Studio 24

Previous Home Next



Sibyllegatan 24. Byggår 1881-82.
Bilden är tagen
1933-34. Fotograf okänd.

Aktiebolaget Stockholmstelefon bildades 1908 och hade sin telefonstation för Östermalm i huset Sibyllegatan 24, vars gård byggdes över för verksamheten 1910. Telefonstationen
monterades ned 1933.

Efter några år togs lokalerna över av en pantbank. Samtidigt
byttes gårdsöverbyggnadens tunna glastak mot ett välvt i glasbetong.

Roy Andersson flyttade in i huset år 1981 och gjorde den överbyggda gården till en filmateljé på omkring 200 kvm.




Ritning från 1909.








Telefonstationen på Sibyllegatan 24, år 1922.
Fotograf okänd.








Foto: Studio 24.


Kommentar från Rickard Petrelius:
Roy Andersson föddes 1943 och växte upp i Göteborg tillsammans med tre bröder. Mamman var hemhjälp och sömmerska. Pappan jobbade med transporter och potatishandel.

Roys filmintresse väcktes på allvar när han som trettonåring såg Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” på en ungdomsgård på Hisingen. När han senare i livet såg några makalösa kortfilmer på TV, gjorda av elever på filmskolan i Łódź i Polen, bestämde han sig för att söka till Svenska Filminstitutets Filmskola. Men efter studentexamen var Roy för ung för att söka till Filmskolan. En aspirant måste nämligen vara 24 år fyllda. Medan han väntade på att åren skulle gå pluggade han filosofi, historia, litteraturhistoria och nordiska språk vid Lunds Universitet. Han satte även upp en pjäs på Lunds studentteater.

År 1967 var det äntligen dags. Roy blev antagen till Filmskolans regilinje tillsammans med Marianne Ahrne, Christer Dahl och Lena Ewert. Samtidigt gick Owe Svensson och Björn Öberg på ljudlinjen. Andra skolkamrater var Göran Gunér och Staffan Hedqvist. På den tiden höll Filmskolan till i Europa Films lokaler i Mariehäll.

Roys första långfilm, ”En kärlekshistoria” (1970), blev en enorm succé, även internationellt. Men framgångarna och allas förväntningar gjorde att han drabbades av en långvarig depression.

Så småningom ville han göra en film om Joe Hill. Synopsis fanns. Han berättade om sina planer för Bo Widerberg som snodde idén rakt av. Roy lät det ske. Därefter hade han ett projekt som hette ”Två bröder, en syster”. Det hölls en presskonferens om filmen, men mer blev det aldrig.

”Giliap” (1975) blev Roys andra långfilm. Men inspelningen var besvärlig och tog lång tid. Filmen sågades dessutom av kritikerna och hade svårt att locka publik. Värst var att den gått så långt över budget så ingen vågade längre satsa på Roy. Varken Filminstitutet eller filmbranschens långfilmsproducenter ville veta av honom. Han ansågs alldeles för envis och kompromisslös. Räddningen blev reklamfilm, en nisch där Roy kom att renodla sin speciella filmstil och bli mycket framgångsrik. Bland uppdragsgivarna fanns Trygg Hansa, Fazer, Handelsbanken, Svenska Spel, Sockerbolaget, Socialdemokraterna och Air France.

Roy hade sina första lokaler i ett litet gårdshus på Grev Turegatan, och så snabbt han kunde köpte han sin egen utrustning för inspelning och efterarbete. En del fick han tag i på Auktionsverket. Han ville nämligen så långt möjligt göra sig fri från den filmbransch som en gång fryst ut honom. Han köpte bland annat en Arriflex 35 (stumarri), en
Arri 35BL, en Aaton, en Nagra, en perfomaskin och ett kombibord tillverkat av KEM.

Jag träffade Roy i september 1978 efter att ha ringt och tjatat en längre tid. Dessförinnan jobbade jag på inspelningen av ”Godnatt jord” med Keve Hjelm som regissör.

I telefon hade Roy lovat att jag skulle få arbeta hos honom några dagar, högst en vecka. När han äntligen dök upp vid gårdshuset på Grev Turegatan hade han glömt bort att jag skulle komma.

