Skandinavisk Filmcentral

Lars Björck föddes 1884 och började arbeta för Fribergs Filmbyrå när han var omkring 20 år gammal. Från 1909 var han verksam som filmchef för Svenska Biografteatern, men lämnade Svenska Bio den 1 september 1915 för att två månader senare starta en ”handel och agenturrörelse under firma Skandinavisk Film-Central”. Han ville bli sin egen. Eller också var han helt enkelt tvungen att bli sin egen.

Bengt Idestam-Almquist skriver nämligen i Svensk film före Gösta Berling att Lars Björck ”var en befallande man som röt och skrek och besatt en utpräglad förmåga att hålla ordning men också att bli osams med folk.”

Skandinavisk Filmcentral hade sina första lokaler på Klarabergsgatan 68 vid Centralplan i Stockholm. Verksamheten gick ut på att hyra ut film, i huvudsak amerikansk.

Filmcentralen annonserade i branschtidningen Filmbladet den 15 augusti 1916 och skrev bland annat: ”De amerikanska filmerna som äro inspelade för nästa säsong äro så överlägsna de europeiska att någon jämförelse knappast kan komma ifråga. (...) De sensationer som hittills förekommit i de europeiska filmerna äro rent amatörmässiga vid sidan av de amerikanska. Då därtill kommer att amerikanerna numera inspela filmer även efter europeisk smak finns det inget tvivel om att de amerikanska filmerna inom kort tid kommer att fullständigt erövra publiken, och kommer för lång tid på grund av sin utomordentliga överlägsenhet att göra all konkurrens omöjlig.”

Filmcentralen öppnade filial i Kristiania 1916, och året därpå i Köpenhamn. Och allteftersom tiden gick skaffade sig firman en egen biografkedja. Verksamheten växte mycket snabbt.

Den 1 oktober 1918
flyttade
Filmcentralen till det nybyggda biografpalatset på Kungsgatan 65. Där fanns Palladium, firmans premiärbiograf, som invigdes annandag jul 1918 och hade plats för 1240 åskådare.



Biografen Palladium i Stockholm.

I Palladium-huset hade
Filmcentralen kontor, lagerlokaler, filmsyning, förevisningssal och en manusavdelning. Dessutom ett filmlaboratorium på vindsvåningen där man tillverkade texter samt framkallade och kopierade bland annat firmans journalfilmer. Labbet var ”modernt inrett för allt filmfotoarbete”.




Laboratoriet. Framkallning till vänster.
Mannen till höger kör en kopieringsmaskin.





Torktrummor.




Filmtvätt.




Filmsyning.
Till höger en affisch för Cecil B. DeMilles film
The Woman God Forgot (1917).




Förevisningssal, körrum.
(Interiörbilderna ovan kommer från ett häfte
om Skandinavisk Filmcentral, utgivet 1919.)


Filmcentralen drev biografer i Falun, Helsingborg, Göteborg, Karlskrona, Landskrona, Malmö, Norrköping, Stockholm, Uddevalla, Västervik och Västerås. Allt som allt ett 20-tal och många med namnet Palladium.

Och som andra filmdistributörer vid den här tiden sålde
Filmcentralen även utrustning, bland annat projektorer, båglampor, omformare, motorer, filmkameror och klaffstolar.

Från 1919 ägnade sig firman dessutom åt filmproduktion. Lars Björck hade köpt A/S Kinografen och Dania Biofilms ateljéer i Hellerup utanför Köpenhamn och bildat A/S Palladium för att sköta filmproduktionen där.
Filmcentralen hade även köpt en tomt vid Skurubron i Nacka utanför Stockholm där man planerade att uppföra ateljéer. Men det bygget blev aldrig av.

Erik A. Petschler och Gustaf Molander debuterade som regissörer för
Filmcentralen i Sverige. Petschler gjorde filmen Baron Olson sommaren 1919 och Molander Bodakungen sommaren 1920.

För att få loss pengar sålde Lars Björck
i slutet av 1920 sina ateljéer i Hellerup till A/S Palladiums ekonomichef i Danmark, Svend Nielsen.
Filmcentralen hade nämligen dragit på sig stora skulder. Enbart inspelningsverksamheten hade gått med 2 miljoner kronor i förlust.

De sista dagarna i december 1921 gick
Filmcentralen i konkurs. Enligt Filmbladet den 4 februari 1922 var bristen i kassan, när tillgångarna dragits från skulderna vid konkurstillfället, 5.244.545 kronor och 59 öre.

Amerikanska intressen arbetade intensivt för en rekonstruktion.
De hade nämligen tjänat bra på priskriget mellan Filmcentralen och Svenska Bio/Svensk Filmindustri så länge det varade. Men firman gick inte att rädda.

Den 1 november 1922 tog Svensk Filmindustri över
Filmcentralens biografer, uthyrningsrörelse och filmlager, och gjorde aktiebolag av firman.

Aktiebolaget Skandinavisk Filmcentral finns med i telefonkatalogerna fram till slutet av 1930-talet som ett dotterbolag till Svensk Filmindustri och med SF:s postadress.





Brevhuvud från 1925.





Skandinavisk Filmcentrals logotyp, som faktiskt påminner en del om
Svensk Filmindustris, dyker upp första gången i Filmbladet i januari 1922, just efter konkursen.