Fonofilm på Piccadilly
Birger Jarlsgatan 16 i Stockholm




Annons i Dagens Nyheter, den 8 februari 1926


Den musicerande filmen.
Svenska Dagbladet, 5 februari 1926

Hur många gånger har det uppgivits, att den talande filmens problem äntligen blivit löst, icke minst av svenska uppfinnare? Omöjligt att hågkomma! I går visades emellertid den ”talande och musicerande filmens nyaste och mest fulländade variant” vid en på Piccadilly anordnad föreställning för av film och radio intresserade sakkunniga. Bland annat gåvos två akter ur Rigoletto, förmodligen för att visa att den längesedan utlovade filmoperan nu realiserats — innan ännu rundradions levande bilder, radiobion, hunnit bli verklighet. Konkurrensen börjar bli farlig.

Fonofilmen, biografteknikens senaste underverk, har konstruerats av Lee de Forest, den framstående amerikanske uppfinnaren, mest och bäst känd genom audionlampan, röret med tre elektroder, en genial uppfinning som efter mer än tioårig engelsk-amerikansk patentstrid numer tillerkänts honom.

Grundidén i den på torsdagen förevisade ”fonofilmen” påminner om en för några år sedan mycket omtalad svensk uppfinning, som dock aldrig tagit det väsentliga steget från ord till handling. Gemensamt för båda är att musiken eller det talade ordet ”fotograferas” i marginalen av själva filmen, varigenom absolut samtidighet säkras mellan ord och bild, mellan handling och text. När man nu på duken såg en skällande hund, en skrikande barnunge eller ett jazzkapell, så hörde man deras mer eller mindre musikaliska prestationer med fullt illusorisk samtidighet genom förmedling av en högtalare.

Tyvärr måste man göra en reservation. Högtalaren lät i regel så, att man gärna önskat en stor mängd bomull att stoppa i öronen! Men därmed har ingen anmärkning gjorts mot Lee de Forests uppfinning, som sannolikt har en lysande framtid. Så snart högtalarens problem, d. v. s. uppgiften att i erforderlig grad förstärka ljudet utan att förvanska dess kvalitet, fått en tillfredsställande lösning, kan man förutspå att den talande filmen kommer att erövra världen. Det blir t. ex. icke längre nödvändigt att resa till Stockholm för att se och höra en fullt illuderande operaföreställning.


Fonofilm.
Dagens Nyheter, 5 februari 1926

Fonofilm heter den senaste uppfinningen inom filmbranschen, som i går förmiddag demonstrerades på Piccadilly inför en intresserad publik. Det är d:r De Forest — bekant radiouppfinnare — som på ett överraskande lyckligt sätt lyckats nå perfekt överensstämmelse mellan den rörliga fotografiska bilden och de ljudsensationer som skola komplettera synintrycket, alltså beröva filmens dess stumma karaktär. Detta resultat har d:r Forest vunnit genom en kombination av fotograferade ljudvågor på själva filmremsan och radio, varigenom all tidsskillnad mellan intrycken på nät- och trumhinnorna borteliminerats. Det gavs en hel mängd prov på uppfinningens värde i detta avseende, som t. ex. en liten domstolsscen, inspelad på svenska och med Arthur Donaldsson, en gång i tiden förste älskare på vår Oscarsteater, som femdubbel rollinnehavare. Som ett roande moment kan framhållas en liten nyfödd parvel, som skrek på ett både hör- och synbart mycket övertygande sätt, medan å andra sidan en operaföreställning av ”Rigoletto” med solister, kör och orkester gjorde en viss imponerande verkan.

Uppfinningen befinner sig emellertid ännu på ett ofullbordat stadium i fråga om problemet att återge talet eller sången utan skrapande och susande biljud, och innan det lyckats att undanröja stötestenarna i det hänseendet finns det nog inga skäl att anta att fonofilmen skall undantränga den ”stumma” filmen på våra biografer.


En ny uppfinning på den talande filmens område
visad i Stockholm.

