Akustik och kamerasurr

Vid slutet av 1960-talet började en del filmljudtekniker förbättra akustiken på sina inspelningsplatser med hjälp av tomma wellpappkartonger och wellpapp på rulle. Ofta målade de pappen vit så att den även kunde fungera som reflexskärm för fotografens lampor. Ibland hängde de även upp filtar, med vita lakan fäst på ena sidan, i tak och efter väggar. Skoljud dämpades med ryamattor.

Nuförtiden (2014) brukar filmljudteknikerna dämpa skoljud med små entrémattor av gummi som är lätta att flytta och sätta tejpmarkeringar på. Och precis som förr ingår filtar
i utrustningen, fastsatta på en ribba så att de kan hängas på lampstativ. Även akustikskivor, som ser ut som stora äggkartonger, ingår i ljudfolkets bagage. Videokameror inställd på ISO 800 är ingen ovanlighet i dessa tider, så fotograferna vill för det mesta ha allting svart så att inte ljuset studsar runt.

När ett avsnitt på 90 minuter till en TV-serie ska spelas in på 20 dagar finns tyvärr inte så mycket tid till att korrigera akustiken. Sändarmikrofonerna är därför i stort sett alltid påkopplade.

Stort tack till Stef Ljungberg som berättat.



Världens tystaste filmkamera torde ha varit en Eclair NPR som var ombyggd för Super-16 och placerad i den blimp (ett svep i plåt som invändigt
var klätt med en ljudisolerande blymatta och ljuddämpande skumplast) som Bengt Schöldström på Svensk Filmindustri hade byggt. Kameran användes av Lasse Hallström vid inspelningen av ”En kille och en tjej” (1975) och av filmfotografen Lasse Björne vid inspelningen av Mats Arehns film ”Maria” (1975).



Blimp till Eclair NPR.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs /
© Svenska Filminstitutet
Den röda plastskiva skyddar blimpens frontglas. Aluminium- vinkeln som sticker upp ovanför frontluckan är ett fäste för en cremèrskärm. Till höger om frontluckan sitter en ratt för skärpeinställning. Hålet bakom ratten är för kamerans sökare. Blimpens kompendium finns tyvärr inte med på bilden.



En annan tyst kamera var Moviecam, som introducerades i Sverige i början av 1980-talet och som bl.a. användes av filmfotografen Jörgen Persson på Allan Edwalls film ”Åke och hans värld” (1984). Annars var det i stort sett regel att det knattrade en hel del från filmkamerorna genom åren, både 16- och 35mm.

Det var alltså inte utan skäl som ljudteknikerna ute i Filmstaden och i Sandrewateljéerna ofta använde bandmikrofoner från RCA, som har en åttaformig upptagningskaraktär. Mikrofonen riktades så att kameran hamnade i åttans midja, med hyfsad utsläckning av kameraljudet som följd.

Det var i hög grad de knattrande filmkamerorna som drev fram utvecklingen av riktmikrofoner.


På 1980-talet blev det populärt bland filmljudtekniker att under efterarbete och vid mixning köra dialogljudet genom en så kallad ”noise gate”, ofta en Kepex från Valley People. Den var vanligen kopplad så att den bara arbetade i det område där kameran surrade. För att lyckas med det konststycket använde man sig av ett aktivt filter med tre band som gick under benämningen Analogix bandprocessor S200. Den var normalt inställt så att Kepexen bara jobbade i mellanregistret där kameraljudet var som starkast. Det gick förstås också att bearbeta bas- eller diskantområdet. Analogix-burken var tillverkad av den legendariske mikrofonbyggaren Jörgen Thuresson. Även Svensk Filmindustris Tryggve Svensson byggde några varianter på det där temat.





Bilden ovan visar en variant på
noise gate-temat. Längst ner ett filter för Kepex II:ans keyingång, så att den bara jobbade på dialogen. DBX-burken tog bort brus. På Analogix-burken står Kepex II:an, samt en DSP som användes för att ta bort vassa s-ljud. Högst upp ett Microverb från Alesis.



Kommentar från Lasse Lundberg på Cinepost:
Vanligt förekommande var också att på inspelningsplats försöka tysta kameran genom att använda sig av en ”figursydd” mjuk blimp tillverkad av blymatta insydd i tyg. Den användes ofta på Aatonkameran. Hade man ingen sådan blimp tyckte ljudteknikerna det var kul att lägga en tjock filt över både kamera och fotograf. Oftast inhandlades grova hästfiltar på Överskottslagret för detta ändamål men resultatet kunde ibland bli hysteriskt nysande fotografer ...









Kommentar från filmfotograf Roland Sterner:

Jag minns från min tid som B-fotograf (i princip hela 70-talet) när Arriflex äntligen kom med en “självblimpad” 35 mm kamera, Arriflex 35 BL. Den hade visats på en Photokina (jag tror det var 1970) och då åtföljdes kameran av en blimp för studiotagningar och andra miljöer där kameran måste vara helt tyst. Det var mycket lätt att sätta in kameran i blimpen, vars bakstycke gick att växla mellan 120- och 300 m-kassetter.

