Filmstaden i Råsunda, 1956-1960
av Peter Olofsson

Min mamma kände Fru Jonsson. Kanske inte så märkligt, men om jag nämner att Fru Jonsson var gift med Kamrer Jonsson kanske en och annan höjer ett ögonbryn!

Kamrer Jonsson arbetade på SF och tack vare detta fick jag arbete där från sensommaren 1956. På den tiden hade man ofta sin titel som förnamn. Fast det gällde förstås inte ateljéchefen Gustav Roger som hade ett av sina förnamn som efternamn. Jag hade just gått ut folkskolan när jag började som kontorsbud. Mitt arbete gav en god överblick över hela Filmstaden.

Jag bodde på Söder så det blev spårvagn 3 till Haga Norra och där bytte jag till nummer 15. Vi hade arbetstid 9 till 5 och ibland kunde man få åka en extrainsatt 3:a ända till Råsunda Västra, på dess väg mot hallarna vid Sundbybergs-gränsen. Det sades att hållplatsen fått sitt namn ändrat från Filmstaden till det mer neutrala Råsunda Västra eftersom man inte ville ropa ut namn på strategiska mål under kriget. Fi hade ju öron.

Som kontorsbud kom jag runt hela området. Två gånger om dagen gick jag till Posten, Solna 2, som låg tvärs över Råsundavägen där nu Råsunda Låsservice håller till. På morgonen hämtade jag post från box 232 och på eftermiddagen lämnade jag in dagens brev, vederbörligen frimärkta.

Bland de roligaste budjobben jag hade var att köpa smörgås till Hasse Ekman och Sickan Carlsson. De höll på med filminspelning i Stora Ateljén minns jag. Jag tror faktiskt Hasse är skyldig mig 80 öre sedan dess.

Lönen låg kring 500 kr/månad och man hade dessutom möjlighet att teckna sig för 2 biobiljetter två dagar i veckan. Filmerna skulle gå några veckor först. (Från hösten 1958 gick jag på Stockholm Stads Tekniska Aftonskola och då fick min mamma dessa biljetter, vilket jag tycker var rättvist.)

På sommaren fick man även möjlighet att se China-varietén, men då fick man betala nöjesskatten själv. Det kunde handla om 2-3 kr per biljett. Då fick man se 'Nacken', d.v.s. E. Eckert-Lundin dirigera China-orkestern.

På tal om musik så var det Erik Nordgren som stod för musikavdelningen vid SF. Hans titel var Kapellmästare. Till sin hjälp hade han en dam (för att inte säga kalaspingla) samt Uddo Funck. Erik själv bodde i ett av höghusen alldeles intill Filmstaden. Uddo spelade tvärflöjt 6 kvällar i veckan på Oscars. Då var det bara måndag kväll som han var ledig. På bilden nedan sitter Uddo på golvet i Stora Ateljen där han som skådespelare dirigerar den stora avslutningsscenen på Rolf-revyn i filmen Jazzgossen. I filmen ser det ut som om han står i orkesterdiket.



Uddo Funck

1956 var det ett staket kring området och vaktkuren var byggd. Där satt omväxlande två vakter och förde bok på de som passerade ut och in samt öppnade och stängde bommen. Den ene vakten var en f.d. polis från Sundbyberg. Han kallades därför Polis-Pelle. En dag när några stod och pratade med honom genom fönstret körde fotografen Åke Dahlqvist ut med sin bil. Men vem det var som satt bredvid, försökte sedan vakten påminna sig. Han skrev ut Gunnar Fischer, en spenslig man med svart hår. Sedermera uppdagades fadäsen, det var Åkes svarta pudel som suttit på platsen bredvid föraren.

Den andre vakten, Axel Bjelvén, var så bra på att hålla andan så han fick spela död i flera filmer. Själv minns jag honom från inspelningen av filmen Brott i Paradiset där han spelade en vakt som blev dödad och sedan låg på bårhuset. Men vid inspelningen rörde sig det lakan han hade över sig. Omtagning, med samma resultat. Det visade sig vara hans hjärtslag som orsakade störningarna, inte att han andats.

Bland arbetsuppgifterna som ett kontorsbud hade att utföra hörde att frankera brev och hålla reda på frimärkskassan. Den fick man redovisa inför kassör Lörman när frimärkena var slut. Tyvärr var det alltid underskott i den. Det kan jag ju tala om nu när jag kommit vidare i karriären.