Social-Demokraten, 5 februari 1926

På torsdagen visades för inbjudna och pressen en ny slags talande film, den s. k. de Forest Fonofilm, vilken tyckes ha löst en större del av de vanskliga problem som sammanhänger med att söka återge talet i intimt sammanhang med bilden. Visningen var mycket intressant och även om man måste konstatera, att mycket återstår ännu innan man nått fram till en jämförelse med teatern måste man dock medge, att man här står inför en säkerligen revolutionerande uppfinning inom filmtekniken. De Forest baserat sin film på det fotograferade ljudet och reproduktionen av ljudet i sammanhang med filmremsans upprullande sker genom en grammofonanordning. Det som brister är framför allt reproduktionen av ljudet, ty här är det svårt att komma ifrån störningarna i grammofontratten, skorrningarna.

Vid föreställningen, som hölls å Piccadillyteatern i Stockholm visades en rad olika upptagningar, en hunds skällande, ett barns gråtande, en dragspelstrakterande kabaretsångare, orkestrar av olika slag, ett äkta amerikanskt politiskt partimöte, koreografi och slutligen en liten pjäs, ett drama med Arthur Donaldsson i huvudrollen, o. s. v. Samtliga av de olika framställningarna visade, att man här hade att göra med en uppfinning som säkerligen har framtiden för sig.


Den talande filmen.
Stockholms-Tidningen, 5 februari 1926

Amerikanen dr de Forest har med sin ”Fonofilm”, som i går middag visades på den trevliga Piccadillybion, nått ganska långt på tävlingsbanan fram till målet: den talande och musicerande filmen.

Tyskar och fransmän har redan varit här för ett par år sedan och låtit höra fonografiska upptagningar av mänsklig röst och musik jämte döda bullerljud, men det brast på den tiden åtskilligt i samtidigheten mellan ljuden, vid deras återgivande, och den dem åtföljande filmen, i dess rörelser.

En hr Harald Siegel, som är skandinavisk representant för den så att säga amerikanska versionen av talande film, kan vara ganska nöjd med vad han fått om hand. De Forests uppfinning ligger redan i sin tekniska utgångspunkt på ett vetenskapligt högre plan än föregångarnas — d.v.s. de produkter av framställningssträvandet som förut visats här i Sverige.

Vid demonstrationen visades olika arter av anpassning av ljud till film — alltigenom med naturlig samtidighet. Ljudupptagaren har arbetat så att säga fotografiskt parallellt med kameran. Samtidigheten är faktiskt fullständig. Ett jazzband spelar. Bilden visar de olika instrumenten och från dem utgår med förvillande verklighetstrohet de musikaliska ljuden. En man sjunger. Munnens rörelser följas av sången, och en verklighetsbild är uppnådd, ganska fullständigt. Detsamma gäller talet i en liten film för fonofilmen gjord pjäs ”Domen” av Hans Alin. Och ett par brottstycken ur Rigoletto fixerar intrycket.

Det är alltså uppnått, det som betraktades som ouppnåeligt? Nej, icke fullständigt. Naturligtvis. Man har fortfarande fonoteknikens hela motvilja mot s- och sch-ljuden att kämpa mot. Högtalarfrågan är inte alldeles löst. Klangrenheten år icke uppnådd, och ännu skorrar det en smula. Men det är väl för att vi numera fordra för mycket på en gång. Även radiohögtalaren skorrar.

Får dr de Forest hålla på kanske han i alla fall knäcker nöten. Han är nära.

Piccadillypubliken borde få se och höra den där jazzorkestern och hunden som skäller.
–mouche.


”TALANDE FILM.”
Tidskriften Filmteknik, februari 1926

Den senaste uppfinningen på den ”talande” filmens område heter Fonofilm och demonstrerades för några dagar sedan på Piccadilly i Stockholm. Det är doktor De Forest, känd radiouppfinnare, som nu försöker sig på detta svårlösta problem.

På en punkt har d:r De Forest lyckats synnerligen väl, nämligen samstämmigheten mellan bilden och ljudet, men för övrigt har han haft lika liten framgång som sina föregångare.

Talet, sången och musiken som bjöds på var i välljudsynpunkt synnerligen miserabelt och man fick ett livligt intryck av en utsliten grammofon.

Ännu har vi alltså inga skäl förmoda några omstörtande revolutioner på våra biografer.


Namnet Fonofilm är en försvenskning av amerikanskans Phonofilm.

Till startsidan