljuset och ljudet äro ju helt olika till natur, egenskaper och psykologi. Olikheten symboliseras förträffligt av våra syn- och hörselorgan, ögonen äro snabba och rörliga, öronen påminna inte bara till sin form om en långsamt framkrypande mussla.

Vi reagera lätt och ögonblickligt för synintryck. Nästan utan tidsförlust, bara genom en rörelse på ögon eller huvud överflytta vi uppmärksamheten från ett föremål till ett annat. Filmregissören bär alltså inte våld på vårt synsinnen, när han genom sin snabba scenväxling kastar oss hit och dit, han tvingar oss inte in i någon onaturlig situation. Vi äro från verkligheten vana att ideligen se nya sidor av tillvaron med ögonen. Regissören bara ökar rörligheten hos blicken och dess synkrets, och han utser sig själv till vägledare för vår uppmärksamhet. De nya synbilder, vi äro vana att få genom rörelser på ögon, huvud, kropp, dem serverar oss filmregissören i snabb följd på duken – utan att vi behöva röra oss.

Hörseln är betydligt trögare. Detta framgår med önskvärd tydlighet av följande exempel. I en konsthall kunna en mängd konstverk hänga sida vid sida på väggarna. De störa inte varann. Vi förflytta blicken från det ena till det andra. Men tänk er en konsertsal, där flera musiker uppträdde på en gång och spelade olika kompositioner! Ni skulle bli vimmelkantig. Örat kan inte snabbt flytta från melodi till melodi, kocentrera sig på ett och isolera sig från ett annat.

Ha vi detta klart för oss, inse vi lätt de oöverstigliga svårigheterna vid ett sammankopplande av syn och hörsel inför den talande filmen.

För det första: om den talande filmen skall bestå i oavbruten dialog i likhet med teatern, i stort sett utan pauser och stumma partier, så bindes filmens rörelseförmåga. Man skall inte kunna visa hjältarna på längre avstånd än att man kan tydligt uppfatta deras röster. Tio à femton meter.

För det andra: hur skall man förfara med styrkan hos talet”? Antingen måste talet ideligen avtaga och tilltaga i intensitet, beroende på om de talande visas i närbild eller i avståndsbild. Eller också måste talet ges lika starkt, antingen hjältens ansikte fyller hela duken eller han befinner sig en bit därifrån. Första alternativet skulle irritera oss oerhört, det andra skulle stöta oss genom sin onaturlighet.

För det tredje och viktigaste: hur förfara med scenernas längd? Det behövs bara en sekund för att åskådaren med ögonen skall reagera för hjältens ansiktsuttryck. Den känsla, som uttryckas i hjältens minspel, överföres i en blink. Men skall han uttala denna känsla i ord – på ett vårdat ”litterärt” språk – så åtgår minuter. En dialog, som nu går snabbt tack vare korta, intensivt spelade närbilder och i värsta fall ett par koncentrerade, lakoniska texter, skulle på talande film dra ut i det oändliga.

Men därmed skulle filmkonstens charme försvinna. Filmen skulle bli fotograferad teater. Men – handen på hjärtat – skulle det vara någon vinst? Är talscenens drama någon populär konstart i våra dagar? Nej. Vi leva i en rastlös tid! Vi älska farten. Det talade dramat har blivit för långsamt för oss. Vi ha tråkigt, och föredra revyn framför teatern. För att revyn är snabb, ger nya sensationer i snabb följd.

Men kanske den talande filmens uppfinnare inte tänkt sig att skådespelarna skola använda litterärt språk, utan uttrycka sig så att säga stenografiskt, i korta, avhuggna satser? I sa fall frågar man sig: kan man inte då lika bra helt och hållet undvara talet?

Konsten använder sig alltid av motiv från verkligheten. Men för den skull bör man inte missbruka verklighetstroheten. Jämförelsen ”panoptikon – skulptur” brukar alltid göras i detta sammanhang, och jämförelsen är drastisk och talande. ”Fotografering i naturliga färger” är sålunda i mina ögon konstnärligt sett totalt överflödig. Abstraktion är det elementäraste sättet att försköna, förädla. Hur ofta finna vi ej att en i färglös gravyr utförd kopia av en tavla är vackrare än tavlan själv! Helt enkelt emedan tavlans färger äro fula och oharmoniska. Konstverket vinner på att färgerna avlägsnas!

Vad nu filmkonsten angår, är frånvaron av det naturliga ljudet under loppet av hela föreställningen en abstraktion, som otvivelaktigt är motiverad. Naturen känner inga vackra harmoniska ljud. Verklighetens ljudvärld är mest buller – stampningar av fötter, hostningar, nysningar, svordomar. En reproduktion av allt detta på biograf med tillhjälp av ”talande film” skulle inte göra någon glad.

Ty vid de ”stumma” biografföreställningarna har verklighetens oharmoniska ljudvärld ersatts med en harmonisk – musiken. Överallt beledsagas film av musik. Utom i filmbyråernas förevisningsrum, dit allmänheten inte har tillträde. Jag har sett film på små öar i Greklands arkipelag, jag har sett Max Linder 500 km. norr om polcirkeln, överallt har musiken ansetts nödvändig.

Musiken ger faktiskt något mera än en reproduktion av verklighetens ljud skulle kunna ge: den följer handlingen, förstärker, understryker stämningarna. Musiken stegrar naturens hörselintryck, på samma sätt som scenväxlingen stegrar synintrycken.

I själva verket utgör musikackompanjemanget jämte den snabba scenväxlingen filmkonstens karaktäristiska, originella drag. Båda dessa drag skulle den talande filmen utplåna: i stället för snabb, fri rumsförflyttning – långsam, bunden teater. l stället för understrykande, stämningsstegrande musik – musiklös film med naturljud och Chaplins röst!

A. Boundikov.