Stencilera filmmanus var en annan syssla. Här gällde det att få färgen i Gestetner-kopiatorn jämt fördelad. Det gick att reglera färgen till sidans högra och vänstra halva så man fick en jämn svärtning. Trappan upp i kontorsbyggnaden, den som ledde till Filmstadens chef Dr Harald Molander, Fru Malmsten, Gardar Sahlberg, Stellan Dahlstedt, Nils Jerring och Karsten Wedel fungerade utmärkt som plock-ställ.

Innanför vaktkuren fanns SF-Journalen med chefen Bengt Almberg samt fotografen och legenden Gösta Roosling. Hit skulle jag lämna de beundrarbrev som kom till filmstjärnor. Jag har inget minne av att det kom speciellt många. En trappa upp fanns två rum (och en toalett). Visst stod det Hasse Ekman resp. Ingmar Bergman på dörrarna, men jag har inte något minne av att någon av dem var där.

Bland utgående post skulle ibland en filmrulle skickas till Bali. Det var Eric Lundqvist och Robert Lundhaal som var där och filmade. Blommor åt gudarna fick den färdiga filmen heta. Han hade i alla fall fullt jobb med att försöka få bort alla moderna glasflaskor från de motiv han skulle filma, hörde jag. Filmen gjordes 1957 och visades även på svensk TV under 1967.

Inkommande post var bl.a. listor från andra länders journalfilmer. Det var Yngve Nilson, som hade sitt kontor i den ena kasematten, som skulle ha dessa. En kasematt används (här) för att förvara film i. Så med tanke på nitratfilm som måste ha funnits i byggnaden så satt han lindrigt sagt på en krutdurk.



Kontorshuset i förgrunden. Till vänster vaktkuren och SF-Journalens hus, till höger skymtar laboratoriet.
I höghuset i bakgrunden bodde Kapellmästare Erik Nordgren.

På nedre botten i kontorsbyggnaden hade jag mitt krypin direkt till vänster där det nu är reception. Mittemot satt Stellan Dahlstedt i ett stort rum. Han dikterade ofta brev för sin sekreterare, fröken Almgren. Förnamn minns jag inte men på den telefonlista från 1957 som finns på Näckrosens tunnelbaneplattform ser man att initialen var R. Man ser också att kontorsbudet hade anknytning 08. Det var jag det!

E. Watz står för Elsa Watz och hon var chef för ekonomiadministrationen. I växeln fanns en dam med namnet von Porat, men förutom de jag nämnt tycks namnen ha fallit bort. Växeln var bemannad med två damer. Men visst minns jag damerna på Debitering och Fakturering. Fröken Hellman på Faktureringen, ett namn som dyker upp. Kassan förestods av Nils Lörman. Sammanlagt tror jag vi var 17 personer som hade kontorsbyggnaden som arbetsplats.

På den här tiden jobbade Arne Karlsson på SF. Han hade visst ansvar för journalfilmerna, viket vi alla har haft glädje av då han sedan som SVT-anställd gjorde olika sammanställningar av SFs journalfilmer på TV.

Senare, men innan jag slutade 1960, byggdes Film-Tekniks lokaler utanför själva Filmstadens område.

Givetvis var det intressant och spännande att gå runt bland byggnader och lokaler på SF:s område. Ofta stannade jag till i Stora Ateljén och tittade på inspelningsarbetet på min väg till ljudavdelningen med post. Innan man gick in i ateljén fanns ett omformarrum där man skapade likström till båglamporna. Detta rum låg en trappa ner, säkert beroende på att det då blev mer ljudisolerat. Omformaren sköttes av Oscar ”Baskis” Svensson.

Förråd för diverse rekvisita fanns bl.a. i gatuplanet under Lilla Ateljén, men större föremål fanns i det stora utrymmet under Stora Ateljén. Här jobbade bröderna Sven och Nils Löfgren.