När kameran sedan kom till Sverige (Svensk Filmindustri köpte ett exemplar med serienummer 21) så fanns det ingen blimp att tillgå! Representanter för Arri förnekade bestämt att det någonsin funnits en blimp till kameran! Jag minns att Bengt Schöldström byggde en blimp till kameran inför den första filmen som gjordes med den (troligen var det Ulf Andrées “Snacka går ju” som Petter Davidson fotograferade 1973). Året efter var jag B-fotograf på Hans Alfredsons “Ägget är löst” och då användes 35 BL endast för exteriörerna! Till alla interiörer hade vi en Arri 35 II C i gammal Arri-blimp som överlevt översvämningen på SF’s lager på Tunnelgatan.



Därefter kom en serie förbättrade Arri-modeller (35 BL II, III, IV och IV S) men kameran blev aldrig riktigt tyst. Den användes vid studioinspelningar från mitten av 70-talet men alltid med mjukblimp samt täckjackor på. När jag fotograferade “Barnens ö” 1979 gjordes alla interiörer med mjukblimp på kameran och dessutom var den inlindad i ett blommigt sängtäcke! Efter den erfarenheten var den en fantastisk upplevelse att uppleva Fritz Gabriel Bauers Moviecam, vilket jag och Tomas Dyfverman gjorde på våren 1980 när vi var i Wien för att prova kameran inför ett TM-seminarieinslag om bildfrekvenser. Moviecam var inte bara tyst, den hade en tillsats med vilken man kunde ändra bildfrekvens i tagningen med bibehållen exponering! En liten motor drog bländarringen med en kuggrem när hastigheten ändrades.
 
Jag fick senare prova Moviecam i praktiken i Tage Danielssons film “Sopor” som jag fotograferade sent på hösten 1980. Vi fick låna en kamera en hel inspelningsdag då vi tog interiörer i Hallwylska palatset, och alla förundrades över kamerans låga ljudnivå trots att vi körde på Fuji-film.

Det ansågs nämligen att Fuji färgfilm lät mer i kameran än Kodaks färgfilm, eftersom den senare hade ett backing-skikt på filmens blanksida. Detta bestod av något ämne som tvättades bort i framkallningen. Samtidigt minskade det friktionen i filmbanan, speciellt den typ av “vidhäftning” som skedde när filmens blanka baksida låg an mot tryckplattan. Det är samma princip som gör att två blankpolerade metallbitar hänger ihop, t.ex. C E Johanssons passbitar för exakta mått.

I likhet med Panavision var Moviecams affärsprincip att bara hyra ut sin kamera, och Filminstitutet blev deras representant i Sverige. Därför fick jag tillgång till kameran inför inspelningen av Kay Pollaks “Älska mej” år 1983. Vi tog 100.000 meter film till denna inspelning utan några som helst problem med kameraljud i någon enda miljö.
 
Moviecams låga ljudnivå skapade en ny standard som övriga kameratillverkare var tvungna att uppnå. Arriflex övergav 35 BL-konstruktionen och kom så småningom med sin 535. De köpte senare Moviecam och satte ihop det bästa från båda tillverkarna i sin Arricam.

En annan episod där kameraljudet spelade en avgörande roll var när inspelningen av Tage Danielssons film “Picassos äventyr” skulle starta i augusti 1977. Jag var B-fotograf och samtidigt stillbildsfotograf, Tony Forsberg var A-foto. Jag hade tänkt att vi i Svenska Ord-studion skulle använda SF:s fina
XR35-kamera från Cinema Products som byggde på ett Mitchell-hus. Till den fanns en fin serie Canon-objektiv med BNCR-fattning som jag gjorde nya och ytterst exakta skärpeskalor till. Första scenen som togs i studion var den när Picasso (Gösta Ekman) ska hyra en ateljé i Paris och frågar om det finns vatten (“agua”). Den togs med XR35-kameran, men ljudteknikerna protesterade så högljutt mot kamerans höga ljudnivå att resten av filmen gjordes med SF:s gamla 35 BL nr 21! XR35 användes bara som “stumkamera” t.ex. när Per Åhlin gjorde scenen med den kamouflerade soldaten.


Cinema Products XR35

Objektiven till XR35, och till en ombyggd Arri II C med BNCR-fattning, var Canon Aspherical K-35 18mm T1.5, 24mm T1.5, 35mm T1.3, 50mm T1.3 och 85mm T1.3, samt en Canon K35-zoom 25-120mm T2.8, vars fattning gick att skifta mellan BNCR och Arri Standard.

De fasta
var sannolikt ombyggda småbildsobjektiv, eftersom de hade helt olika uppbyggnader, t.ex. i fråga om skärpeinställning. Något av dem hade hela skärpeområdet från oändligt till närmaste avstånd på bara ett kvarts varv! Vi använde XR35 och ett av objektiven, sannolikt 24 mm, till en scen i Sopor när ett rum skulle vara fyllt av stearinljus som enda ljuskälla!

Zeiss hade ju också ljusstarka objektiv från mitten av 70-talet men de var inte så vanliga, troligen för att de var mycket dyra. Inte ens på inspelningen av
Barnens Ö 1979 hade vi tillgång till ljusstarka objektiv, vilken grämer mig varje gång jag ser de underexponerade nattbilderna.

Den känsligare råfilmen kom inte förrän i slutet av 1980, då Fuji presenterade sin 250 ASA-film. Vi fick några få rullar 250 ASA till inspelningen av
Sopor och använde dem bara när det var absolut nödvändigt. När sedan filmen var klar syntes ingen skillnad alls mellan 100 och 250 ASA-bilder.

Till startsidan