Nationalencyklopedin om Arne Sucksdorff

Sucksdorff, Arne, f. 1917, filmregissör. Kortfilmerna En sommarsaga (1941), Trut!, Gryning (båda 1944), Skuggor över snön (1945), den oscarbelönade Människor i stad (1947) och En kluven värld (1948) gav S. världsrykte som dokumentär- och naturfilmare med intresse för existentiella frågor. Långfilmsdebuten Det stora äventyret (1953) förenade barndomens och oskuldens värld med naturens och är det konstnärligt mest lyckade exemplet på S:s metod att blanda dokumentarism med manipulerad eller rent av fiktiv verklighet. En djungelsaga (1957), gjord i Indien, var ännu en dokumentär spelfilm och regissörens första färgfilm. Med Pojken i trädet (1961) tog S. steget över till den renodlade spelfilmen. Kritiskt och ekonomiskt blev filmen en motgång, som bidrog till att driva S. i exil till Brasilien. Han ledde en tid filmskolan i Rio de Janeiro och inspelade där den halvt dokumentära och lovordade slumbarnskildringen Mitt hem är Copacabana (1965). I början av 1990-talet återvände S. till Sverige. Självbiografin En drömmares väg utkom 1994.



Ur Arne Sucksdorffs bok Gryning (1950)
om arbete med kortfilmen Människor i stad

Samtidigt som jag gick omkring och samlade på intryck, sökte jag efter en lämplig uttrycksform för filmen. Så småningom började jag se bilder överallt, men efter ytterligare en tid trädde synintrycken tillbaka för det jag hörde runt omkring mig.

Gatularmet slår emot mig som bruset från en flod, Slusskarusellen blir till en sugande strömvirvel, en bil stannar tvärt på skrikande bromsar, ambulanssirener flämtar genom gatorna. Ut ur detta larmande kaos träder så ljud efter ljud, och vart och ett har sin egen betydelse.

Helgmålsringningen i Johannes kyrka, gråsparvarna som dyker in i häcken, någon reser sig från en soffa och trötta gamla steg dör bort efter grusgången.

Om kvällen när jag sitter vid skrivbordet hör jag hur högklackade skor slår som glada trumvirvlar mot stenläggningen. I huset på andra sidan gatan försöker en yngling spela den senaste schlagern på saxofon. Han har nu övat i över en månad var och varannan kväll men har ännu inte blivit sams med de första ackorden. Timme efter timme går. Den sista nattspårvagnen skramlar förbi och sedan blir allt stilla. Även stillheten har sina ljud. Några råttor kivas kring soptunnorna och om en stund hörs steg som stannar nedanför mitt fönster. Det skramlar från nyckelknippan och en tung port slår igen.

Där vid skrivbordet gick det upp för mig att det skulle kunna gå att skildra staden med endast ljud och lyssnaren skulle få en mycket klar och suggestiv föreställning om händelseförloppet. Renodlade man ljudeffekterna så vore det möjligt att använda dem ungefär som noter i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier vore effekten ytterligare förstärkt. Sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig. Jag var överraskad när jag märkte i vilken hög grad ljudet utgjorde inspirationskälla, ja, att det ofta var det primära. Den enklaste av alla rytmer är växlingen mellan aktivitet och passivitet.



Ingmar Bergman om En djungelsaga

Arne Sucksdorff är den absolut mest envisa människa jag någonsin stött på – och det vill inte säga lite. Envishet måste vara en del av ens yrkesutrustning. Påfrestande för omgivningen och i privatlivet, men nödvändigt i studion. Arne Sucksdorffs envishet är både av legendarisk natur och i högsta grad beundransvärd. Det är nämligen den som har lett till de märkliga resultaten.

Det finns en historia från inspelningen av just En djungelsaga. Om den är sann eller inte, vet jag inte. Arne hade hur som helst gett sig fan på att han skulle filma en människoätande tiger på natten. Tigern hade varit och käkat upp någon stackars kärring i byn där man höll till. Filmarna la ut en åtel och sedan klättrade de upp och byggde ställningar i ett träd. När tigern började käka på åteln skulle lampor tändas och man skulle filma. Arne satt där natt efter natt efter natt och så plötsligt kom tigern. På med lampor och kamera!

Då började Arne Sucksdorff nysa och han nös så fruktansvärt att tigern omedelbart försvann. Så fick de resa hem, de hade varit på plats alltför länge och budgeten var överskriden med Sucksdorffs normala två tredjedelar. Väl hemma testade han sig på Karolinska sjukhuset och det visade sig att han var allergisk mot tigerhår. Då beordrade han fram vaccin och reste så tillbaka till Indien och satte sig att vänta på tigern. Och han fick sina bilder.

Det kanske inte är en helt sann historia men den är bra därför att den handlar om det som var det centrala. Nämligen att han aldrig gav sig. På gott och ont har Arne Sucksdorff aldrig givit avkall på sin vision. Jag har gjort en kort anteckning: ”Genialitetens envishet och envishetens genialitet.”

Ovanstående text är hämtad ur boken Bergmans 1900-tal, där Ingmar Bergman väljer sina favoriter från den svenska filmens 1900-tal.



Till startsidan