Efter något år som kontorsbud kom jag över till ljudavdelningen. Här var Sven Jarmar chef. Han satt i det rum som det senare stod ’Loge Greta Garbo’ på, innan huset revs. Kapellmästare Erik Nordgren hade nästa rum, det som blev omdöpt till ’Loge Gösta Ekman’ när andra flyttade in i lokalerna. Jag kom till den s.k. mixeravdelningen. Den bestod av en visningslokal för film med ett mixerbord. Jag hade till uppgift att ladda projektorn med en filmrulle samt upp till tre magnetband. Dessa mixades samman till rätt ljudstyrka av hedersmannen Sven Rudestedt.

© AB Svensk Filmindustri

Mixavdelningens maskinrum

Efter några träningskörningar gjordes den slutgiltiga inspelningen med ett tomt magnetband monterat på en fjärde bandstation. Den bandinspelaren saknade raderhuvud. Magnetbandet måste alltså var avmagnetiserat i förväg. Det skedde med hjälp av en liten 'apparat' som bestod av en elektromagnet, placerad i en låda. Det gällde att snurra bandet över magneten och sakta lyfta bort bandet från magnetfältet. Gjorde man en oförsiktig rörelse blev det brum på bandet och mixningen fick göras om. Detta originalband spelades senare över till optisk film som därefter kopierades ihop med bildnegativet.

Undantagsvis gjorde vi mixingen direkt mot en optisk tonkamera.

Den syssla som gärna hamnade i knät på avdelningens yngste medarbetare var fotnumreringen. Och för att förklara vad det innebar måste jag tyvärr bli lite teknisk.

På min tid spelades filmljudet in på en 35 mm magnetfilm. I alla fall när vi filmade i studio. Filmade vi exteriört använde vi för det mesta en 1/4"-bandspelare av märket Lyrec.

För att kunna klippa filmen måste ljudbandet såväl som bildnegativet kopieras. Originalen måste, som du förstår, ligga i säkert förvar. Bildnegativet kopierades på labbet, och ljudet kopierades i överspelningsrummet på ljudavdelningen till en 17,5 mm bred perforerad magnetfilm. Efter överspelning vidtog synkläggning, d.v.s. att få klappsmällen på ljudbandet att komma mitt för den bildruta där klappans båda svartvit-randiga trästycken mötte varandra. Samtidigt skulle bildfilmens så kallade fotnummer, närmast klappsmällen, antecknas på det perforerade ljudbandet.

Nu när filmen var synklagd kunde alla berörda titta på resultatet. Det kallas att köra dagstagningar. När det var gjort kom kartongen med bild och ljud över till ljudavdelningen, och nu var det dags för fotnumrering av den perforerade magnetfilmen.

All råfilm har ett löpnummer vid varje fot (motsvarar drygt 3 dm), som blir synligt när negativet framkallats. Negativets fotnummer kopieras över till bildkopian och används omsider när negativet ska klippas. Men fotnumren användes också för att under klippningen kontrollera att ljudfilmen ligger synk med bildfilmen. Siffrorna på det perforerade ljudbandet måste hela tiden ligga mitt för motsvarande siffror på bildfilmen, annars är ljud och bild osynk.

Och siffrorna på ljudfilmen var det min uppgift att åstadkomma. Verktyget jag hade till min hjälp kallades fotnumreringsmaskin, ett vidunder som med bläck tryckte det siffror som var antecknade intill klappmarkeringen på den perforerade ljudfilmen, och sedan ökade med talet ett för varje fot fram till nästa klappa.

Arbetet krävde stort tålamod eftersom maskinen gick mycket långsamt. Färgen måste ju hinna torka. Vid varje klappmarkering stannade jag maskinen och ställde om siffrorna på tryckräkneverket så att de stämde med de som var antecknade vid den nya klappan. Det gällde att se till att siffrorna på räkneverket fick lagom mycket färg, annars blev trycket på magnetfilmen oläsligt. Än idag har jag ett påtagligt minne av maskinen i form av ett ärr på mitt högra pekfinger. Jag fastnade i den.

Det fanns de som var rätt bra på att upptäcka om bild och ljud var osynk. Märkligt nog är det svårt att se om ljudet ligger lite före bilden, eller om det är tvärt om. Alltsedan denna tid har jag mycket svårt att se dubbade filmer. Det har nog de flesta svenskarna också, men jag gissar att en uppluckring är på väg, för titta t.ex. på dessa hemska musikvideos som sköljer över oss. Om en munrörelse råkar stämma så får det nog betraktas som ett olycksfall i arbetet! Dessutom går tekniken baklänges. Det nya fina mediet digital-TV har mycket lätt för sig att bli osynkront när det visas på TVn hemma.

