Filmindustri AB Skandias ateljé vid Långängen i Stocksund
Uppställningar för filmen Synnöve Solbakken, 1919

Previous Home Next

b_lang_151

© AB Svensk Filmindustri


Långängsateljéns saga.
Glaspalatset nu blott ett magasin.
(Ur Biografägaren, den 29 april 1933.)

Ur en huvudstadstidning låna vi följande sannsaga, som säkert med intresse — och kanske även en smula vemod — läses av äldre biografägare:

Långängen, vid Stocksund [...] var en miljonanläggning, omfattande en väldig ateljé samt stora kvarter, fogade intill denna, inrymmande loger, kontor, magasin o. d. Allt detta står nu övergivet och tyst. Då tillhörde ateljén filmbolaget Skandia, nu äger S. F.-ateljén den men kan bara ha den som magasin.

S. F. övertog nämligen Skandia på sin tid men hade då lagt upp jätteateljéerna i Råsunda och behövde inte Långängen. Sedan dess har hänt många ting. I dag, tio år efter att ateljén stängts, går det inte att använda den.

Har den blivit för trång, för liten?
Inte alls, men glasateljéer äro inte moderna. Film bryr sig inte om dagsljuset. Den gången byggdes en filmateljé som ett drivhus. Den som var där ute då kan minnas hur hett det blev i ateljén sommardagar. Det var så man kunde smälta. Skådespelarna svettades och sminket rann. Man kan tänka sig ett drivhus stort som en liten banhall, vilken värme det skall bli. Råsunda hade också tankar på solljuset, ehuru man där bara hade tak — inte väggar av glas. I en av jätteateljéerna i Råsunda finns en vridscen. Den kom till för att uppställd dekoration skulle kunna anpassas efter den framskridande solen. Nu behövs inte sådant, nu nöjer man sig med ljus och lampors sken. Ett så våldsamt svidande ljus kan dagsljuset inte konkurrera med.

Skandiaateljén var högkvarter för storfilmande den gången. Där togs Guyrkovicsarna med Pauline Brunius och Gösta Ekman, där togs Lyckoriddaren med Ekman och Mary Johnson. Långängsateljén hade förresten en briljant tomt. Skog i ena ändan, ängar mitt på, strand med alar vid sydgränsen. Medan John Brunius, som på den tiden var ett filmnamn, spelade in Lyckoriddaren i ateljén, filmade Rune Carlsten Strindbergs Högre ändamål ur Svenska öden nere i strandkanten. Alla naturmiljöer fanns praktiskt taget inom räckhåll.

Skandiaateljén var imponerande. Man kunde ta många scener samtidigt i den stora glashallen. Utmed en av dess sidor låg ett lunchrum och där satt skådespelarna mellan slagen och förfriskade sig och såg kollegerna arbeta. Där såg man ädla riddare flirta med damer av 1920, där satt allvarliga biskopar av 1500-tal i allt utom allvarliga samtal med herrar och damer av nuet.

SF behöver inte Långängen mera. Dessutom har man inte nytta av en sådan där glashall nu, när man skall ljudfilma. Råsunda filmstad är up to date, men Långängen är omöjlig i alla avseenden. Så fort har tiden ridit på detta område, att man inte längre kan utnyttja en anläggning som man kostade på så kolossalt bara för ett decennium sedan.

— — —

Nu bor bara en människa därute, en vaktmästare, som sköter om det hela. Ibland synas några karlar där. De komma i så fall med lastbil och lasta av skrymmande gods från Råsunda, vilket man deponerar härute. Att riva ateljén skulle bli för dyrt, att hyra ut den är omöjligt. Och så kommer det sig, att den har fått stå där, tyst, övergiven, en ultramodern filmateljé 1919, ett gammalt spökslott av glas i dag. Högintressant för den som vill studera filmteknikens utveckling. Kanske blir den ett slags Drottningholmsmuseets motsvarighet om den får stå i fred tillräckligt länge.

Långängsungdomen var litet svår en tid, den roade sig med att kasta sten på glashuset. Ordspråket talar om att inte kasta sten i glashus, men på glashus nämns ingenting om. Ofoget fick emellertid ett brått slut och numera springa inga rutor sönder med klingande smällar i mörkningen ute på Långängen. Vaksamma väktare hålla reda på missdådarna och efterräkningar bli så pass tråkiga att man aktar sig.

Sufflören.


Några rader ur ”Hågkomster från senare tiders Långängen”, ett föredrag som byråchef J.A.E. Molin höll år 1937 i Långängens kommunalförening, och som publicerades 1978 av Sällskapet Amorina, Stocksunds Hembygdsförening:

”En betydelsefull, ehuru icke enbart glädjande tilldragelse för Långängsborna var det, när Skandiafilm antagligen 1917 eller 1918 inköpte Brunnsboområdet jämte Svanholmen för som jag tror c:a 90.000 kronor. När den stora glaslådan jämte tillhörande magasinsbyggnad växte upp, blevo vi ganska förbaskade. Jag uppvaktade en av de ledande för anläggningen och fick av honom den försäkringen, att allt skulle göras för att förvandla platsen till en utomordentligt skön lustgård. Bolaget var nämligen, enligt hans utsago, i sitt eget intresse nödgat att bereda de mycket känsliga filmskådespelarna tilltalande omgivningar - eljest kunde dessa aktörer ej prestera ett tillfredsställande spel. Huru dessa löften uppfylldes, vet vi alla, och med stort jämnmod har vi nu sett dessa byggnader försvinna. De hade enligt uppgift kostat ett par miljoner och användes knappt ett år.”


Till startsidan