Kinocentralens lokaler på Valhallavägen 117 i Stockholm

När Svea Artilleriregemente (A1) mellan åren 1946-49 flyttade från sina kaserner vid Valhallavägen 117, till Rissne i Sundbyberg, passade Kinocentralen på att hyra regementets övergivna gamla gymnastikbyggnad.

Där kom Kino att förfoga över två stora lokaler på övervåningen, 18 x 18 och 18 x 12 meter. I samma plan hade man ateljékontor, regissörsrum, smink- och klädloger. I våningen under ljudrum, lunchrum, snickarverkstad och elverkstad.

Radiotjänst övertog Kinos lokaler på A1 från den 15 oktober 1954. Man övertog även Kinos ateljépersonal bestående av två snickare, en målare, en elektriker och en scenarbetare.

Kommentar från filmfotograf Åke Åstrand:
Under den tid jag jobbade för Radiotjänst och Sveriges Radio, åren 1956-1967, var övervåningen i den gamla gymnastikbyggnaden i huvudsak uppdelad i två stora utrymmen, A-studion och B-studion.

Från början hade gymnastikbyggnadens framsida två murade trappor, en till vänster och en till höger. Den vänstra trappan var riven när jag började 1956. Den högra, som ledde upp till A-studions entrédörr, var inbyggd och hade ett litet vaktmästarbås i markplanet. Ovanför studiodörren satt en stor skylt med texten TV ATELJÉN.

I A-studion hade vi vår fasta installation för livesändningar, med kontrollrum, fikarum och sminkloger. Själva studion hade efter våra ombyggnadsarbeten fått måtten 17,5 x 16,5 meter.

B-studion var mer ett reservutrymme på 14 x 12 meter, som ibland fungerade som TV-studio och ibland som bygghall.

Själv jobbade jag på filmavdelningen, som hade ljudrum, scannerrum, klipprum och visningsrum i byggnadens nedervåningen. Eftersom A-studion mest användes på kvällarna låg det nära till hands för oss att göra kortare filminspelningar där på dagtid. Lamporna fanns ju på plats och det enda vi behövde släpa upp, för att göra exempelvis en intervju, var den blimpade Arriflex-kameran och stativet.

Till våren 1958 hade vi inrett en ny B-studio på 420 kvm i den västra delen av det gamla ridhuset på A1. Då blev B-studion i gymnastikbyggnaden officiellt ett reservutrymme. I ridhuset byggde vi även Studio G, en ren nyhetsstudio på 140 kvm som togs i bruk 1959. Studio F, en filmstudio belägen i ridhusets källarplan, togs i bruk 1960. Studio H, som var på 420 kvm, låg i östra ridhuset och började användas 1963.






Gymnastikbyggnaden till höger, med utanpåliggande trappor upp till övervåningen.
Foto: Lennart af Petersens, 1946-47.




Gymnastikbyggnaden till höger.
Foto: Lennart af Petersens, 1946-47.




Gymnastikbyggnadens baksida.
Foto: Lennart af Petersens, 1946-47.
Bilderna ovan kommer från Stockholms Stadsmuseum.

Kommentar från Åke Åstrand:
Garagen på baksidan var på min tid tillhåll för Kronbilsförsäljningen.
De sålde militära fordon som det inte längre var lönsamt att reparera.




Del av Stockholmskarta från 1940.




A1-området 1979. Foto: Åke Åstrand.
Gymnastikbyggnaden vid den röda pilen.
Cirkelbyggnaden i bildens nederkant är Musikhögskolan.
Från början var det tänkt att den skulle likna en g-klav. Men så blev det aldrig.
Idag är Musikhögskolan riven, liksom alla de hus som televisionen förfogade över,
utom gymnastikbyggnaden.


Kommentar från Åke Åstrand:
Ingmar Bergmans första tv-pjäs, ”Herr Sleeman kommer”, sändes i tv den 18 april 1957. Som brukligt var vid den tiden så sändes pjäsen från Studio A på gamla A1 vid Valhallavägen. Det som direktsändes var efter sändningen spårlöst försvunnet, tekniken att banda tv-sändningar kom först i början av sextiotalet.

