Gunnar Löfgren

Om Gunnar Alexis Löfgren finns en hel del att berätta. Han var född i Värmland, närmare bestämt i Glava. Något födelsedatum har jag inte, men jag tror att han var född runt 1900. Han utbildade sig till ingenjör, troligen i Karlstad, och efter examen fick han anställning vid ett kraftverk, även det i Värmland. Trots sin ringa ålder, han var ju bara runt 20, så gjorde han ett stort antal förbättringar som ledde till att han blev kraftverkets chefsingenjör. Men då var det ju inget roligt längre.

Gunnar sökte nya utmaningar och började
byggde små lokala kraftverk. Han intresserade sig även för dåtidens radioteknik, och byggde mottagare och förstärkare.

Efter en resa i Tyskland började han intressera sig för filmprojektorer. Detta var omkring 1930 och ljudfilmen hade gjort entré. Han sökte och fick jobb hos KINOFA, som var en svensk projektortillverkare, kanske mest känd för sin portabla BOX-projektor. (Som f.ö. var en plankning av ZEISS KINOBOX.) Denna KINOFABOX saknade ljud, så Gunnar fick i uppdrag att konstruera såväl tontillsats som förstärkare.

Under den tiden fick han kontakt med CENTRUMATELJÉERNA, som låg på Djurgården, mitt emot Källhagens värdshus. (Ateljén togs senare över av SANDREW.) Ett av problemen för filmateljéerna på den tiden, var att ljudupptagningsapparaturen, d.v.s. tonkamerorna, måste hyras från tillverkaren, eller också måste producenten betala en licensavgift per meter film eftersom tillverkarna åberopade vissa patenträttigheter. AGA:s licens fanns kvar långt inpå 1960-talet, fast man hade inte höjt priset efter 1945 så det var ju inte några hisnande summor. Nåväl, CENTRUMATELEERNA kontaktade KINOFA och undrade om dom var intresserade att bygga en tonkamera. Det var dom nu inte, men Gunnar Löfgren såg det som en ny utmaning.

Han slutade hos KINOFA och startade sitt eget företag FILMVOX, och drog på studieresa till USA. Där träffade han bland andra Berndt MAURER, pappa till de 16 mm tonkameror som fanns hos EUROPAFILM och FILMTEKNIK. Väl hemkommen byggde Gunnar en tonkamera till CENTRUMATELJEERNA, men eftersom det inte fanns någon som kunde använda utrustningen anställde man Gunnar Löfgren som ljudingenjör. Där blev han kvar några år, men jobbade med åtskilliga projekt i sin egen verkstad.

Ett av de mer originella projekten var en tonkamera för 17,5 mm film till en tysk producent. Efter kriget var det nämligen ont om råfilm, så för att spara klöv man filmen på längden och fick på det viset 2 x 17,5 mm av varje rulle 35 mm. Det tyska företaget UNION, som tillverkade kopieringsmaskiner, byggde en maskintyp som kunde hantera 17,5 mm formatet. Filmlaboratoriet FILMKOPIA hade för övrigt en sådan kopieringsmaskin. Och som ytterligare kuriosa hamnade denna 17,5 mm tonkamera i Turkiet, där den var i bruk så sent som i slutet på 1980-talet. Gunnar tillverkade ett flertal 35 mm kameror både till kunder i Sverige och andra länder. Jag skulle tro att det blev ett trettiotal.

Så började magnetisk inspelning komma på modet såväl i USA som Europa. Som alltid kostade de stora märkena alltför mycket för de mindre film ateljeerna, men alla var ju intresserade av att förbättra ljudkvalitén, framförallt möjligheten att mixa flera ljudkällor utan att drabbas av brus och distortion. Med dåtida mått alltså. Slutprodukten till labbet var ju som tidigare ett tonnegativ. Gunnar byggde magnetfilmutrustning för det tre vanliga formaten 35, 17,5 och 16 mm. En av de första mixanläggningarna han byggde var till KINOCENRALEN. Inspelningsmaskinerna fanns hos flera producenter i Sverige, men också i Norge och Finland. Svensk Dokumentärfilm, där jag jobbade i 13 år, köpte två 16 mm maskiner. Vi övertog också en 35 mm tonkamera från Gunnar, som Tryggve Svensson byggde elektronik till. Den kameran finns snart på BIOGRAFMUSEET i Säter.

I mitten på 1970-talet beslöt sig Gunnar för att sluta med filmprylar, och gav mig sitt firmanamn, ifall jag skulle komma på idén att öppna eget, och det gjorde jag ju. Jag har i min ägo en 1/4-tumsbandspelare med fjäderverk som Gunnar hade hoppats skulle sälja bra, men den som skulle sköta marknadsföringen var nog fel person. Jag hade alltså två stycken 16 mm, och en stycken 17,5 mm tidigare, men 16 mm maskinerna fick Pelle Lönndahl till det framtida filmmuseet, och 17,5-apparaten byggdes om till tvåspår, försågs med ny elektronik och såldes till CINEMATION. Jag vet inte om dom har den kvar. Vad hände sedan med Gunnar Alexis? Jo, han flyttade till London, där han höll på med talande väckarklockor, tillsammans med en japan. En dag fann japanen honom död, och så var sagan slut.

Stockholm i maj 2002,
Ulf Park


Enligt Svensk Filmografi arbetade Gunnar A. Löfgren som ljudtekniker på Alf Henriksons film Alle man på post 1940 (prod. Svensk Talfilm), Åke Ohbergs film Man glömmer ingenting 1942 (prod. AB Svea Film), samt Rune Carlstens film Anna Lans 1943 (prod. Film AB Lux).


Till startsidan