När jag ändå är i farten så kan vi väl avverka modern fotografering också. Jag tar två exempel. På TV skulle man visa en gammal färgfilm om spårvagnar för en tid sedan. Man tyckte väl att det kunde vara intressant att lägga till några nytagna bilder på den återuppståndna spårvagn 7. Aldrig i hela mitt liv har moderna fotografers helt befängda uppfattning om vad en bild är, framträtt så tydligt. De avslutande bilderna innehöll några blå maskar som plötsligt växte sig stora som hus. Man måste nog ha fiskögon själv för att uppfatta dessa bilder som något annat än skräp. Att bilderna från den gamla filmen var undersköna behöver jag väl knappast nämna.

Men det finns hopp om livet! I många år har Malmö-TV visat Lunds Studentsångare som sjunger in våren. Plötsligt, 1998, så dög inte de gamla kameraplatserna. Man skulle gå närmare och öppna kamerornas bildvinkel mer. Man får tydligen större skärpedjup så, så man inte behöver vara så kunnig i att hantera en kamera. Resultatet blev givetvis en katastrof, men tydligen hjälpte våra protester för 1999 var ordningen återställd. Att dessutom Marianne Söderberg var tillbaka som presentatör fulländade min lycka, men det hör ju knappast hit!

Längst ner i källaren på ljudavdelningen låg ’avdragsrummet’. Detta rum stoltserade senare med skylten Bokbinderi Lisa och Lotta. Det var här mycket av kopieringsarbetet av ljudband gjordes, men här fanns också en graveringsmaskin för schellack-skivor. På dessa skivor graverades de sånger som skådespelarna skulle sjunga eller dansa till. Sedan gällde det starta skivan på rätt ställe för just den scen som skulle tas. Att sköta denna grammofon var det första jobb jag fick göra vid själva filminspelningarna.

Vid filminspelningarna var det A-fotografen som skötte kameran, B-fotografen skötte skärpan och stillbildstagning. Det behövdes ju bilder till exempelvis affischer och annan reklam.

Här måste jag flika in ett par uppgifter om vår landsmoder Alice Babs. Det var i samband med inspelningen av Det svänger på Slottet som B-fotografen Anders Bodin (son till A-fotograf Martin Bodin) nämnde att om Alice log lite för mycket, då han skulle ta en stillbild, så kunde det bli lite väl mycket tandkött synligt och ’då gällde det att fixa lite med kameran så tiden gick och leendet inte blev så stort’. Men har ni kollat in Alice när hon sjunger till playback? Det är inte många som gör det så synkront som hon!

På ljudsidan hade vi A- och B-ljud. Vid en tagning ropade först regissören ’tagning’ varvid A-ljudet tryckte tre gånger på en summer som lät ganska högt. I Stora Ateljén hade vi till en början an vaktmästare som vad jag vet bara hade som uppgift att stänga dörren. Sedan det blivit lugnt säger regissören ’kamera’ varvid ljud- och bildkamera startade. Före min tid vid SF hade man optisk ljudkamera vid inspelningen. När kameran var igång brukade fotografen säga ’kameran går’. Därefter kom regissörens ’börja’. Avslutningen var ofta ett ’tack’ från regissören.

B-ljudets uppgift var att hålla mikrofonen i rätt läge, samt se till att inte orsaka mikrofonskugga i bild. Ja, inte mikrofon i bild heller för den delen. Jag fick förmånen att vara B-ljud vid några inspelningar. Vi tar väl några minnen från Fröken Chic.

Som vi alla givetvis vet så är det en av de klassiska Hasse & Sickan-filmerna. TV hade börjat sticka upp och om det var för att ta tjuren vid hornen eller inte, så kretsade i alla fall handlingen kring TV-programmet Kvitt eller Dubbelt. Här förekommer bilder från TV-sändningen. Och då ser man TV-kameror (som är gjorda av plywood) samt även ’mikrofonpojken’ i bild. Denna pojke är då jag som sköter mikrofonen för filmens räkning. Dessutom är Uddo Funck samt filmens A-ljud Lennart Unnerstad med i bild. De sitter i den vänstra logen och Lennart spelar den ljudtekniker han var i verkligheten också!

