Några av de bandsorter som filmljudtekniker
använde till Lyrec, Nagra och Stellavox







Scotch 111
var ett 1/4”-band med acetatbas som började tillverkas 1948 av Minnesota Mining and Manufacturing Company i USA, det bolag som med tiden kom att kallas 3M Company. Scotch 111 lär ha funnits i handeln ända fram till början av 1970-talet.




Scotch 120 lanserades 1953. Också acetat. 3M:s första ”High output”-tape.

Scotch 122 kom 1954 och var en version av Scotch 120 med polyesterbas.




Scotch 131 lanserades 1958 och var ett acetatband med ”Low print”, d.v.s. lågt bandeko.

Dialogen i en filmscen kunde variera i ljudstyrka mellan tagningarna. Ibland blev den helt enkelt för stark och då fick man ett bandeko, speciellt tydlig om scenen i övrigt var tyst.

Bandekoeffekten (kallas även kopieringseffekten) uppstod när ett kraftigt utstyrt ljud smittade över till intilliggande bandvarv i rullen. Det var därför viktigt att ljudbanden hade egenskaper som gjorde att ekoeffekten blev så svag som möjligt.

Ett knep man tog till var att låta bandrullarna förvaras felspolade (tail out) så att ett eventuellt eko kom efter det starka ljuden, i stället för före. Ett annat sätt att dämpa effekten var att spola bandet fram och tillbaks flera gånger efter inspelningen.




År 1950 startade John Herbert Orr företaget OrRadio Industries Inc. i USA för att tillverka magnetband. Nödvändiga kunskaper hade han haft med sig från Tyskland där han under kriget arbetat som radiotekniker för amerikanska Psychological Warfare Division. 3M kallade som bekant sina magnetband Scotch. John Herbert Orr valde att kallas sina band för Irish.

Annonstext i Svenska Dagbladet den 29 november 1956: ”Om ni hör ett dun falla måste ljudet ha fångats av Irish, det oöverträffade inspelningsbandet.”

Det fanns bara några få inspelade Irish-band på ljudavdelningen i Råsunda Filmstad i mitten av 60-talet. Däremot fanns det gott om Scotch av olika typer, samt AGFA PER 525.



AGFA PER 525 tillverkades mellan 1963-81, och hade polyesterbas. Bandet hade tegelröd färg och dominerade i filmbranschen under hela 70-talet.

BASF LGR 30 P tillverkades åren 1968-81. Polyesterbas.




AGFA PEM 468 tillverkades 1975-03. Bandet var 48,5 µm tjockt.

Modernare band från BASF och AGFA hade en matt beläggning på baksidan som gjorde att de fick lägre friktionen, blev tåligare och i stort sett slapp att drabbas av problem med statisk elektricitet. Beläggningen gjorde också att bandet rullades upp jämnare på spole eller tallrik.

På baksidan av dessa band fanns tryckt text som angav bandsort och tillverkare. Texten underlättade vid redigering eftersom det gick lätt att se var på bandet klippet skulle ske genom att ta sikte på en bokstav eller en siffra.


Filmljudtekniker använde 1/4"-band på 5 eller 7"-spolar. De allra första Stellavox-modellerna använde 3"-spolar, men dessa bandspelare förekom aldrig i filmbranschen.

Bandhastigheten man valde för långfilm var 38 cm/s, 15".
För dokumentärfilm och TV ofta 19 cm/s, 7,5".



BASF i Tyskland köpte upp Agfa-Gevaerts magnetbandtillverkning år 1991 och bildade BASF Magnetics. BASF Magnetics blev ett självständigt bolag 1996, helägt av BASF. Året därpå bytte BASF Magnetics namn till EMTEC Magnetics efter att ha sålts till koreanska KOHAP, Ltd.

År 2015 går det fortfarande att köpa ljudband från exempelvis RMG International i Holland eller ATR Magnetics Master Tape i USA. Men utbudet krymper.

Stort tack till Håkan Lindberg, Bo Persson och Tommy Sundquist som hjälpt till att minnas.

Till startsidan