1935 - Abel Gances film Napoleon visas med ”stereofoniskt ljud” i Paris. Egentligen handlar det om en teknik att skicka filmens monoljud till olika högtalare placerade runt om i biografens salong. Abel Gance och André Debrie hade patenterat metoden 1932.

Så här beskriver tidskriften La Cinematographie Française, 16 mars 1935, Abel Gance och André Debries teknik. Citatet är hämtat ur boken The classic French cinema, 1930-1960, av C. G. Crisp:

”Sound projection through Multiple Speakers”.
The aim is to draw the spectators into the action of the film, by creating a sound environment that enriches the film quality. This is achieved by placing several speakers at different sites around the cinema—for instance behind the screen, on the sidewalls of the cinema, on the back wall, on the ceiling, on the floor, etc. These speakers can work either separately, in series, or simultaneously. Take the case of a plane appearing in the distance on the screen and making as if to pass over the audience. The sound of the motors, at first scarcely perceptible, will increase as the plane moves into close-up; and finally the speakers in the back wall will take over from the ceiling. The aural impression of a plane passing over the spectators will thus be achieved.

1936 - ”One of the highlights of the early use of Klangfilm equipment was the first two channel stereo recording of complete acts of operas during the Richard Wagner Festival at Bayreuth in 1936. These recordings (sound only) were made by Hans Wohlrab on two sound recorders (for overlapping). Each of these was equipped with two modulators and recorded a stereo double variable-area track. Results were presented in a Berlin cinema theater before an invited audience which was deeply impressed by hearing theater stereo music for the first time.”
Wohlrab, H.C.: Highlights of the History of Sound Recording on Film in Europe.
Presented at the 94th AES Convention, 1993 March 16-19, Berlin.

1938 - Biograferna China, Draken och Palladium i Stockholm har utrustats med ljudanläggningar från AGA-Baltic som är omkopplingsbara mellan mono, stereofoniskt ljud och push-pull.

1939 - Här följer ett citat från en artikel med rubriken ”Modern svensk ljudfilmsapparatur”, skriven av Evert Aulin och Arne Hjortzberg, ur Teknisk tidskrift, 24 juni 1939: ”Det senaste utvecklingssteget inom ljudfilmstekniken är införandet av s.k. stereofoniskt ljud. Detta innebär, att man vid inspelningen begagnar sig av två separata upptagningsaggregat. Det av aggregaten upptagna ljudet upptecknas på ett gemensamt ljudband sida vid sida. Även vid återgivningen användas två helt separata kanaler, vilka avslutas med var sin högtalare. Det är på detta sätt möjligt att bibringa åhöraren intrycket av att ljudkällan har både en viss utsträckning och ett visst definierat läge i rummet, vilket bidrager till att öka illusionen. Märkvärdigt nog, synes även en stereofonisk återgivning direkt inverka på åhörarens uppfattning av ljudets frekvenskaraktär.”

1939 - Klangfilm visar testfilmer med stereofoniskt optiskt ljud på biografen Rigoletto i Stockholm.

1940 - Fantasia får sin Sverigepremiär på biografen Saga den 7 oktober 1942, men utan Fantasound. Europa Film har istället låtit AGA-Baltic installera tre s.k. cellhögtalare bakom duken [vänster-mitt-höger], och återger filmens ljud med s.k. bred ljudfront. Filmkopian har ett vanligt optiskt ljudspår i mono.

1950 - Vid premiären av Ingmar Bergmans Till glädje på biografen Spegeln i Stockholm återges filmens musikpartier i så kallad bred ljudfront, med hjälp av två extra cellhögtalare, placerade på vardera sida om scenen. Extrahögtalarnas ljudstyrka regleras för hand från salongen.

1953 - Den 18 december har CS-filmen Den purpurröda manteln premiär på Rigoletto. Signaturen Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) skriver i sin recension i Stockholms Tidningen: ”Det stereofoniska ljudet är i och för sig bra, men bemästrades inte på Rigoletto. Det ekade. Ibland tyckte man att sjungandet kom från vestibulen bakom ens rygg.” Enligt samma tidning finns det trettio högtalare placerade på olika ställen i salongen.

1954 - Om magnetljud på biografer.

1957 - Det görs en magnoptisk visningskopia till filmen En djungelsaga. Förutom ett vanligt optiskt ljudspår har kopian också två magnetiska spår, placerade på ömse sidor om perforeringen. På det ena magnetspåret finns ljudet för högtalaren bakom duken, och på det andra spåret (effektkanalen) finns ljudet för de högtalare som placerats ute i salongen. Från effektkanalen hörs gatuljud, åska, skogens fåglar och en del musik. Allt ljud är i mono. Magnetbeläggningen utförs av Ragnar Wendin i Stockholm.