Edisons kinetofon, introducerad 1913


Edison i USA lät producera 19 kinetofonfilmer under 1913, men redan på hösten samma år hade intresset för hans ljudfilmer svalnat i hemlandet.

Ett skäl till publikens växande kallsinne för nymodigheten var att det krävdes en mycket skicklig maskinist vid projektorn för att upprätthålla synkronitet mellan bild och ljud. Ett annat skäl var att ljudnivån inte alltid räckte till.


Fonografen i en kinetofonanläggning var motordriven och placerad
framför eller bakom filmduken.

Ett system av linor och block sträckte sig mellan fonografen och projektorn.

Maskinistens uppgift var att se till att bild och ljud gick synkront. Till sin hjälp hade han ett sinnrikt aggregat, på den handvevade projektorn, som linan från fonografen anslöt till.

Daniel Higham, som hade konstruerat anläggningen och
som under 1908 hade börjat arbeta för Edison, lämnade in en patentansökan den 10 november 1908 med rubriken ”Combination phonograph and moving-picture apparatus”. Patentet godkändes den 25 februari 1913.

Så här kunde det låta
. Inspelningen är gjord 1912.

Här kan du läsa vad Svenska biografteaterns direktör Charles Magnusson tyckte om kinetofonen och den talande filmen i en intervju från 1913.

Kinetofonen till Sverige.

Aftonbladet, den 16 oktober 1913

Direktörerna Lars Bergström från Stockholm och Edv. Koch från Malmö ha nu återvändt från sin utrikes resa och komma nu närmast från Berlin efter att ha afslutadt förhandlingarna i Wien angående förvärfvandet af kinetofonen. Dir. Koch har som förut nämnts förvärfvat ensamrätten för Malmö och ämnar under Baltiska utställningen drifva minst två kinetofonteatrar. Redan på nyåret kommer den första kinetofonteatern att upprättas i Malmö.


För kinetofonens exploatering i Stockholm, torde dir. Bergström komma att bilda ett särskilt bolag. Liksom dir. Koch var han synenrligen belåten med sin resa och uttalade sig därom på ungefär följande sätt:
”Edisons kinetofon är en storartad sak och man kan godt säga, att den öfverträffar de förväntningar man hyst beträffande densamma. I Wien har man också under den korta tid kinetofonen där varit i bruk, haft att glädja sig åt en mycket stor tillströmning och tjänat mycket pengar. Å andra sidan är det icke att befara, att kinetofonen skall uttränga biografen, åtminstone ej under de närmaste åren. Kinetofonens verksamhetsområde är nämligen ännu ganska begränsadt, då den dels ännu icke kan återge ett obegränsat antal röster eller ljud samtidigt och dels torde vissa svårigheter yppa sig då det gäller kinetofonen i naturen. Dessa svårigheter komma antagligen så småningom att öfvervinnas, och det är därvid en fördel att de skandinaviska och svenska bolagen tillförsäkrat sig rätt till alla förbättringar af det Edisonska patentet. Redan om en eller annan månad, ja, kanske förr, skola stockholmarna få se och höra den Edisonska kinetofonen.”


Edisons kinetofon.
Facktidskriften Biografen nr 6, den 27 oktober 1913

Det färdiga resultatet av den geniale uppfinna­rens mångåriga strävanden och förarbeten repre­senterar enligt många insiktsfulla fackmäns om­döme den lösning av det svåra problemet om syn- och hörselintryckens samtidiga reproduktion, som hittills kommit idealet närmast. Uppfinningens europeiska premiär i Wien, av vilken i »Bios» följande häfte referat skall följa, lär nämligen ha ådagalagt att den fonografiska apparat, som utgör kinetofonens ena bestämmande faktor, nu tangerar den fullkomning, som gör den reproducerade ton­bilden till en hart när illusorisk återgivning av den naturliga. Och, om så är, ha vi ju inte långt fram till det mål, vars uppnående skulle göra den nya uppfinningen fullständigt revolutionerande och skapa en ny kinematografisk sfär, där andra syn­punkter och lagar bli gällande än dem, som vi nu tillämpa på den filmkonst, som vi redan lärt oss se och älska.
 
