I ljus och lampors sken i filmateljéerna
Filmnyheter nr 32, 1927.



Råsundaateljéernas fasta elektrikerstab: Oskar Svensson,
Ejnar Hägglund, John Åström, Johan Johanson och Manne Nilsson,
omgivna av lampor av olika slag.

Den stora lampan högst upp är en så kallad Sunlight. Den fyrkantiga lådan höger därom är en dubbel båglampa tillverkad av M. J. Wohl & Co i New York. De två lamporna i huvudhöjd till höger om Manne Nilsson är spotlights (båglampor förstås), tillverkade av Kliegl Brothers New York. På golvet framför Kliegl-lamporna syns en båglampa avsedd att hänga i taket. Den är tillverkad av Westminster Engineering Co Ltd i London.

Det är nog så, att folk i allmänhet vid det här laget börjat få åtminstone lite hum om vad det vill säga att göra film. Ingen är längre så där hopplöst okunnig om att det existerar, eller rättare existerat en värld även bakom, framför och på sidorna om den fyrkantiga tygbit, där hjältar och hjältinnor le och fälla tårar till publikens förnöjelsen.

Och ändå ––– visst veta vi utomstående, vi som inte på ett eller annat sätt medverka i den ”undermedvetna” världen runt omkring filmkameran bra lite om film och filmarbete! Vad vet vi t.ex. om det oerhört vidlyftiga belysningsanordningarna den moderna filmen kräver eller om filmelektrikernas ansvarsfulla yrke?

Så mycket intressantare är det att få en del detaljer till liv, i synnerhet när det är herr John Åström, Filmstadens skicklige allt i allo på belysningsteknikens område, som beredvilligt ställer sig till förfogande.

Under en orienteringspromenad i sitt rike lät han signaturen bli delaktig av sin sakkunskap på detta område. Vi vilja nu i vår tur låta en liten del av denna visdom få vidare till de intresserade.

För det först kanske det kan roa de oinvigda att höra, att Filmstaden i sin bottenvåning gömmer ett helt elektricitetsverk, maskiner för inte mindre än 600 volts spänning, 1000 ampères. Men så gäller det ju också att förse med elektrisk ström hela det kompani av lampor av olika form och storlek, som man består sig med därute i Råsunda.

Lamporna, ack ja, egentligen fodrade de ju sitt särskilda kapitel, som utrymmet tyvärr inte medgiver. Den största av dem är den imponerande ”sunlighten”, en amerikansk jätteljusglob, som regleras med inte mindre än 2 motorer, en för matning och en för ventilering. Att dess styrka, 150 ampère, motsvarar 11.400 normalljus säger ju en hel del!

Sunlighten dominerar vid inomhusbelysningar, men under sig har den sedan en hel rad ”amerikanare” och ”tyskar”, ”storspotar”, ”småspotar”, ”moonlightar” och vad allt hemtrevligt de heta, lamporna i Filmstaden, döpta efter ljusstyrka och nationalitet. Det är lampor för överljus och underljus, lampor att hänga i tak och lampor att ställa på golv, lampor att gömma bakom taklister, lampor att sätta i kakelugnar, att dölja i lyktor, i facklor, i stearinljus. Är det inte en nog så intressant upptäckt detta, att till och med stearinljusen på filmen dölja en elektrisk båglampa?

De flesta lamporna hitta vi i den stora studion, där de så gott som dagligen äro i bruk. Där stöta vi också på de elektriska fläktarna, ”filmens oväder”. I en vrå, redan förkastad vilar ”ovädret” i ”Berg-Ejvind” på sina lagrar. Ovädret i ”Gunnar Hedes saga” är fortfarande i bruk. Det är en liten nätt pjäs  på 8 à 900 kg, som en gång vållade herr Åström och hans medhjälpare otrolig möda på en is uppe i Norrland. Det är inte länge sedan, och ändå är ”Gunnar Hedes oväder” snart också ur modet, utträngt av flygmaskinen, som i ”Jerusalem” agerade väder och vind på ett sätt som man hittills aldrig skådat på film.

Men låt oss inte ägna vår tid åt oväsentligheter. Ute i Filmstadens garage döljer sig nämligen något, som fordrar vår odelade uppmärksamhet — ”de båda grållarna” — eller för att lämna fackspråket å sido Filmindustris belysningsbilar. Någon presentation är väl egentligen onödig, nog vet åtminstone varenda liten grabb i Stockholm vad det är frågan om, när de grå bilarna rycker ut — utomhusfilmning!

