Biografteatern Vinterpalatset vid Birgerjarlsgatan upphörde på söndagen med sin verksamhet sedan lokalerna öfvertagits af ”Talande film Gaumont”, som där inom kort kommer att börja sina föreställningar.

Den talande filmen presenterades i lördags i Vinterpalatset inför en särskilt inbjuden publik, bestående av pressmän, skådespelare m.fl.

Luften var fylld av undrande spänning över vilket intryck denna filmkonstens nya erövring skulle göra på efter sensationer hungrande sinnen.

Sanningen att säga, upplöste sig spänningen i ett — intet. Det torde nog tarva åtskilliga förbättringar innan den talande filmen gör sig lika bra som den tigande.

Bäst gjorde sig det enklaste stycket, en Gaumonts tupp, som då och då vände sig mot publiken med ett högljutt galande. Mot galandet var ingenting att anmärka. Det lät som kommet från en äkta lanttupp och föll in alldeles precis då tuppen öppnade munnen och blinkade med ögonen.

Nästa talande film var Banjospelaren, som slog på sitt instruments strängar, medan tonerna vällde fram från grammofonen bakom duken. Rörelser och musik gingo även här ihop, men tonerna hade en mycket tråkig klangfärg.

De sista, något mer invecklade numren, ett telefonsamtal och en Gröna Lunds-varieté, voro däremot rent misslyckade. Telefonsamtalet försiggick på franska och varietédirektören talade på tyska — så mycket kunde man urskilja, men för övrigt var det omöjligt att få någon uppfattning av den konversation som fördes. Härtill bidrog framför allt ett besynnerligt talljud i grammofonen. Att musiken spelade hela tiden — ehuru naturligtvis mycket svagt — var också störande. Vore det inte bättre att slopa musiken vid ”talande” films?

Gaumonts ”talande film” gjorde på lördagen sin entré i Stockholm. Hr Guttermann var impressario, och lokalen Vinterpalatset vid Birgerjarlsgatan. Det vore icke rätt att påstå, att den första uppvisningen svarade mot förväntningarna, men det lät publiken dock ana, att uppfinningen i mera fullkomnadt skick kan öppna stora möjligheter för biografen. Man kom att tänka påde första flygmaskinernas famlande skutt och det som nu presteras på aviatikens områden

Det bästa på det korta programmet presenterades av en tupp, som med ljudlig stämma sjöng sitt kuckeliku, och som nr två inrangerades en banjospelare, hvilkens musik och teknik kunde fullt uppskattas af publiken. Men annorlunda blef det när programmet tangerade talscener: ett par nummer ”I telefon” och ”Gröna lund” gjorde sig mest bemärkta genom omöjligheten att uppfatta hvad de spelande hade att säga.

Annons i Aftonbladet
den 24 december 1913.

Till startsidan