Intet under om vi med all rätt äro nyfikna på detta nyaste nya, vars redan vunna triumfer vi ha hört ryktet utbasuna och sett den utländska pressen vitsorda.

Nu är denna vår nyfikenhet på väg att bli stil­lad, och tack vare framsynte och företagsamme svenske mäns energi kunna vi ej klaga över att få vänta för länge. Kontraktsmässigt är kinetofonen redan i december i Stockholm, och en gång där kommer den väl ej många dagar att bevara sitt inkognito. Till en början med sitt främmande tungomål närmast ett föremål för vår undrande häpnad med intresset riktat på den epokgörande uppfinningen som sådan, blir det sedan dess egen sak att på ren svenska visa vad den kan som upprepare ej blott av det rika och mångfaldiga, som vi själva äro i tillfälle att ute i livet förnimma, men också av det som av andra och annorstädes blir hört och sett.

Nu några ord om kinetofonens resa till Sverige, en lustfärd, som av vissa tecken att döma, ej varit utan sina spännande moment av intressen, nöjen, äventyr och rövarromantik.

Sedan till Wien nedresta herrar från Stock­holm och Köpenhamn, Malmö m. fl. städer, över­tygat sig om kinetofonens möjligheter, gällde det att försäkra sig om exploateringen för Skandina­vien. Buden voro många och konkurrensen hård, både mellan svenskar och danskar och mellan de senare inbördes. Till slut avslöts emellertid affä­ren så, att ett svenskt-danskt konsortium, där bl. a. bankdirektörerna Gerhard Magnusson och Aschberg samt dir. Max Sachs äro intressenter och ingenjör Thomsen företrätt den danska kon­tingenten, övertog monopolet för Skandinavien.

Endast 15 procent av aktiekapitalet ligger emel­lertid på icke-svenska händer. Det är därför na­turligt, att bolagets ledning under sådana förhål­landen kommer att förläggas till Stockholm och icke till Köpenhamn och att den första kinetofon-ateljén skall byggas i den svenska huvudstaden. De första föreställningarna med den Edisonska kinetofonen torde redan om ett par veckor givas samtidigt i Stockholm, Köpenhamn och Kristiania.

Såväl i kontraktet mellan Edison (företrädd av sin generalagent Graaf) och konsortiet som mellan detta och de svenska köparna har stipulerats en licenstid på 2 år, efter vars förlopp licensinne­havarna hava optionsrätt. Moderbolagen resp. Edison och konsortiet ha även förbehållit sig rätten att inträda i dotterbolagen med en viss procent av aktierna, och oberoende härav ha de tillför­ säkrat sig en viss royalty.

För Stockholm, hela Stockholm, har Brunkebergsteaterns chef, Lars Bergström, försäkrat sig om ensamrätten, medan dir. Edv. Kock fått landet utom huvudstaden till sin disposition. Vad herr Bergström på sin expressresa till Wien hört och sett fyller honom med en så smittande entusiasm, att vi gärna redan nu tro på hans victoria. Om någon, så bör han med sin sakkunskap och fack­liga erfarenhet vara mannen att bedöma den nya uppfinningens bärvidd.

Men annars ha vi naturligtvis även på detta område ingen brist på skeptici, liksom själva kine­tofonen till sin idé redan nu ej är konkurrenslös. Messter och Gaumont, vilken senare firmas apparat i herr O. Bergström för A.-B. Nöjen och herr Guttermann lär ha fått sina svenska monopolinnehavare, har redan en tid haft sina ”talande filmer”, och en vaken morgontidning har funnit en fullt själv­ständig svensk uppfinnare på området, vilken det är vår patriotiska plikt att tillönska all framgång.

Men som sagt: snart få vi ju själva se och höra, bedöma och jämföra.


Kinetofonens nuvarande ståndpunkt.
Intressant och lovande, men långt ifrån färdig.
Några rader ur Dagens Nyheter, den 18 december 1913

[…] men det finns alltjämt brister som behöver avhjälpas. Klarast framstår härvid den synnerligen ofullkomliga ljudbildningen, som bereder åhöraren ett verkligt obehag. De olika ljudkomplexen framträda ungefär som i en bastu eller i en tom tunna, och man får en förnimmelse av att det är något fel med ens trumhinnor. Ju mer ljudet närmar sig en ren ton, dess starkare blir denna känsla; däremot skänka bullerartade ljud, såsom skrattsalvor, hundskall och hammarslag, en slående illusorisk verkan.


