Toningar med rakblad och trikloretylen
av Lasse Lundberg

På 60-talet var det aldrig några problem med raka klipp. Raka och raka förresten, men så där lagom sneda som det blev med en skarvapparat tillverkad av Leo Catozzo. Sådana klipp lät hyfsat mjuka i mixen. När det sedan blev 70-tal, och vi fick Neumann-bord och nya moderna högtalare, då stod vi inte längre ut med dessa ”raka” klipp. De lät för hårda. Så vi började använda rakblad för att skrapa fram toningar på magnetfilmen. Det var inga som helst problem att göra en 24-rutors toning med hjälp av en linjal och ett rakblad. Men för det mesta räckte det med att krafsa lite med rakbladet i klippet. Det gick fort och var lätt. De orädda använde trikloretylen, i stället för rakblad, och gjorde sina toningar genom att tvätta bort delar av ljudfilmens magnetskikt. De drog helt enkelt en tejp diagonalt över magnetbandet och torkade sedan bort den synliga beläggningen. Metoden funkade bara på acetatband. När vi fick magnetfilm med en starkare polyesterbas satt beläggningen hårdare. Då var det rakblad som gällde.

Ibland hände det att det blev ”basboffar” när vi klippte i magnetfilmen. I flera år drogs vi med problemet. En temporär lösning blev att bygga om skarvapparaterna så att klippen blev i 45 graders vinkel. Till slut var det någon som kom på att problemet orsakades av osymmetrisk bias från perfomaskinernas inspelningsförstärkare. Fram med lödkolven, och så var det problemet ur världen. VARFÖR detta fenomen uppstod under 80-talet har jag ingen aning om. Kanske berodde det på att nya magnetmaterial tvingade perfomaskinernas elektronik att jobba lite för hårt. Eller också var det, som så ofta här i livet, tillfälligheternas spel.



Kommentar från Håkan Lindberg:
Den osymmetriska biasen (förmagnetiseringen) berodde nog på att man började bygga inspelningsförstärkare och biasgenratorer med transistorer i slutet av 60-talet. Inte alltid så välgjorda konstruktioner. Instabila och fordrade regelbunden justering.

Tittade man på biasen i oscilloskop, kunde man se osymmetri och i vissa fall distorsion.

Jag jobbade på norsk film på 70-talet. Där fanns en gammal tekniker som hade koll. Han invigde mig i bias-teknikens hemligheter och hur man hanterade dess eventuella problem. Han var radiooperatör i motståndsrörelsen under kriget i Norge. Han var suverän problemlösare, dessutom orädd. Vi hade mycket kul tillsammans, han lärde mig mycket.
Han fick Agfa att börja tillverka symmetriband.



Symmetriband

Symmetriband fanns i alla format, även 1/4 tum. Magnetskiktet var urfräst med någon millimeters mellanrum exakt 90 grader mot längdriktningen.
Man klippte en slinga av bandet och körde den på inspelning och med lyssning efter band. Stod biasen fel, då brummade det kraftigt. Justerade man symmetrin rätt blev det nästan tyst. Det var en mycket kritiskt och känslig inställning. Man kan säga att symetribandet var som skarvar var tredje millimeter, skarvar som inte skulle höras.

Till startsidan