En filmstad i Sverige efter Amerikamönster.
Ett a.-b. Svenska biografteaterns jätteprojekt vid Råsunda
med mått liknande de stora amerikanska industriernas
och försett med modernaste attiralj.

Svenska Dagbladet, lördagen den 1 februari 1919.

Los Angeles i södra Kalifornien är centrum för den amerikanska filmindustrien, som nu nått en sådan utveckling att den bland Förenta staternas exportindustrier intager tredje platsen. Vad som kommit den amerikanska filmindustrien att samlas dit är de lämpliga klimatiska förhållandena och den omväxlande naturen — man har havet och soliga södern alldeles utanför dörren och på en dag kan man förflytta sig till ett bergigt snölandskap.

I Los Angeles ha nu 30 à 40 filmbolag sina inspelningsteatrar. Början gjordes av Universal, snart följde Griffith och Ince och efter hand kommo alla de andra stora filmbolagen. (Många ha på samma gång inspelningsteatrar vid Newyork.) Den ena ateljén efter den andra byggdes, skådespelare, regissörer, statister och hantverkare strömmade till och snart hade filmstaden Hollywood uppstått. Där ligga ateljéerna tätt intill varandra — verkstäder, magasiner och bostadshus ha uppförts och ”stjärnorna” ha rett sig komfortabla egna hem i ståtliga villor. Hollywoods invånare ha alla på ett eller annat sätt befattning med filmen och känner sig som bosatta i staden, där de ha sina klubbar och sitt sällskapsliv.

Och dag för dag, så länge solen står på himlen, vevas filmkamerorna icke blott i ateljéerna utan runt om i trakten, där filmbolagen förhyra områden för större inspelningar, såsom strids- och stadsbilder och vilda cowboyäventyr. Vid dessa tillfällen är det icke ovanligt, att städer för en dag växa upp ur marken och antikens byggnadsverk rekonstrueras.

I Sverige ligger filmindustrien ännu i sin linda men med stora utvecklingsmöjligheter framför sig. Dessa möjligheter bereder man sig nu att utnyttja på samma gång man rustar sig för den konkurrens, som utan tvivel kan väntas på filmmarknaden i och med freden. I kampen med de stora utländska filmbolagen måste den svenska filmindustrien komma väl beredd, om den, som man hoppas, skall kunna med framgång arbeta sig fram i utlandet.

De inspelningsresurser, vilka hittills stått den svenska filmen till buds, ha varit av mera blygsamt slag. För att för egen del avhjälpa denna brist har Svenska biografteatern planerat betydande utvidgningar och för detta ändamål sett sig om efter ett lämpligt område, dit dess inspelningar skulle förläggas. Ett sådant har man funnit vid Råsunda, och i dagarna har direktör Ch. Magnusson träffat avtal med Råsundabolaget om inköp av mark där ute.

En titt på en plats, där filmstaden skall ligga. Allt klart 1920.
Det område, som härigenom övergått i Svenska biografteaterns ägo, är beläget vid hållplatsen Torget, omedelbart norr om spårvägen, och omfattar en areal av tio tunnland. Det består av kuperad terräng med skog, kullar och slätt, till och med två slätter. För svenska landskapsbilder har man en förträfflig miljö i den vackra barrskog, som omgiva de båda slätterna, och för den moderna regikonsten möter det säkerligen inga svårigheter att omskapa ett litet bergsparti, som tillhör domänen, till alper, bohusländska klippor eller dylikt.

På dessa tio tunnland kommer nu Sveriges första filmstad — på samma gång dess första internationella stad — att uppstå. Och det blir verkligen en hel liten stad. Det blir ateljéer, magasiner, verkstäder, restaurang — i allt ett femtontal större och mindre byggnader, alla inredda med modernaste anordningar, vilka till en början skola uppföras. Arbetet med ritningarna är redan i full gång under ledning av Svenska biografteaterns nyengagerade arkitekt Ebbe Crone, vilken under mångårig vistelse i utlandet förvärvat ingående sakkunskap på teaterarkitekturens gebit, och så fort ske kan i vår igångsättas byggnadernas uppförande. Redan i höst beräknas dessa vara färdiga, och sommaren 1920 komma inspelningarna att vidtagas där ute. Avsikten är emellertid att även i fortsättningen bibehålla och använda teatern på Lidingön.

Bolaget planerar även anläggandet av en råfilmsfabrik, men härom har ännu icke definitivt beslut fattats.