Edisons kinetofon erövrar Oscarsteatern.
Eftermiddagsföreställningar där börjar om två veckor.
Filmen talar till en början tyska och engelska, längre fram också svenska.
Dagens Nyheter, den 2 januari 1914

Det har redan glunkats om att Oscarsteatern skulle bli en lokal där stockholmarna skulle få stifta den första bekantskapen med den verkligt talande filmen, Edisons kinetofon. Ryktet har denna gång icke haft orätt: Nordiska aktiebolaget Edisons kinetofon har nu fått kontrakt med direktör Ranft och om en à två veckor skola vi få se — och höra — det allra nyaste i filmkomposition, framfört på den scen som alldeles speciellt är ägnad åt de glada muserna och vars director, hr Ranft, ju alltid haft ett horn i sidan till filmen.

Detta betyder likväl ej att kinetofonen skall inkräkta på operetten. Kinetofonen skall, efter vad direktör Lönnegren meddelat Dagens Nyheter, ha sin tid för sig, kl. 6 à 6.30 till 7.30 på eftermiddagen, sålunda innan operetten drar in för aftonen på tiljorna. Samtidigt som Kinetofon med hr Ranft träffat avtal om Oscarsteatern, har den även lyckats komma överens om liknande föreställningar på Ranfts Göteborgsteater, Stora teatern där.

För närvarande arbetas under högtryck på Oscarsteatern för att snarast möjligt få apparaterna inmonterade, vilket är ett lika kostsamt som komplicerat arbete. Det fordras nämligen en eldfast kabin för projektorn — dess plats blir i vestibulen mot första radens fond — samt särskilda ledningar mellan kabin och scen. Sedan beror det på myndigheterna när föreställningarna kunna börja, till vilka entré kommer att upptagas ej överstigande teaterns matinépris.

Den filmrepertoar som bolaget nu har i sin hand utgöres närmast av demonstrationsfilmer. Kinetofonen behöver ingen särskild conferencier: den talar för sig själv, även på det sätt att den kommer att lämna en introduktion, inom parentes på tyska. I de övriga filmerna blir engelska det talade språket. Vid de första föreställningarna kommer programmet bl.a. att omfatta ett amerikanskt studentskämt, ett restaurangnummer samt två brottstycken ur ”Fra Diavolo”, första och andra akten. Dessutom har hr Lönnegren med ensamrätt för Sverige förvärvat en synnerligen intressant — icke talande! — jaktbild — noshörningsjakt från tyska Östafrika — där upptagaren, den bekanta Afrikaforskaren direktör Schumann, lyckats få bort den ”tropikslöja” som ju, såsom biografbesökare väl känner till, annars alltid suddar bort skarpare detaljer i filmbilder från ekvatorialtrakterna.

Helt naturligt vilja vi gärna se av svenskar inspelade, intalade och insjungna kinetofonsaker. Och bolaget har också gått i författning om att få till stånd en skandinavisk upptagningsateljé, vilken blir placerad hit till Stockholm — ej, som förut uppgvits, till Köpenhamn. Amerikanska fackmän äro på väg hit för att övervaka denna anläggning. Ateljéen kan emellertid ej bli färdig förrän om två à tre månader. Redan dessförinnan skola vi emellertid på Oscarsteatern kunna få se svenska kinetofons. Forsell är nämligen nu liksom förut fru Mally Högberg vidtalad att i den redan klara Wienateljéen eller eventuellt ateljéen i Petersburg, som snart blir färdig, inkinetofonera en del saker.

Det skandinaviska kinetofonbolaget har genom kontrakt förvärvat sig användarrättigheten till alla förbättringar som kunna göras på kinetofonen. Och teknikens snabba utveckling i våra dagar borgar för att man kan vänta många nya överraskningar på detta område. Ett av de närmaste utvecklingsstadierna blir films i naturliga färger.