Det var bara Roy och jag där på kontoret, och under de första dagarna sa han knappt ett ord till mig. Han satt och ritade och skrev. Bortvänd. Dyster. Men efter någon månad fick vi en rätt tight relation. Jo, för jag bet mig kvar. Ville lära mig.

Jag minns en inspelning där jag jobbade ihop med Hanno Fuchs, Anders Cederholm och Janne Alvermark. När allt var klart sa Roy över axeln när han gick att jag skulle dra ut till Film-Teknik med filmrullarna för framkallning och kopiering, sedan fixa överspelningen så fort som möjligt och synklägga arbetskopian. Jag hade inte en aning om var Film-Teknik låg och än mindre hur en överspelning och synkläggning gick till. Men jag insåg att om jag inte klarade av det som Roy tyckte var självklart, hade jag ingenting på hans kontor att göra. Jag satt i telefonen på kvällar och nätter med Alvermark & Co för att lära mig. Och det gick.

För det mesta filmade vi hos Europa Film i Mariehäll eller i Filmhuset på Gärdet, och det var alltid en väldig press att gå in i studion. Inspelningsdagarna måste nämligen bli så få som möjligt, annars skulle studiohyran dra iväg och spräcka budgeten. Så vi filmade ofta dygnet runt. Eller ”rundpallar” som det kallades.

Roy var ständigt missnöjd med att vi tvingades ha bråttom. Brådska skymmer sikten, som Christer Strömholm lär ha sagt. Efter att ha suttit i klippbordet och ogillat resultatet hände det ibland att han struntade i budgeten och gick tillbaks in i studion och gjorde om.

Roys stora dröm på den tiden var att få råd att skaffa sig en egen studio och få möjlighet att arbeta i sin egen takt. Vi började titta på lokaler. Elverket på Östgötagatan blev till salu. Roy och jag åkte dit. En gigantisk lokal som hade kunnat bli en fantastisk studio, men som skulle kosta alldeles för mycket att ställa i ordning. Idag ligger Stockholms Moské där. Kort därefter blev ett annat Elverk ledigt, det på Linnégatan på Östermalm, idag Elverket Dramaten. Samma sak där, ett alldeles för vidlyftigt projekt.

En dag promenerade Roy förbi den gamla pantbanken på Sibyllegatan 24, där det en gång i tiden legat en telefonstation. Han såg att det var tomt i skyltfönstren och lokalen visade sig vara till salu. Roy köpte den utan att blinka. Nu skulle Studio 24 bli till.

Det hade hunnit bli 1981 när vi bilade upp golvet i lokalen på bakgården
och gjöt ett nytt. Väggarna ut mot gatan isolerade vi med tunga blymattor för att hålla trafikljudet borta. Vi gjorde upp planer. Funderade över meningen med tillvaron samtidigt som vi slet med slägga, såg och hammare. Det var en dynamisk tid. Jag växte och hade väldigt roligt. Något år senare köpte Roy hela huset.

Jag fick en fenomenal praktisk utbildning hos Roy, och så var det för många ungdomar som kom dit. Vi som hängde på fick pröva på det mesta, och de som visade intresse och färdighet fick vara kvar. Andra åkte ut. Roy undvek proffsen i sitt arbete i studion, de hade han fått nog av.

Det var skarpt läge hela tiden. Hjulen snurrade allt fortare och produktionerna rann in i rask takt. Under en lång period producerade vi mer än något annat produktionsbolag i Sverige. Roy hann till slut inte ta alla projekt själv, och eftersom bygget av studion slukade mycket pengar fick jag producera, klippa och även regissera mot slutet. Det gällde att dra in flis.

Så småningom bestämde jag mig för att starta eget och satsade idiotiskt nog på reklamfilm, men räddades omsider från det helvetet av SVT-Drama. Men det är förstås en helt annan historia.




Roy använde för det mesta ett Cooke 40 mm-objektiv till sin Arri 35BL, samma exemplar som han använt rakt igenom hela ”Giliap”-inspelningen. Han kämpade länge mot den digitala tekniken, ville inte veta av den, men inför inspelningen av ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” fick hans 35BL till sist lämna plats för en RED-kamera och det gamla KEM-klippbordet maka på sig för en Avid.


Till startsidan