Den talande filmen får mothugg
Filmjournalen nr 2, 1920

Daniel Fallström: Talfilmen är ett snedsprång i utvecklingen.
Den talande filmen har ju i de sista av dessa dagar uppfunnits ungefär för femtioelfte gången — som bekant brukar denna uppfinning sticka upp huvudet regelbundet så där vart annat år och med vanlig snabbhet har vederbörande skyndat sig att vidarebefordra den uppseendeväckande nyheten till fackmän och allmänhet. Den nyaste Columbus på talande filmsuppfinningarnas överbefolkade gebit är en svensk ingenjör Sven Berglund, som med tillhjälp av den ingalunda nya metoden att med selenceller fotografera ljudvågorna på en film tror sig ha löst problemet att göra kinematografiens populära konst ”fullkomlig”.

Som redan av pressdiskussionen torde ha framgått äro emellertid uppfattningarna om värdet av denna filmens ”förbättring” betydligt delade. Inom press och allmänhet har man ställt sig mycket skeptisk till den stora uppfinningen, och meningsskiljaktigheterna ha varit påfallande.

Emellertid finns det en grupp av i saken intimt intresserade — och en ganska viktig grupp — där det inte finns några meningsskiljaktigheter alls, nämligen filmfacket! För att få ett orienterande uttalande i frågan av en fackman och kännare både av filmens och talscenens konst har Filmjournalen hänvänt sig till litteräre chefen för Filmcentralen hr Daniel Fallström för att inhämta hans uppfattning i saken.

”Den talande filmen?” säger hr Fallström. ”Ånej, den talande filmen skall vi akta oss för, ty den har alls ingenting med filmkonst att göra. Filmen är tystnadens konst; där har det talade ordet ingenting att skaffa. Filmen är motsatsen till teatern, men skall man gå med på talande film, då är man också med på att avskaffa filmkonsten som självständig konst. Det talade ordet i film är av ondo, ty ju mindre text det är i en film, dess bättre är filmen. Därför måste också vi filmmän betrakta en uppfinning som den ifrågavarande med mycket stort misstroende.”

”Men skulle det inte kunna tänkas att det genom den talande filmen kan skapas en ny konst som är oberoende av både film och teater, Den Talande Bilden?”

Tja, det är ju möjligt. Men nämn inte det begreppet på samma dag som ordet filmkonst. Filmkonst är konsten att tala i bilder, utan ord, förstår ni. Om vi skulle utbyta filmtexterna mot hörbara repliker skulle filmen bli fotograferad teater, inte de stumma bildernas konst. Och fotograferad teater med på ljudfotografisk väg uppfångade teaterrepliket är raka motsatsen till idealfilmen. Ty utvecklingen skall gå mot textlös film. Många och långa filmtexter äro redan i och för sig av ondo. Och om de därtill skola talas måste hela konstarten läggas om till replikens konst i stället för bildens och rörelsens. Det vore att definitivt slå ihjäl filmen som filmkonst betraktad.”

”Förresten”, tillägger hr Fallström, ”har filmfacket nära nog in corpore förklarat sitt ogillande med hela historien. Det var nämligen kongress för en tid sedan i Stockholm mellan vårt lands och dessutom Norges och Danmarks biografägare och andra filmmän, och då stod också den talande filmen på programmet. Jag höll själv ett anförande om den och framhöll de synpunkter jag anfört mot saken sedd dels ur praktisk, dels ur konstnärlig synpunkt. Och sedan har jag konstaterat att man allmänt betraktade uppfinningen som ett snedsprång i utvecklingen.

”Och förresten”, tillägger hr Fallström, ”tror jag inte på hela saken förrän vi hört och sett den talande filmen. Ty det är annat att göra ljuden hörbara i en telefonlur än att slunga ut dem till tusentals åhörare i en väldig salong som Palladiums.”

Som synes har fenomenet ”den talande filmen” fått ett synnerligen kyligt mottagande hos dem som det närmast tillkommer att bestämma om dess framtid. Och om det också skulle lyckas uppfinnarna att besegra de tekniska svårigheterna — såsom att ljudfotografera hästhovarnas tramp och revolvrarnas knallande utan att samtidigt få med regissörerna kommandorop och ateljéernas tusende ljud, för att inte tala om problemet med språkbegränsningen — så har man i alla fall inte löst den gordisk knuten. Av den enkla anledningen att det i detta fall tydligen inte finns någon sådan knut!

[Förutom chef för Skandinavisk Filmcentrals litterära avdelning i Stockholm, var Daniel Fallström också författare, skådespelare, journalist och teaterkritiker.]


Till startsidan