Direktör Lönnegren väntar nu med otålighet att få allt klart på Oscarsteatern. Och han hoppas på en säker succès. Den enligt hans mening synnerligen sympatiska kritiken efter premiärerna i Berlin och Köpenhamn ger detta, säger han, direkt på hand. Och den vittnar också om, tillägger han, att den så ivrigt eftertraktade synkronismen, samtidigheten mellan bild och ljud, nu verkligen nåtts.


Kinetofonen nu presenterad i Stockholm.
Första kinetofonföreställningen på Oscarsteatern inför inbjudna.
Dagens Nyheter, den 3 februari 1914

Efter lång väntan kunde Svenska aktiebolaget Kinetofon på måndagen hålla sin första kinetofonföreställning. Scenen var Oscarsteatern och den inbjudna publiken både talrik och intresserad. Särskilt lade man märke till ett stort antal riksdagsmän, sceniska artister och representanter för penningvärlden.

Oscarsteaterns scen var dold av en enkel biografduk, och på dirigentstolen i orkestern upptäckte man kapellmästaren Hjalmar Meissner, som helt plötsligt blivit biografmusiker. Meissner fann sig väl tillrätta med sin nya befattning, men glömde dock inte bort att som utgångsmarsch bjuda på några melodier ur Kinokönigin som en lämplig erinran om kvällens senare program på Oscarsteatern.

Föreställningen omfattade både stumma och talande films. De förra voro mycket bra, Pathéjournalen och en intressant serie jaktbilder från Afrika. De senare voro inte heller så dåliga, i varje fall bättre än man vågat hoppas. Det har ju nu talats om kinetofonen så länge i alla möjliga tonarter att man nästan hunnit bli trött på den innan man sett det allra minsta av den. Och sedan man sett Gaumonts talande film och fått veta från sakkunning håll att skillnaden mellan den och kinetofonen egentligen inte vore synnerligen stor, så väntade man helt naturligt inget underverk.

Det blev det heller inga. Gaumonts talande film och kinetofonen äro tydligtvis byggda efter en likartad princip. Den för åskådaren-åhöraren enda märkbara större skillnaden är den precisa ljudupptagningen som Edisonpatentet presterar. Resultatet blir i följd härav starkare illusion, en mer påtaglig helhetsverkan, men det är ju också huvudsaken. 

Det börjad med att en coferencier redogjorde i stora drag för kinetofonen, dess arbetssätt och eventuella betydelse i kulturellt hänseende, och visade några prov på dess användning. Det sjöns och musiceraders, några hundar kommo in på scenen och satte i ett skall o.s.v. Och allt upptogs med pregnans av apparaten. Conferencierns anförande, som hölls på tyska, var mycket lätt att uppfatta och stördes inte av det dova genljud som i Gaumonts talande film åtföljer ett dylikt nummer och ger det intryck av att vara en hälsning från skuggornas värld.

De musikaliska hovslagarna, det därpå följande numret, kallades på programmet för en vacker stämningsbild. Med stämningen var det si och så; fem hovslagare, som i stället för att arbeta slå sig ihop om en slagdänga i den vanliga amerikanska stilen och fördriva en stund med sång och skrål. Och mitt upp i alltsammans kommer en liten flicka in med en mjölkflaska — det var väl en mjölkflaska? — och byter ut den mot en miniatyrtrumma, på vilken hon ackompanjerar sången. Amerikanskt studentliv hette ett nummer som gick i samma stil, och det sista numret på programmet, På varieté, var också för att vara bio skäligen fattigt på innehåll. Men det kommer väl inte just an på innehållet i kinetofonfilmerna ännu så länge. Det gäller ju endast att presentera nyheten som uppfinning betraktad, och till den ändan räcker det alldeles med det som nu kommer att visas på Oscarsteatern en fjorton dagar framåt mellan kl. 6.15 och kl. 7.30 e.m.

Föreställningen ger tydligt vid handen att kinetofonen betyder ett framsteg framför Gaumonts talande film. Om den har framtiden för sig i högre grad än den återstår ju endast att se. Därom gav måndagens presentation inte klart besked.


Kinetofonpremiär på Oscarsteatern.
Aftonbladet, den 3 februari 1914.

Kinetofonen hade premiär i går på Oscarsteatern inför en publik särskilt inbjudna riksdagsmän, pressmän, sceniska artister m.fl.