Jag jobbade vid den tiden på filmavdelningen som hantlangare och filmfotograf. På eftermiddagen före sändningen ringde dåvarande teaterchefen Henrik Dyfverman till filmavdelningen och frågade om vi kunde filma av pjäsen från tv-monitorer.

Filmavdelningen låg under A-studion så det var en lätt match för några tekniker att dra ner en kabel från tv-studion och montera upp två monitorer i vårt lilla förråd. Jag ställde upp två Arriflexkameror drivna av nätmotorer på lämpligt avstånd från monitorerna.

Normalt användes batteridrivna motorer till Arriflex-kamerorna eftersom vi mestadels arbetade ute ”på fältet”. Nackdelen med en batteridriven kameramotor var att avfilmade tv-bilder fick en svart rand på tvärsan som vandrade över bilden, uppåt eller neråt, beroende filmkamerans hastighet.

En timme före sändningen hade jag provat igenom det hela och laddat två filmkassetter med drygt tio minuter film i varje. Jag var ensam på avdelningen under A-studion, alla andra hade gått hem och de som hade tjänste-tv kunde se pjäsen hemma.

Plötsligt kom Ingmar Bergman in i förrådet och ville veta vad jag höll på med. Han verkade tacksam för att vi hade tänkt på att dokumentera pjäsen på det sättet och jag förklarade hur det var tänkt. Jag hade en enorm respekt för mästerregissören och hade hört mycket om hans hårda regemente vid filminspelningar. Jag hade kollegor på tv som varit med.

Men Ingmar var på gott humör, efter att jag förklarat hur det var tänkt klappade mig på axeln och sa: ”Lycka till grabben!”

Teknikerna hade monterat in en liten högtalare så jag kunde höra pjäsen, men inspelningen av ljudet gjordes i tv-studions ljudkontrollrum.

Jag filmade av monitorerna med den ena kameran. Strax innan rullen tog slut startade jag den andra kameran. Medan den andra kameran gick, laddade jag ur den första kameran, placerade kassetten i en laddsäck (dubbelt svart tyg, helt ljustät) och stoppade in armarna i därför avsedda hål med hårt omslutande gummiband.

I laddsäcken hade jag dessutom en oinspelad rulle film omgiven av svartpapper i en burk. Jag tömde burken och la den inspelade rullen från kassetten, omgiven av svartpapper, i den tomma filmburken. Därefter kunde jag ladda den oinspelade rullen i kassetten och stängde kassettlocket – som ibland kunde klämma om laddsäckens tyg, vilket inte alls var så lyckat.

Sedan laddade jag den första kameren som jag kunde starta igen alldeles innan rullen var slut i den andra kameran.

Så gick det till.

Eftersom idén uppstod så nära inpå tv-sändningen hade vi inte tid att framkalla några provrullar, så resultatet blev inte riktigt som vi tänkt oss. Men nästa gång gick det bättre.




Den här skylten sitter på gymnastikbyggnadens ena gavel (sept 2015).



Nedan en plan över televisionens byggnader på A1-området år 1973.
Nummer 17 är den gamla gymnastikbyggnaden
som vid den här tiden bara hade en studiolokal på övervåningen.





Mer TV-historia berättad av Åke Åstrand:
I valrörelsen 1956 skulle Tage Erlander och Bertil Ohlin drabba samman på sedvanligt sätt i Vasaparken. Producenten Ivar Ivre belutade att vi skulle filma delar av debatten.

Filmfotografen Bengt Nordwall placerades på en praktikabel på lämpligt avstånd från talarstolen. Jag var B-foto och monterade den stora Arriblimpen, laddade kassetterna och kameran. Dessutom svarade jag på en fälttelefon som med en sladd var i kontakt med vår Volkswagenbuss som stod parkerad en bit bort. Där satt Ivar Ivre och ljudtekniker Gustav Halldin. De lyssnade på talen i en högtalare i bussen och spelade in ljudet på en 16 mm perfospelare, en Albrecht.