Och kan man tänka sig! Filmen slutar med några scener på ett tåg. Det är den smalspåriga järnvägen Strömnäsbruk-Delaryd i Småland som var inspelningsplats. Här rullar tåget sakta ut från en tunnel och man ser på mycket långt håll Hasse och Sickan ligga i tågets tender bland allt kol. Men denna inspelningsdag, 17:e juli 1958, förlovade sig Sickan med sin Sölve Adamsson varför fotografen Martin Bodin skötte inspelningen och det blev filmens skripta (Ulla Furås) och jag som fick ligga i kolvagnen!

Nu var man lite grymma vid inspelningen: Martin blåste aldrig av tagningen så vi hörde det, utan hela inspelningsteamet skyndade fram till kolvagnen och kollade så allt gick rätt till ibland kolet. Och visst gjorde det det. De amorösa äventyr Ingmar Bergman berättat om i senare tid var givetvis inget en 16-åring hade en susning om.

Vid filminspelningen fanns det alltid några passare och elektriker (de senare givetvis kallade lysmaskar). En passare hade till exempel som uppgift att flytta kameran till ny plats samt sköta den vagn kameran står på då scenen innebär att kameran ska förflyttas. I ljudfilmens barndom var det även passarens uppgift att sköta mikrofonen.

Elektrikerna var ofta placerade i kulissernas överkant för att rikta in stråklastarna inför tagningarna. Oftast satt dom kvar där, men när Den Sköna Susanna skulle bada fick de vackert gå ner från ställningarna.

Att skriptans uppgift var att hålla ordning på allt som inte regissören höll ordning på kanske är bekant. Om en person satte sig i slutet av en scen ska personen givetvis sitta i början av nästa. Det är självklart, men om scenerna tas huller om buller så är det många detaljer att hålla ordning på.

Regiassistent fanns inte alltid, men första gången jag såg Gösta Ekman j:r så var han assistent åt pappa Hasse. Speciellt kommer jag ihåg en scen där Gösta dröjde sig kvar i scenbilden tills klappan skulle gå. På så vis blev han med på några sekunders film, som givetvis inte skulle vara med i filmen, men han fick ju se sig själv vid visningen som ägde rum någon dag senare i något av de små visningsrummen i huset som idag kallas Regissörspaviljongen.

I den längan klipptes filmerna. Här hade Oscar Rosander, Ingemar Ejve och Edvin Hammarberg sina arbetsplatser. Herr Rosander var lite jobbig att möta, för han var själv så rak i ryggen och högrest så när han sa sitt hurtiga ’räta på ryggen’ så sjönk man snarare ihop.

Hammarberg, en äldre gentleman, tog ofta upp applåden efter premiären av en film. Han hade säkert passepartoutkort som gjorde att han kunde gå på vilken film han ville.

På den här tiden fanns det fyra ateljéer. Lilla Ateljén finns kvar idag och utnyttjas nu som kontor. Bakom Klädlogehuset stod Stora Ateljén och bakom den Nya Ateljén. På den tiden fanns även ateljébyggnaden Ladan. Denna ateljé hade en extriör som såg ut som ett hörn i en gatukorsning. I huvudsak var det Stora, Lilla och i viss mån Nya ateljéerna som användes. Ladan användes endast undantagsvis.

På vägen bort mot Ladan låg måleri- och snickarverkstäderna. Mitt minne är att södra delen av första längan, den närmast ateljéerna, var måleri och den andra halvan av den längan var snickeri. Vad det var i längan bakom denna vet jag inte.

© AB Svensk Filmindustri

Backstugan

Matsalen låg i Backstugan. Det var en matsal, men bakom själva köket kunde man äta mer avskiljt. När jag började vid SF åt alla, som inte hade matlåda, i stora matsalen. Men så småningom blev det så att regissörer och skådespelare åt i ett mindre rum på andra sidan köket. Man skyllde visst på att skådespelarna inte skulle riskera att smutsa ner sina kläder.

Ett minne som jag från stora matsalen är följande. Den dag Ingmar Bergman fyllde 40 år satt han och pratade med två arbetskamrater i matsalen. Jag tog mod till mig och gick fram och frågade om jag kunde få hans autograf. Ingmar avböjde med orden att jag var välkommen att få den en annan dag. Men det blev inte av.

