Hur man tystar spanjorer,
av Lasse Lundberg


Solen vräker ner i den lilla sömniga byn vid Spaniens kust. Vi är nära den franska gränsen och det är en stekhet sommardag i början av det ljuva åttiotalet.

Vi har varit på resande fot genom Europa den senaste månaden. Det är inspelningen av ”Inter Rail” som pågår för fullt. Teamet består av ett litet sammansvetsat gäng, vi är inte fler än tio personer som delar på alla de uppgifter som krävs för att göra film. Alla, utom möjligen regissör Birgitta Svensson och fotograf Roland Lundin, dubblar som elektriker, passare, ljudtekniker och vad det nu kan vara. Vi jobbar rätt hårt och ägnar sedan kvällar och nätter till biljard och billig inhemsk brandy.

Just idag befinner vi oss i ett kyffig, illaluktande hotellrum där vi ska göra några scener. Utanför fönstret står vår generatorbil. Det är ett jättelik gammalt monster, troligen en relik från andra världskriget. Den spyr ut svart dieselrök som långsamt sipprar in i hotellrummet. Den bullrar också oroväckande högt och borde stått ett par kvarter bort men kablarna som följde med bilen räcker inte längre än till just utanför det lilla hotellet. Mitt i röken vid bilen står vår spanske generatorskötare och dricker en öl. Röken från hans tjocka cigarr blandas på ett intressant sätt med avgaserna från bilen.

Så är det dags för tagning. Då hör jag plötsligt spöklika spanska röster i mina hörlurar. Det är någon form av kommunikationsradio som kommer in i vårt ljud på något mystiskt sätt. Ur med alla mikrofoner och kablar, byte av mikbom, en annan mikrofon, nya kablar. Ingenting hjälper, de spanska radiorösterna fortsätter att tjattra i mina hörlurar.

Vår regiassistent, Roger Sellberg, dubblar idag som mitt B-ljud. Roger som är en klok karl kommer med förslaget att vi ska försöka jorda bort problemet. Sagt och gjort. Jag sliter kontakterna av en kabel och drar den mellan Nagran och ett värmeelement. Ingen skillnad. Jag provar att jorda bommen och allt annat jag kan komma på i alla tänkbara kombinationer. Det blir lite bättre, vilket får mig att ändå tro att jag är på rätt spår, men helt tyst på rösterna blir det inte.
Vi står rådvilla. Målsättningen för hela den här inspelningen har hela tiden varit att inte behöva eftersynka en enda replik. Ska det skita sig nu?

– Jag vet, säger Roger, vi har inte provat att jorda mig! 

Han sliter av sig skorna, häller ut en hink vatten på golvet och stoppar jordkabeln i munnen! Det är en ganska modig handling. Elsäkerheten här i Spanien skulle få vilket skyddsombud som helst att falla i gråt och byta jobb.
Men rösterna har försvunnit! 

– Skynda på att ta nu. Det här är lite läskigt, väser Roger med jordkabeln i mungipan.

Vi sätter scenen på första tagningen och bubbar om för motbilden. Då försvinner spökrösterna och kommer sen aldrig tillbaka. Roger slipper kabeln i munnen och blir dagens hjälte. 

Kvällens alla brandys får gå på min räkning.


Till startsidan