Daniel Fallström: Talfilmen är ett snedsprång i
utvecklingen.
Den talande filmen har ju i de sista av dessa dagar
uppfunnits ungefär för femtioelfte gången — som
bekant brukar denna uppfinning sticka upp huvudet
regelbundet så där vart annat år och med vanlig
snabbhet har vederbörande skyndat sig att
vidarebefordra den uppseendeväckande nyheten till
fackmän och allmänhet. Den nyaste Columbus på
talande filmsuppfinningarnas överbefolkade gebit är
en svensk ingenjör Sven Berglund, som med tillhjälp
av den ingalunda nya metoden att med selenceller
fotografera ljudvågorna på en film tror sig ha löst
problemet att göra kinematografiens populära konst
”fullkomlig”.
Som redan av pressdiskussionen torde ha framgått äro
emellertid uppfattningarna om värdet av denna
filmens ”förbättring” betydligt delade. Inom press
och allmänhet har man ställt sig mycket skeptisk
till den stora uppfinningen, och
meningsskiljaktigheterna ha varit påfallande.
Emellertid finns det en grupp av i saken intimt
intresserade — och en ganska viktig grupp — där det
inte finns några meningsskiljaktigheter alls,
nämligen filmfacket! För att få ett orienterande
uttalande i frågan av en fackman och kännare både av
filmens och talscenens konst har Filmjournalen
hänvänt sig till litteräre chefen för Filmcentralen
hr Daniel Fallström för att inhämta hans uppfattning
i saken.
”Den talande filmen?” säger hr Fallström. ”Ånej, den
talande filmen skall vi akta oss för, ty den har
alls ingenting med filmkonst att göra. Filmen är
tystnadens konst; där har det talade ordet ingenting
att skaffa. Filmen är motsatsen till teatern, men
skall man gå med på talande film, då är man också
med på att avskaffa filmkonsten som självständig
konst. Det talade ordet i film är av ondo, ty ju
mindre text det är i en film, dess bättre är filmen.
Därför måste också vi filmmän betrakta en uppfinning
som den ifrågavarande med mycket stort misstroende.”
”Men skulle det inte kunna tänkas att det genom den
talande filmen kan skapas en ny konst som är
oberoende av både film och teater, Den Talande
Bilden?”
Tja, det är ju möjligt. Men nämn inte det begreppet
på samma dag som ordet filmkonst. Filmkonst är
konsten att tala i bilder, utan ord, förstår ni. Om
vi skulle utbyta filmtexterna mot hörbara repliker
skulle filmen bli fotograferad teater, inte de
stumma bildernas konst. Och fotograferad teater med
på ljudfotografisk väg uppfångade teaterrepliket är
raka motsatsen till idealfilmen. Ty utvecklingen
skall gå mot textlös film. Många och långa
filmtexter äro redan i och för sig av ondo. Och om
de därtill skola talas måste hela konstarten läggas
om till replikens konst i stället för bildens och
rörelsens. Det vore att definitivt slå ihjäl filmen
som filmkonst betraktad.”
”Förresten”, tillägger hr Fallström, ”har filmfacket
nära nog in corpore förklarat sitt ogillande med
hela historien. Det var nämligen kongress för en tid
sedan i Stockholm mellan vårt lands och dessutom
Norges och Danmarks biografägare och andra filmmän,
och då stod också den talande filmen på programmet.
Jag höll själv ett anförande om den och framhöll de
synpunkter jag anfört mot saken sedd dels ur
praktisk, dels ur konstnärlig synpunkt. Och sedan
har jag konstaterat att man allmänt betraktade
uppfinningen som ett snedsprång i utvecklingen.
”Och förresten”, tillägger hr Fallström, ”tror jag
inte på hela saken förrän vi hört och sett den
talande filmen. Ty det är annat att göra ljuden
hörbara i en telefonlur än att slunga ut dem till
tusentals åhörare i en väldig salong som
Palladiums.”
Som synes har fenomenet ”den talande filmen” fått
ett synnerligen kyligt mottagande hos dem som det
närmast tillkommer att bestämma om dess framtid. Och
om det också skulle lyckas uppfinnarna att besegra
de tekniska svårigheterna — såsom att
ljudfotografera hästhovarnas tramp och revolvrarnas
knallande utan att samtidigt få med regissörerna
kommandorop och ateljéernas tusende ljud, för att
inte tala om problemet med språkbegränsningen — så
har man i alla fall inte löst den gordisk knuten. Av
den enkla anledningen att det i detta fall tydligen
inte finns någon sådan knut!
[Förutom chef för Skandinavisk
Filmcentrals litterära avdelning i Stockholm, var
Daniel Fallström också författare, skådespelare,
journalist och teaterkritiker.]