Programmet inleddes med en conferencier som på tyska höll en liten föreläsning om kinetofonen och dess betydelse för framtiden. Dessutom uppträdde en herre som spelade ett pianonummer, en sångerska och en violinist samt ett par hundar.

Första intrycket av kinetofonen var ytterst gynnsam. Sambandet mellan spel och tal är fullt illusoriskt och ljudet är betydligt bättre än det man vanligen får höra ur en grammofon eller fonograf. Tyvärr har Edison ännu inte lyckats bortarbeta det surrande biljud som alltid medföljer en fonograf, men man får betänka, att uppfinningen ännu inte söker framträda med något krav på att vara fullständig. Som ett första försök är den emellertid allt beröm värd. Det torde nog inte dröja länge förrän det till synes omöjliga, nämligen att fullständigt illusoriskt återge människorösten, är uppnådd.

Programmet kompletterades med ett par kinetofonnummer: ”Den musikaliska hovslagaren”, ”Amerikanskt studentliv” och ”På varieté”, alla inspelade i Amerika och med äkta amerikanskt gemyt.

Som det ännu torde dröja en tid innan man hunnit installera en inspelningsateljé här i Stockholm, torde publiken ännu en tid framåt få nöja sig med utländska films.

En del nämnda svenska förmågor äro dock allaredan engagerade vid kinetofonbolaget, så att så värst länge torde det inte dröja innan bolaget hunnit skaffa sig svenska films. Och till dess få vi väl vänta med det avgörande omdömet.


Kinetofonpremiär.
Biografen nr 6, 9 februari 1914.

Kinetofonpremiären, den länge väntade, gick måndagen den 2 februari av stapeln på herr Ranfts operetteater. Det var en föreställning för inbjudna, filmfolk, repre­sentanter för litteratur, press, konst, teater och politik. Vad man dock får uppleva; direktör Meissner för taktpinnen till ackompagnemanget. En riktig festivitas, som dock icke illustrerade den epokgörande vändpunkt i filmens utvecklingshistoria, som många hoppats på eller gruvat sig för.

Ty ännu är i Edisons sinnrika kombina­tion av film och fonograf filmen n:o 1, me­dan den senare har att gå ett gott stycke vidare i fullkomning, innan den kan bjuda örat något likvärdigt det, som den rullande bildremsan ger åt ögat. Och vi avvika icke från sanningen om vi påstå att den ”stumma” och etnografiskt intressanta filmen ”Noshörningsjakt i Afrika” ingalunda blev den av premiärpubliken minst gouterade.
 
Detta berodde väl dock kanske mindre på de kinetofonen ännu vidlådande ofullkom­ligheterna, om även de gjorde sitt till, fram­för allt den omständigheten att talapparaten än så länge återger ljuden med för mycket dämpad klangstyrka, för att göra hörselin­trycken fullt naturligt illusoriska. Till sme­dernas eller studenternas tydliga och starka gestalter stodo deras svaga läten tyvärr i en oförsonlig kontrast. Men den dag kom­mer väl, då kinetofonen genomgått sin målbrottsperiod och talar lika klart och distinkt som den film, som den är ämnad att be­själa, redan gör det med sitt stumma språk.

I väntan på den dagen får kinetofonen nöja sig med ett kuriositetsintresse, som ej är att förakta och som dock utan all gensägelse går vida längre än det den Gaumontska talande filmen förmådde väcka. Hindret härvidlag ligger enbart i bristen på svenska och efter vår smak avpassade pro­gram, en brist, som inga importerade varietéscener från Tyskland, England eller Ame­rika kunna ersätta. Men det blir ju annat, när nu snarligen en skandinavisk upptag­ningsanstalt kommer till stånd här uppe i Stockholm. Då kan det lätt hända, att våra bioentusiastiska landsmän storma Oscars­teaterns biljettlucka för att omväxlande se och höra: en predikan av pastor Schröderheim eller ett föredrag av Hinke Bergegren, en monolog av Hillberg senior eller en kuplett av Ringvall. Ty det är väl menin­gen. Lycka till.



Svenska Dagbladet, den 5 februari 1914.




Aftonbladet, den 16 mars 1914.



