Stora framkallningen i Svensk Filmindustris laboratorium i Råsunda

Previous Home Next

07_121

© AB Svensk Filmindustri




Några rader ur Aftonbladet söndagen den 9 mars 1913:
Vi begåvo oss först in i mörkrummet, som har det gemensamt med alla andra dylika rum att vara utestängt från dagsljuset, och där allt måste ses i ljuset av röda lampors sken. Här befrias kameran från negativfilmen, vilken, uppvindad på stora ramar, nedsänkes i långa, djupa kar, fyllda med framkallningsvätskan. I detta rum befinner sig även kopieringsmaskinerna, medelst vilka alla positiva kopior framställas. Utsatt för en lämpligt koncentrerad elektrisk ljusbåge transporteras den negativa bilden på den positiva råfilmen, vilken löper med en hastighet, varierande mellan 600-1.000 bilder i minuten. En dylik maskins produktionsförmåga blir sålunda 5-8.000 meter per arbetsdag.



John Egemark började arbeta på Svensk Filmindustris laboratorium i Råsunda 1932. Så här berättar han i en NFTU-intervju (här i sammandrag):


När ljudfilmen kom köpte SF nya kopieringsmaskiner eftersom ljudet måste löpa kontinuerligt, inte som i de gamla maskinerna ruta för ruta.

På positivsidan började man maskinframkalla 1930, men negativen framkallades då fortfarande på fyrkantiga ramar med stift på bägge sidor för att hålla isär filmen så att den inte skulle glida. Arbetet med att linda film på ramarna skedde helt i mörker och på en ram fick det plats ungefär 60 meter film. (1 minut film är 27,4 meter lång vid 24 bilder per sekund.)

Framkallningen av negativet skedde förstås också i mörker. Karen för framkallningsvätskan var gjutna i betong och rymde 900 liter. Där fanns ingen automatisk uppvärmning eller cirkulation. På morgonen började man därför arbetet med att doppa ner en slinga i framkallningskaret och köra varmvatten igenom den för att värma upp vätskan. Sedan rörde man om med en stor åra.

De som framkallade visste på ett ungefär hur fotograferna brukade exponera, så de hade en ungefärlig uppfattning om hur länge negtiven skulle ligga i framkallningsbadet. Till sin hjälp hade de en liten lampa med grönfilter för att se hur negativet såg ut. Filmen var ju pankromatisk på den här tiden.

När framkallningen var klar skulle filmen sköljas och fixeras i likadana kar för att sedan transporteras upp till roterande torktrummor, 2,5 meter i diameter.

Eftersom ljudnegativen kom i 120 metersrullar på den här tiden blev det problem för de som framkallade eftersom man bara kunde få upp 60 meter film på en ram. Man försökte sig på att använda en dubbelram men resultatet blev aldrig lyckat.

SF köpte framkallningsmaskiner för negativ år 1934. Men då blev det ett väldigt ståhej på fotograferna eftersom de måste garantera sina exponeringar när framkallningen blev automatisk. Det gick ju inte längre att finjustera i framkallningen. Exponeringsmätare var det aldrig tal om de här åren. Men när fotograferna väl vant sig och kommit över tröskeln och oron, accepterade de nyordningen och insåg att den var till allas bästa.

Till startsidan