Lundberg, Frans, 1851–1922, filmpionjär och producent. Med säte i Malmö producerade L. kring 1910 med hjälp av grammofonskivor korta ”sjungande och talande lefvande bilder”, och fortsatte därefter med längre filmer med inriktning på melodramer med för tiden kittlande erotiskt och spännande innehåll. Med omkring 20 spelfilmer, gjorda i Malmö 1911–12, hade han stora exportframgångar – många av filmerna förbjöds i Sverige av moraliska skäl – vilket dock inte hindrade att han till slut utkonkurrerades av Svenska Bio. Ingen av L:s filmer finns bevarad.

Litt.: Jan Olsson, Sensationer från en bakgård: Frans Lundberg som biografägare och filmproducent i Malmö och Köpenhamn (1989).

Nationalencyklopedin


Från hösten 1910 och två år framöver framträder biografdirektören i Malmö Frans Lundberg (1851-1922) som en påfallande verksam filmproducent. Han hade egen inspelningsstudio i Malmö, ”Stora Biografteaterns ateljé”, och tillverkade både små ljudfilmer och ordinära spelfilmer. Några av dessa, kanske samtliga, filmades av den hos Svenska Bio skolade fotografen Ernst Dittmer.

Förbluffande lite är känt om denne Lundberg, vilket är anmärkningsvärt både med tanke på hans pionjärposition och hans stora produktivitet. En av de komplicerande faktorerna med Lundbergs verksamhet är att han hade avsevärda intressen också i den danska filmbranschen, och det är många gånger svårt att avgöra i vad mån alla filmer han presenterade som ''egen upptagning'' verkligen är att betrakta som svenska. Ibland far han med uppenbara osanningar därvidlag, och rollbesättningarna är oftar heldanska än svenska. Efter den svenska censurens inrättande blev Lundbergs renommé tämligen skamfilat. Statens Biografbyrå intog en märkbar skepsis både till hans produktionsuppgifter och till själva produkterna. Flera av hans filmer totalförbjöds. I denna filmografi förtecknas emellertid samtliga kända filmer som Lundberg anger som egen produktion, såvida det inte föreligger bevis för annan härkomst.

Leif Furhammar
Svensk filmografi, del 1 (1910/4)


Ingenjör Frans Lundberg (1851-1922) i Malmö var en mångsidig herre. Förutom en vinhandel hade han agenturer för biografmaskiner, mutoscope, självspelande pianon m m. Han importerade även filmer, som han själv visade, men också hyrde ut eller sålde till andra biografägare. Så var t.ex. Kristianstads Biografteater en stadig kund hos Lundberg under sina första säsonger innan man själv började importera direkt från utlandet i en allt mer ökande omfattning. Frans Lundberg övertog i januari 1908 Malmö Biografteater, Södra Tullgatan 3, och döpte någon månad senare om den till Stora Biografteatern. När sedan Jens Edvard Kock tog över och byggde om lokalen 1913, blev det Metropol av den. I Köpenhamn drev Lundberg Nerrebro Biografteater, för vilken hans syster Maria innehade ”bevillingen”. Här är det dock filmproducenten Frans Lundberg vi skall intressera oss för.

Under åren 1910 -12 stod Lundberg som producent för ett stort antal filmer, såväl reportage, naturbilder, ”levande och sjungande bilder”, som längre spelfilmer – 22 spelfilmer är upptagna i denna boks filmografi. Hans filmateljé var belägen vid Södra Förstadsgatan, enligt Johan Bergengren där Sandrews trippelbiograf nu ligger. Någon inomhusateljé var det nog aldrig fråga om, snarare ett enkelt brädgolv inne på en gård. Rumsinteriörerna skapades med kulisser under bar himmel. Detta var för övrigt en mycket vanlig typ av ”ateljé” vid denna tid. Det gällde ju att tillgodogöra sig så mycket som möjligt av solljuset. Ole Olsen hade börjat så i en koloniträdgård i Valby 1906, A/S Fotorama i Århus på Jylland filmade på en bakgård fram till 1911, då man fick en ateljé som mer liknade den i Kristianstad. Stockholms frestelser, en av de första längre filmer som spelades in i Stockholm, gjordes i mars 1911 med lånade teaterdekorationer bland snödrivorna uppe på Mosebacke terrass. De inomhusklädda skådespelarna lär ha frusit rejält. På platser med mer gynnsamt klimat, Florida och södra Kalifornien t ex, passade denna typ av friluftsstudio däremot förträffligt och där levde den kvar långt fram i tiden.

