Effektljud på teatern.
Ur tidskriften Vetenskapen och livet, nr 4 – 1919


Vågornas brus.
En cylinder av bleckplåt, invärtes försedd med olika stora tvärväggar, innehåller en viss mängd blyhagel. När cylindern vevas och haglet faller mot plåttrumman, låter det alldeles som när vågen brytes mot stranden.

Ljudet av ett förmål som bräckes.
Ett träd som brytes ned av blixten, en dörr som slås in ger ett skrällande ljud, som apparaten härovan härmar fulländat.
Blixten far fram genom molnen.
En elektrisk kommutator och två bronsstavar som närmas till varandra ge bländande gnistor, som lysa upp scenen.

Åskan mullrar i fjärran.
Åskan är ingenting annat än sådana tunga trähjul med grova spikar eller träribbor som långsamt rullas fram över golvet.
Niktpipan.
För att åstadkomma lågorna, som åtfölja alla fantastiska uppenbarelser,
blåser man i pipan, varvid niktpulvret kommer i beröring med spritlampan
i pipan och slår ut som brinnande moln av växlande färg.

Denna konstiga apparat härmar regnets plaskande.
Den långa lådan av järnplåt innehåller småsten; när man stjälper
på den hoppa stenarna från den ena tvärväggen till den andra inuti lådan,
och det smattrar därvid som av fallande regndroppar.

Vinden tjuter i bergen.
Träribbor, som glida mer eller mindre fort mot ett stycke siden, härmar brisen, stormen eller orkanen.
Tåget kommer in på stationen.
Man låter trissor löpa på en strimmig plåt och drar allt långsammare; det låter som när hjulen löpa fram på rälsen och passerar växeltungorna.

Tåget far förbi ute på landet.
Ett knippe järntråd föres med noga beräknad fart över en plåt som vilar på det spända skinnet på en stor trumma.




Åskan slår ned.
Bräderna av ek, som hålles uppe av repen,
få hastigt falla ned på varandra.
De ge samma torra smäll
som när åskan slår ned i närheten.
En flygare far förbi.
En apparat bestående av två cirkulära parallella plattor, av vilka den ena kan rotera kring sin axel; denna platta är nära yttre kanten genomborrad med små hål som tjäna som mynningar för små rör. Medan en maskinist vrider skivan med en vev, riktar hans medhjälpare en stråle av komprimerad luft mot de förbipasserande hålen. Luften slungas genom varje hål in i motsvarande rör och slår emot den motsatta plattan. Man tycker sig höra motorns brummande.


Åskan mullrar.
Maskinisten ruskar på en plåt.



Ur Den moderna teaterns tekniska resurser
Kors och tvärs genom Kungliga Teaterns kulisser
Av Gunnar Broberg och Yngve Hedvall
Vetenskapen och livet, nr 5 – 1925

”På första balkongen manövreras allt vindsmaskineri, och där är i fondförlängningen den mekaniska åskapparaten placerad.



Mekanisk åska

Denna består av två större lådformiga trummor, som äro anbringade i en ställning mot varandra. Mellan trummorna, som äro rörliga, befinner sig en axel, försedd med en mängd ledade trumpinnar. De kunna sättas i rotation med motorkraft och ljudet regleras genom en draglina, som ökar eller minskar avståndet mellan trummorna.

En annan åskapparat består av en trätrumma, som går utmed ena scenväggen från tredje balkongen ned i källaren. Den har upptill två behållare, som fyllas med rullstenar. I väggarna förekomma vissa utskjutningar, avledarejärn, som kasta stenarna från den ena väggen till den andra, varigenom ett starkt bullrande ljud åstadkommes. Denna åska kallas stenåskan.



Blåstapparat av äldre typ

Blåstmaskinen har sin plats på andra scenbalkongen i fonden. Det är en 1,5 hkr. likströmsmotor, som gör 1.150 varv i minuten och har i axeländan ett träkors, i vilket äro insatta en del koniskt formade mässingsrör. En äldre vindapparat finnes också, bestående av en cylinder med långväggen ersatt av ribbor, över vilka en duk är spänd. Genom ribbornas nötning mot duken, när cylindern vevas runt, uppstår ett ljud, som är förvillande likt vindens tjut.



Regnapparat

Regnapparaten, som även har sin plats på någon av balkongerna, eller scenen är av ungefär samma typ, d. v. s. en cylinderformig trumma, som kan vevas runt. I dess inre äro en mängd pinnar fästade. Den är delvis fylld med torkade ärter, och när den svänges runt åstadkommes ett regnets smattrande motsvarande ljud.”



Ljud till ljusbildsvisning på
The Royal Polytechnic Institution i London.
Ur W.J. Chadwicks The Magic Lantern Manual, 1885








Ur tidskriften Radio, organ för radio och grammofon, nr 4 – 1932.









Den här bilden kommer från Tekniska museets arkiv.


Till startsidan