Under rubriken ”Maskinkonst” skämtar den bekanta
signaturen ”Johansson med hjärnan” i Soc.-Dem. på
följande sätt med den talande filmen:
Då och då uppstår det en herre i olika hörn av
världen och förklarar sig ha löst problemet med den
talande filmen. Därpå sätter han sig igen och det
blir tyst. Här i Sverige är det till och med en och
samma herre, ingenjör Berglund, som en gång om året
skyltar i tidningarna som den slutgiltiga
uppfinnaren till den talande filmen. Det är av
porträttet att döma, en ganska ung man, som alltså
ännu länge kommer att låta tala om sig.
Sedan är det tre tyska herrar, som kastat sig på
uppgiften och nu anse sig ha löst den. Till
yttermera visso ha de redan döpt patentet. De kallar
det Tri-Ergon för att understryka att det är
resultat av tre mäns samarbete.
En provföreställning synes ha utfallit mycket
lyckligt. Zeitschrift des Vereins deutscher
Ingenieure bedömer den så här: ”Tal, sång och
instrumentalmusik återges tydligt och rent, till och
med skådespelarens släpande gång i en domstolsscen
kunde höras; bild och ljud följdes åt fullständigt.”
Det låter ju löftesrikt, men tryggare är väl att
avvakta närmare underrättelser. Under tiden kunna vi
ta oss en funderare.
Den som känner den mänskliga energin och fiffigheten
tvivlar icke på att problemet kommer att lösas en
gång. Men vad som är svårare att få in i huvudet är
den oerhörda vikt man fäster därvid, den glada tron
att därmed skaffar man filmen en ny, oanad
storhetstid.
En sådan trångskalle är åtminstone jag och jag skäms
inte att tala om det. Trots den överhängande faran
att jag en vacker dag sitter där, snopen, och dum,
slagen på fingrarna av den triumferande
verkligheten.
Men till dess det sker håller jag på min
oförgripliga mening att den talande filmen,
fullkomligt genomförd, skulle äventyra filmens
internationalitet och därmed dess framtid. Den
skulle därigenom blott sjunka ner i den babyloniska
förbistringen. Filmen styrka har hittills varit att
den kunnat kringgå det där förargliga Babels torn,
som åstadkommit så mycket olycka och besvär, även om
det också givit oräkneliga undervisningsanstalter
och språklärare deras levebröd.
Inte vill publiken i de olika länderna sitta och
anstränga öronen med att tyda de främmande
filmhjältarnas tungomål. Även de artigaste fransmän
skulle bli kyliga av att i timtals lyssna till
”Ingmarssönernas” obegripliga sjungande dalmål och
vi själva skulle ha ganska svårt att följa med en
tysktalande Danton eller en David Copperfield, som
snackade danska. Det skulle bli ett virrvarr så
herren sig förbarme!
(Att icke tala om pinan att i en dålig film också
behöva lyssna till en massa plattheter. Det
är outhärdligt nog att ana sig till dem av mimik och
ögonrullningar. Därmed skulle det enda försonande
draget hos många filmer bortfalla.)
Att man skulle trava vidare i konstgjordhet genom
att låta ido eller esperanto bli det gemensamma
språket i alla talade filmer är väl knappast
tänkbart. Annars skulle det vara rätt lustigt att i
en historisk film höra Nero dundra på esperanto
eller aposteln Paulus predika på ido för de efesier.
Nej, jag tror att talande film kommer att få en
mycket begränsad användning. Fast man kan ju aldrig
veta hur smaken utvecklar sig. Redan nu ser det
betänkligt ut.
Kanske framtidens svenskar skola föredra att höra
och se sina gunstlingar som talande fotografier på
bio i stället för livslevande på scenen. Vem vet om
vi icke i en nära framtid kunna få höra följande
replikskifte:
– Ska du följa med på Röda Kvarn i kväll? Gösta
Ekman spelar alldeles bedårande i den nya
Stillerfilmen?
– Nej, jag tänker gå på Svenskan i stället och se
honom själv i den nya succèpjäsen.
– Bry dig inte om det! Det är i alla fall inte
detsamma! Han är faktiskt mycket bättre i
filmen än i verkligheten.
Det blir den fulländade teknikens triumf över den
ofullkomliga verkligheten. Ja, ja, osvuret är bäst.
Johansson med hjärnan.