Magnemite


En Magnemite 610 DV, har en fjäderdriven bandtransport och ett batteridrivet förstärkeri. Bandspelaren väger 8,6 kg och spelar in på fullspår. Inspelningshastigheten är 7 1/2" och frekvensgången 70-8000 Hz.

Bandspelaren tar 5"-spolar. Återspolning sker med handkraft. Det stora svänghjulet, som sitter på kapstanaxeln, måste tas bort vid bandbyte.

En indikeringslampa blinkar när det är dags att veva upp bandspelaren. Normalt efter c:a tre minuter. Det går att veva under inspelning. 75 varv med veven och fjädern är spänd.

Indikatorlampan sitter intill kapstanaxeln och lyser när bandspelarens förstärkare får ström. Vid inspelningsstart blinkar den och slocknar när bandhastigheten är den rätta. Det skadar inte att ge svänghjulet en liten knuff så att bandspelaren snabbare kommer upp i rätt fart.

Maskinen har tre 6,3 mm chassikontakter för teleplugg. En mikrofoningång, en linjeingång och en hörtelefonutgång.

Rörens batterier, 1,5 och 90 volt, räckte i 100 timmar. Sedan är det dags att byta.

Utstyrningsinstrumentet, en VU-mätare, används även för batterikontroll.

Magnemite 610 DV har inget raderhuvud. Under förutsättning att bandet är ordentligt avmagnetiserat håller sig signal/brus-förhållande mellan 45-50 dB.

Den här modellen började tillverkas av företaget Amplicorp i USA omkring 1954. Året därpå kostade bandspelaren 385 dollar.

Alla Magnemite-modeller kunde levereras monterad i vädertät aluminiumväska.

Klicka här om du vill titta på en Magnemite modell 610 C.

P.O. Pettersson och Olle Unnerstad var ljudtekniker på Hasse Ekmans film Stöten, som spelades in 1961. I ateljén i Filmstaden gjorde de sina inspelningar på 35 mm perforerad magnetfilm. Inspelningsmaskin var en Agafon, ansluten till en liten AGA-mixer med två ingångar. Mikrofonen de använde i ateljén var en SELA PT6.

För exteriörerna valde P.O. och Olle att använda Svensk Filmindustris Magnemite-bandspelare, istället för det självklara valet på den här tiden – Lyrec.

Med en blimpad Arriflex-kamera, tillsammans med den lilla fjäderdriva bandspelaren, fick man nämligen just den där lätta, smidiga utrustning som inspelningen behövde.

Magnemite-bandspelarens stora svänghjul användes bara för ”kritiska inspelningar”. Vanligtvis körde man utan. Det tog för lång tid för bandspelaren att komma upp i fart annars.

När de filmade på en plats där det saknades nätspänning, använde de vid behov en vibratoromformare som var monterad i en trälåda och drevs av ett 12 volts bilbatteri. Den lämnade 220 V växelström till Arri-kameran och via en AGA-kontakt 50 Hz pilotton till bandspelaren. Om filmkameran var batteridriven togs pilottonen istället från kamerans pilottonuttag.

Pilottonen mixades ihop med ljudet från mikrofonen (inspelningen skedde på helspår) och filtrerades sedan bort vid överspelningen till perfoband.

I början av 60-talet använde SF:s ljudtekniker Pearl RD-32, kallad ”Glasstruten”, som exteriörmikrofonen. Från mitten av 60-talet var det AKG D24 som gällde utomhus.

Ulf Park har berättat att han använt en Magnemite-bandspelare för att spela in effektljud på Sandrews. Han har också berättat att Gunnar Löfgren en gång i tiden byggde en prototyp till en fjäderdriven bandspelare som Gunnar kallade för Filmvox.

1962, när P.O. Pettersson och Olle Unnerstad arbetade med inspelningen av Arne Mattssons film Vita frun, använde de en Nagra III-bandspelare som Arne Sucksdorff hade köpt med sig hem från Schweiz. Det var den första III:an på Svensk Filmindustri.

Åren efter andra världskriget byggde flera tyska ljudtekniker om gamla militära AEG-bandspelare så att de skulle passa för radioreportage. Exempelvis modell Tonschreiber C, från 1941.



Tonschreiber C

En Tonschreiber C har fjäderdriven motor, och ljudbandet rullar i fyra minuter när fjädern är fullt uppdragen. Bandspelaren väger 12 kg och har måtten 22,5 x 34 x 22,3 cm. Bandhastigheten är 18 cm/sek (!) och frekvensgången i bästa fall 200-2000 Hz. Apparaten saknar både raderhuvud och avspelningsmöjlighet.

Så det fanns en hel del att göra. Att förbättra frekvensgången (HF-bias) och bygga in avspelningsförstärkare blev högsta prioritet.


Arriphon

Arnold & Richter lät tillverka en fjäderdriven bandspelare med rötter i det här konceptet. Den hade namnet Arriphon, och såldes under några år från slutet av 40-talet. Bandspelaren blev dock aldrig någon succé för Arri.

Maihak, däremot, hade stora framgångar med sina modeller. Även Stefan Kudelski lyckades bra med sina fjäderdrivna Nagra-bandspelare.

När Stefan Kudelski år 1958 lanserade Nagra III, en batteridriven 1/4"-bandspelare med en servokontrollerad elektrisk motor, blev det allt svårare att sälja bandspelare med fjäderdrivna motorer. Man kan nästan säga att fjädermotorgrenen på bandspelarträdet föll av. Nagra III med Neopilot kom 1962.


Till startsidan