Kameran startade genom att Ivre ringde på fälttelefonen och jag svarade och sa ”kameran går”. Sen ringde han igen och sa: ”nu kan ni stänga av kameran”. När filmen började ta slut efter tio minuter ringde jag till Ivre och sa att vi måste ladda om kameran. Det gick ganska fort (c:a 2 min).

På den tiden var det mycket folk i Vasaparken som lyssnade på partiledarna. Samtidigt pågick Barnens dags-aktiviteter i en del av parken mot Dalagatan. Ivre förelog att jag skulle gå dit och ta några ”växelbilder” när de andra i inspelningsgänget hade lämnat platsen. Med en liten Bell & Howell-kamera filmade jag bland annat sockervaddsätande ungdomar och pilkastning.



Barnens Dag i Vasaparken 1957.
Foto: Åke Blomquist, SvD, Stockholmskällan.

När jag var klar tog jag spårvagn 4 till Valhallavägen 117 och laddade ur Bellen, skrev bildrapport och tog mig till filmlabortoriet.

Av brandsäkerhetsskäl, sedan nitratfilmstiden, låga alla labb högst upp i hyreshusen på den tiden, exempelvis Idealfilm, Filmlabor och Nordisk Filmkopia. Vi hade egna nycklar till labbens portar eftersom vi hade mycket nattjobb. Labben hade nattluckor där vi kunde lägga in filmen.

Ofta låg uteliggare på de översta våningsplanen, och ibland hade de skruva ut glödlampa däruppe för att få lite bättre nattro. Uteliggarna kunde vakna när man trevade sig fram till labbluckan, men de var alltid snälla.

Märtha Lind (Friman) var vår enda filmklippare och negativskarvare. Men när filmen från Vasaparken var framkallad vägrade hon befatta sig med materialet eftersom vi hade filmat drygt en timme utan klappor. Som tur var hade vi två klippbord på filmavdelningen, ett Steenbeck där Märta härskade – och Erik Bergsten. Alla vi andra, och de som ville klippa själva, hänvisades till ett Arnøbord i ett angränsande rum. Det bordet var flitigt i bruk, men jag fick två nätter på mig att synklägga hela materialet från Vasaparken. Det var tack och lov långa sjok, så det räckte med en natt.

Sedan finklippte Ivar Ivre och Märta så att filmen skulle kunna sändas under valvakan.

Filmen fick nämligen inte visas före valet eftersom vi inte fick störa valrörelsen. Varje parti fick ett visst antal minuter till en valfilm. Därutöver förekom ingen politik i TV förrän i den avslutande partiledardebatten fredagen närmast före valdagen.

Jag fick sitta med under valvakans sändning. Per Martin Hamberg var producent. I producentrummet fanns även en scripta och en bildmixer. I ett angränsande kontrollrum satt ljudteknikern Thorsten Ericson och dirigerade bomskötarna nere i A-studion.

1956 var valvakorna längre än nuförtiden så de blev en hel del dödtid under sändningen.

I en sådan paus fick jag för första gången se det redigerade materialet från Vasaparken i färdigt skick. Bilderna på pilkastningen användes till min stora glädje metaforiskt i samband med ”pilkastningen” mellan de två ”kombattanterna”.

Och till min häpnad fick jag också kredit tillsammans med Bengt:

Foto
Bengt Nordwall
Åke Åstrand

Det var första gången för min del. Men det var nog inte så många som tittade klockan 03:30 på morgonen.

Då fanns c:a 50 000 TV-mottagare runt Stockholm. TV-licensen (som fram till slutet av sextiotalet kallades televisonsradiolicens) infördes ca två veckor efter valet 1956. År 1960 fick jag ”tjänste-tv”.

Här kan du läsa mer om filmavdelningen på Radiotjänst/Sveriges Radio.