Göteborgs Aftonblad, den 3 april 1914.




Göteborgs Aftonblad, den 9 april 1914.

Ur Kinematografien, ett bildningsmedel

av Frans Hallgren, lärare vid Malmö Folkskola
Lund, 1914

Kinematograf-fonograf.
Den för kinematografen allra mest eftersträvade tekniska förbindelsen, den med fonografen, det reproducerade talade ordet, synes nu äntligen ha fått en användbar realisering. Länge har det med stor iver arbetats därpå, och åtskilliga gånger har kommit underrättelse om att en sådan förbindelse skulle vara vunnen. År 1910 berättades, att den franske ingeniören Gaumont skulle haft uppfinningen färdig, och den tyska facktidningen »Der Kinematograph», som annars kan sägas ha ställt sig rätt skeptisk till notiser härvidlag, behandlar denna underrättelse, som om det i varje fall gällt ett beaktansvärt framsteg. En demonstration av uppfinningen ägde 1912 rum i Berlin inför en del pressmän m. fl. inbjudna.

Erste internationale Filmzeitung innehåller en mängd av därigenom framkomna pressuttalanden, vilka alla utgöra oförbehållsamma lovord om uppfinningens prestationer. Förhoppningarna om en än mera tillfredsställande lösning av detta problem ha väl ändå mest samlat sig kring den store uppfinnaren Thomas Alva Edison, som redan förut inskrivit sitt namn i kinematografiens historia. Titt och ofta ha kommit notiser om att uppgiften skulle vara löst av honom. Redan för fyra år tillbaka kunde han vara så säker på sina framsteg, att han ansåg det lämpligt med en demonstration för en del inbjudna, varvid det tydligt skall ha framgått, att uppfinningen närmade sig en tillfredsställande praktisk användning.

Nu har man för kort tid sedan fört uppfinningen i marknaden än mera förbättrad under namn av kinetofonen. I Wiens »Sofiensäle», en av de elegantaste filmteatrar i Europa, har den först förevisats för europeisk publik. Till och med i de tidningsbrev därifrån, som ej gärna neka sig den vanliga lilla snärten åt kinematografien, tyckes man nödsakad att ge sig på nåd och onåd inför denna nya meddelelseform. Den eftersträvade synkronismen, samtidigheten i ljus- och ljudeffekternas framställning, synes man nu ha ernått. En annan sak är, att de allbekanta brister, som ännu till en viss grad kunna finnas kvar hos även den utmärktaste ljudapparat i och för sig såsom en del mekaniska och metalliska biljud, även här märkas.


Av de nordiska städerna fick Köpenhamn först sin kinetofon. Och redan de kinetofonbilder, som man förra året hade tillfälle att se (eller höra) i ett par av Köpenhamns filmteatrar, måste anses som små under för vår tid. Till och med Sydsv. Dagbladets köpenhamnskorrespondent, som man visst inte kan förebrå någon större biografbeundran, har om dessa kinetofonförevisningar såväl som beträffande den samtidigt i Köpenhamn förevisade Gaumontska »talande filmen» långa brev av lovord. Snart äro icke ens svensktalande bilder någon större sällsynthet.

Att de första av dessa mer än nödvändigt visade förstlingsarbetets brister, är säkert. Detta bevisar dock ingenting om framställningsmedlets förutsättningar. Dessa komma väl snart att på ett fördelaktigt sätt göra sig märkbara.

Vilka förväntningar, som härutinnan kunna förverkligas, bör naturligtvis en icke-tekniker ej orda om. Här och där synes man dock göra sig förhoppningar om att inom en snart räckbar framtid kunna få vilken afton som hälst ej blott se utan avlyssna storstadslivet i Friedrichstrasse, vågsvallet vid Bretagnekusten, karavantåget vid förarens entoniga sång eller ett högljutt vildfågelsliv från Skottlands klippstränder.

I vilken mån kinematografiens möjligheter att reproducera scenisk konst härmed ökats, kan också endast framtiden utvisa. Under alla omständigheter skulle genom ifrågavarande förbindelse kinematografiens allmänna värde som åskådningsmedel kunna tänkas bli ännu fullständigare.

Från: http://runeberg.org/kinemato/

Till startsidan