En av Lundbergs tidigaste inspelningar, kanske den allra första, var Värmländingarna från sommaren 1910. Han hade alltså valt att filma samma sorglustiga tal-, sång- och dansspel som Svenska Bio i Kristianstad redan spelat in året innan. [...]

Fortsättningsvis fick Lundbergs produktion en allt annat än nationell prägel. Filmerna tycks främst ha utformats med tanke på export till länderna neråt kontinenten; länder där vulgärt raffel av sämsta sort hade en god marknad. En del av Lundbergs filmer fann t o m vägen över till Amerika.

Skådespelarna togs i allmänhet från den danska sidan av sundet och filmerna lanserades i Danmark ofta som heldanska produkter, medan de i Sverige annonserades med deviser som ”Stora Biografteaterns egen fotografering”, ”Svensk Konstfilm” eller ”Svensk Kinematografisk Konst”, vilket föranledde Svenska Biografteatern i Kristianstad att utfärda följande varning på sina affischer och i sina programblad: ”Varning. På förekommen anledning varnas härmed för andra bilder, ämnade att i konkurrenssyfte segla under svensk flagg, men som äro inspelade af underhaltiga utländska skådespelare.”

Till de utländska, dvs danska, aktörer som förekom oftast i Stora Biografteaterns produktioner hörde den unga, mörka skönheten Ida Nielsen - Lundbergs svar på storstjärnan Asta med samma efternamn, vidare fru Agnes Nyrop-Christensen samt herrarna Arvid Ringheim och Poul Welander. Den sistnämnde skrev också en del manus och regisserade. [...]

Lundbergs [...] filmer råkade ovanligt illa ut i den svenska censuren. Inte mindre än fem av filmerna fick totalförbud (censurens anmärkningar inom parentes efter titlarna):

  1. Anförtrodda medel (äktenskaplig otrohet m.m.)
  2. Champagneruset eller Varité sångerskan (Förråande. Förut förbjuden av polismyndigheterna i Stockholm).
  3. Massösens offer, censurerad under titeln Moderskärlek (”Verkar förråande. Själva motivet olämpligt.” Censurkortet har också följande innehållsbeskrivning: ”En mor som vill återföra sin son från hans utsvävande liv med en dålig kvinna ['massösen'] ger sig ut för demimonde-dam, träffar på ett nattkafé sonen [som ej känner igen henne!] och lyckas fängsla honom så att han följer med hem till hennes hotell.”) Programhäftet till denna film slutar: ”Först nu vaknar Henry till besinning och då han i den eleganta demimonden igenkänner sin moder faller han i hennes armar med utropet: 'Är det du? - Mor!!!' - Moderskärleken har firat sin största triumf och lyckan lyser åter i ett sköfladt hem.”
  4. Den svarte doktorn, som tydligen handlar om hypnotism, opiummissbruk, olycklig kärlek och ond bråd död. (”Ovanligt vidrigt det hela.”)
  5. Dockan eller Glödande kärlek. (”Grova förbrytelser. Vansinne.”)

Flera av dessa filmer hade visats i Sverige innan den statliga censuren trädde i kraft den l december 1911. En annan Lundbergfilm, Kärlekens offer, klipptes i juli 1912 ner från 903 till 511 meter! Nästan halva filmen klipptes alltså bort av censuren och ändå stämplades det som återstod som ”barnförbjudet”.

Skåne i början, av Lars Lindström
ur Skånska Kinematografen
en bok om film i Skåne och skånska filmare
Sydsvenska Dagbladets årsbok 1977


Till startsidan