Kinetofonen och dess olika föregångare.
Ur Dagens Nyheter, den 16 oktober 1913 (texten något förkortad).

Kinetofonen har vid sitt första framträdande på världsmarknaden utbasunerats som en revolutionerande nyhet på filmområdet. Det kunde ju då vara skäl att se till om vi inte haft åtskilliga uppfinningar förut som gå ut på precis samma sak. Världen har i den delen visst icke varit vanlottad. Både tyskar, fransmän och svenskar ha i många år varit sysselsatta för att nå det mål som Edison nu uppges ha vunnit på ett sätt som skulle ställa alla föregående försök i skuggan.

(…) För nära tio år sedan lanserades en tysk uppfinning, Messters projektion, som var baserad på en på elektrisk väg åstadkommen synkronism mellan två apparater. Den inköptes på sin tid av Svenska biografteatern och kördes bl.a. på Blanchbiografen, då även en av svenska artister inspelad pjäs uppfördes.

(…) För fem år sedan utkonstruerade en ung mekaniker, N. H. Nylander, en apparat, enligt vilken han sökte genom en serie mekaniska processer åvägabringa den så efterlängtade synkronismen. Uppfinningen inköptes av Svenska biografteatern och visades på sin tid rätt mycket i landsorten; den kanske finns där än.

(…) En så auktoritativ biografman som direktör Magnusson i Svenska biografteatern har i en intervju för Dagens Nyheter uttalat som en bland filmmän gängse uppfattning att så länge den mekaniska synkronismen är den förhärskande principen, efter vilken man söker lösa problemet, har den moderna biograftekniken intet gott att vänta av de resultat som eventuellt uppnås. Först när man kan göra sig oberoende av talmaskinen som sista hands-förmedlare av hörselintrycken är det tid på att börja tala om revolution på filmmarknaden.

Direktör Magnusson ställde sig för övrigt, för sin del, avvisande mot alla försök att inom biografens gebit införa talet. En talmaskin, hur fulländad den än vore, skulle aldrig kunna ge den stämning som filmbilden nu ensam nu förmår ge uttryck åt. Filmtekniken har visserligen åtskillig väg ännu att gå för att nå fullkomning, men i så fall har talmaskinen ännu längre till målet, och att sammanföra dessa på så olika tekniska betingelser byggda uppfinningar till ett gemensamt helt skulle för biografen betyda en avgjord tillbakagång. Talets införande på filmen skulle förvanska hela den konstgenre som den nu vill utgöra och i ett slag göra biografen till en reproduktion av teater, och därtill en dålig reproduktion. Och då är biografen på avvägar. Ty teater är en sak, biograf en annan, och de han nu inte mycket med varandra att skaffa. Biografen bör vara biograf.

Däremot ansåg direktör Magnusson det inte kunna vara ur vägen att låta en ”talande film” i den ena eller andra formen ingå som ett kuriosum, en omväxlande muntration vid en filmföreställning i likhet med vad man i utlandet kan få se i den vägen. Man har t.ex. en filmteknisk uppfinning, kallad panagra, som genom en serie projektioner förminskar perspektivet till ett minimum och framkallar allehanda roande intermezzon. Eller en även hos oss visad apparat, som låter stolar och bord spatsera omkring för sig själva och spela biograf till publikens förnöjelse. Dyliga uppfinningar äro nog så sinnrika och på sitt sätt genialiska, men lika lite där som beträffande den talande filmen kan det bli tal om någon för filmen revolutionerande betydelse.




Annons i Dagens Nyheter den 22 februari 1912

Till startsidan