Det är inte utan en viss stolthet herr Åström förevisar ”grållarna”, världens bäst konstruerade bilar för belysningsändamål. Vardera bilen håller en belastning av 120 amp. 230 volt. Stoltheten är förresten berättigad, då det var genom herr Åström, som år 1919 Grålle n:r 1 beställdes hos Scania Vabis. Den direkta orsaken var den, att Stiller absolut måste ha 400 elektriska facklor i en nattscen i ”Herr Arnes pengar”. Scenen skulle filmas långt ute på en is, där ingen möjlighet fanns att ”låna” elektrisk energi. Herr Åström klarade av saken för den gången, men strax efter beställdes den första belysningsbilen. Den kostade sina modiga slantar, vilket inte hindrade att man redan året efter var färdig att beställa en ny. Och för närvarande skulle väl varken regissörer eller teknisk personal kunna tänka sig sitt arbete utan belysningsbilarna.

Ovanstående lilla stickprov på vad som hör till en filmelektrikers ansvarsfulla arbete smakade mera. Och herr Åström är också en villig berättare. Efter ännu några episoder har man rätt klart för sig, att en filmelektriker egentligen borde vara trollkarl. Och man får aldrig tappa huvudet. Oftast blir det ju utryckning utan någon som helst förberedelse. Över vädret råder ingen regissör. Då gäller det, att ha allting med. Hamnar man någonstans i ödemarken, är ju komplettering omöjlig. Och har man glömt något, får man trolla. Så trollade herr Åström en gång ihop en finfin lyktlampa åt Jenny Hasselqvist i ”Johan” av — en gammal ansjovisburk!

Yrket är intressant, men det är krävande. Alltid redo, som scoutformeln lyder. Tänk att efter en halv timmas förberedelse göra en resa på 21 timmars färd i bil på oländiga vägar!

Och det är inte heller utans sina risker. ”Lampsjukan” har nog de flesta filmintresserade redan hört talas om.

”Låt en riktigt svårt filmbiten komma till mig en tid”, menar herr Åström, ”jag tror inte han är särskilt hågad att komma in vid filmen sedan, om han inte är alldeles ovanligt energisk och arbetsam.”

–va.

I en intervju med filmelektrikern Preben Larsson, 90 år gammal, i tidningen Östran den 17 november 2012, berättar han att hans första filmjobb var för Centrumateljéerna 1945: ”Det var ett ryckigt arbete. Preben fick jobba tre dagar, sen fick han sparken. Han anställdes helt enkelt tre dagar i taget, sparkades, och anställdes igen. Det var arbetsgivarnas marknad.”

Någon tid senare började Preben arbeta för Svensk Filmindustri, men inte heller där blev han fast anställd. ”Man gjorde tre filmer om året. Ändå var det inget heltidsjobb, filmen var ett säsongsjobb, något man jobbade men under sommarhalvåret.”

Flygplanet som nämns i texten, och som agerade vindmaskin, var ett tvåsitsigt spanings- och skolflygplan (dock utan vingar), av typen SK1 Albatros B.II, som licenstillverkades i Sverige från 1914 vid Nordiska Aviatikbolaget (NAB) i Midsommarkransen 1917-18 och sålt till Svensk Filmindustri i början av 1920-talet. Fler bilder av vindmaskiner längst ner på sidan.



Från inspelningen av ”Hjärtats triumf”
i lilla ateljén 1929.




Sunlight.



Wohlite, en dubbel båglampa tillverkad av M. J. Wohl & Co i New York. Lampan matas med 100-125 volt, 12,5-25 ampere likström eller 15-30 ampere växelström, och levererades med ett vävt glasfilter för diffusion men var annars helt öppen. Lampan började säljas till filmbranschen under 1910-talets första år. Vikt 13,5 kg.


Spot, tillverkad av Kliegl Brothers i New York.



Båglampa avsedd att hängas från taket
tillverkad av Westminster Engineering Co., Ltd. i London.





Gunnar Hedes saga, regi Mauritz Stiller (1923).




Gunnar Hedes saga (1923).




Gunnar Hedes saga (1923).




Gunnar Hedes saga (1923).




Snökanon och vindmaskin. Gunnar Hedes saga (1923).




Hon, den enda, regi Gustaf Molander (1926).




Hon, den enda (1926).




Hon, den enda (1926).




Hjärtats triumf (1929) i lilla ateljén.