Från ljudavdelningen fanns en dörr in mot Stora Ateljén och en dörr mot Nya Ateljén. Det beslutades att dörren in mot Stora Ateljén skulle stängas för gott. Jag passade då på att gå runt bland de anställda vid ljudavdelningen och spelade in ’intervjuer’ med dem. Detta band lades sedan mellan de dubbeldörrar som stängdes för gott. Vid besök i lokalerna 1999 verkade det som om den dörren öppnats igen och bandet är och förblir borta.

En annan sak som jag också undrar vart den har tagit vägen är den stora väggmålning som Peter Kylberg gjort på kortväggen i det som vi hade som matrum en trappa upp på ljudavdelningen. Peter hade gjort en tecknad film och vistades en del i Filmstaden, då någon fick den ljusa idén att be honom måla väggen. Jag tror inte han fick något betalt för arbetet.

På tal om måla väggar, så var det nog straxt innan Peter målade väggen som följande utspelade sig. Ljudteknikerna som spelade in ljudet vid filminspelningarna (A-ljudet) hade ibland perioder med mindre arbete mellan filmerna. Vid ett sådant tillfälle tyckte Aaby Wedin att korridoren en trappa upp på ljudavdelningen var nersliten och smutsig. Han tyckte då att vi skulle måla om korridoren. Målarsoda och färg fick han från målarverkstaden. Vi satte igång med att tvätta rent först. Visserligen blev korridoren jättefin av att bara tvätta den, men Aaby tyckte vi skulle måla i alla fall. Korridoren var gul med bruna lister. Nu skulle den bli vit och fin.

Det Aaby kanske inte tänkte på var att när man vid filminspelningar använder vit färg så bryter man den så den nästan är grå. Så vi fick en smutsgrå korridor i stället för den fina gula.

Vi känner nog alla till legenden Carl M. Lundh, perukmakaren. Men jag kan inte påminna mig att jag såg honom på Filmstaden, däremot förkommer ju alltid ”Smink: Firma Carl M. Lundh” i förtexterna. Ofta kombinerat med namnet Nils Nittel. Till Nittel kunde man gå framåt lunchtid, då han inte hade så mycket att göra och bli klippt för en lunchkupong som kostade ca 2:10.

En dag var inte Nittel där då jag ville klippa mig. Men det var en sminkös där och jag trodde att de också kunde klippa. Så trots att hon egentligen inte ville klippa mig så övertalade jag henne till det. Men straxt förstod jag att det var sant, det hon sagt. Jag gick sedan till en ”riktig” frisör nere vid Sundbybergsgränsen. Han undrade visserligen vad jag råkat ut för, men jag höll tyst.

Nils Nittel såg vi för övrigt i filmen Äppelkriget. Han spelade Bert Lindberg och förekom i en scen liggande, med sitt långa hår och skägg runt om i rummet. Hans enda replik var ”Där” då han, för Birgitta Andersson, pekade ut var det magiska svärdet fanns.

En annan legend är Tor Borong. Jag uppfattade honom som ansvarig för material i och kring ateljén Ladan. Hans karakteristiska ansikte kan dyka upp i korta scener i gamla långfilmer.

Bakom inspelningsteamen fanns givetvis flera medarbetare. Produktionsledare var Allan Eklund, med kontor till vänster om man gick in i ateljéhuset i vinkeln mellan Lilla och Stora Ateljén. I den korridoren fanns inspicienter som Gustaf Roger, Bergkvist och Sven Sjönell. Det var här Kamrer Jonsson hade sitt rum. Han och hans fru var för övrigt ett par av de statister som var med på bussresan till Rom som företas i filmen I sjunde himlen. Vilket ’par’ som hade huvudrollerna vet alla. Hasse var som vanligt regissör.

Peter Olofsson
Spånga Kyrkväg 488
163 62 SPÅNGA


PS!
Hösten 1960 slutade jag vid SF eftersom jag hade kommit in på Thorildplans Fackskola. På sommarlovet 1961 gjorde jag ett inhopp som A-ljud vid en inspelning som det nya bolaget Omega-Film gjorde för TV. Fotograf var f.d. SF-fotografen Åke Dahlqvist som hade sin son Lasse som B-fotograf.