Det blir ett rörligt liv, som kommer att utvecklas ute vid Råsunda filmstad. Redan den dagligen tjänstgörande fasta personalen blir synnerligen talrik och därtill komma de stora inspelningarna, då hundratals medverkande deltaga i folkscener o. d. För Råsunda samhälle betyder den nya staden ökade utsikter för utvecklingen.

Troligen slår väl en hel del av de i företaget sysselsatta personerna ned sina bopålar där ute.

Sverige får alltså vid Råsunda sin första filmstad, som i inköp och uppförande drager en kostnad som rör sig om miljoner. Att Råsunda filmstad blir en anläggning av betydande dimensioner även enligt internationella mått, framgår därav, att arealen är 50 proc. större än det område, som det bekanta Incebolaget disponerar i Los Angeles.

Omläggning av regien efter vidaste konstnärliga principer.
Det är alltså en betydande utvidgning av sin verksamhet och ett för svenska förhållanden synnerligen omfattande företag, som Svenska biografteatern härmed startar. Men Svenska biografteatern har nu vuxit ur barnskorna. Den har redan visat vad den kan åstadkomma i filmväg, nämligen skapandet av verkliga kvalitetsfilmer. Vi behöva endast erinra om Berg Ejvind, Stormyrtösen och nu senast Ingmarssönerna. På den vägen ämnar bolaget gå vidare, och med det kapital, den erfarenhet och de dugande krafter, som stå till ledningens förfogande, har de alla utsikter att lyckas.

Svenska biografteatern vill för realiserande av sitt program förvärva de bästa skådespelarkrafterna och man utgår därvid från den principen, att varje roll, icke endast huvudrollerna, skall läggas i för uppgiften lämpliga händer. Bolaget har redan i in tjänst våra främsta filmregissörer hrr Victor Sjöström och Mauritz Stiller, vartill nu kommit hr Ivan Hedqvist jämte ytterligare en eller ett par framstående teatermän. Åt dessa regissörer lämnas största möjliga arbetsfrihet. Bolagets ledning låter hrr regissörer fritt följa sina konstnärliga intentioner och inga skrankor resas för deras verksamhet. Man begär icke som hos andra filmproducenter några utfästelser av regissörerna beträffande antalet filmer, som de årligen skola iscensätta, utan överlåter den saken liksom allt som rör iscensättningen åt regissörerna själva, och denna taktik har Svenska biografteatern hittills icke haft någon anledning att ångra.

Det talas om, att Sverige på många håll i utlandet ses med oblida ögon. Det är tyvärr en beklaglig sanning. Man är också inom vida kretsar på det klara med, att kraftiga åtgärder måste vidtagas för att få till stånd en ändring i detta förhållande. Sverige måste återförvärva hela världens sympatier — det kräves icke minst för den ekonomiska utvecklingen.

Har man i våra dagar att tillgå ett propagandamedel som i detta syfte skulle verka mer effektivt än filmens? En väl gjord sådan kan gå över hela världen och i varje stad, liten som stor, genom att visa bilder från vårt land och vårt liv i helg och söcken, väcka intresse för Sverige. Vi kunna på den vägen bibringa utlandet en levande föreställning om vår kultur och vår industris höga ståndpunkt, och bilder från våra sociala och allmänna instiutioner kunna vittna om att vi icke äro ett efterblivet folk.

Här vill Svenska biografteatern göra en insats, som kan bli av ovärderligt gagn. I bolagets arbetsplan för de närmaste åren intager nämligen den skandinaviska främst den svenska litteraturens mästerverk en hedersplats. Icke mindre än ett tiotal stora filmer av detta slag förberedas till inspelning, vilka i främmande länder bli talesmän, som komma i direkt kontakt med den stora allmänheten. Vilken betydelse det skulle ha, att åtminstone tio av årets 52 veckor goda svenska filmer spelas över den civiliserade världen, ligger i öppen dag.

Vid sidan av den ideella vinsten har man, vilket knappast behöver framhållas, att räkna med den ekonomiska som en given följd av denna exportindustris uppblomstring, med förbättrande av vår finansiella ställning utåt och med arbete och bröd åt ett stort antal svenska medborgare.

Den stort lagda verksamhet, som Svenska biografteatern under ledning av sin energiske och försynte chef direktör Ch. Magnusson nu står i begrepp att påbörja, är för visso förtjänt att följas med sympati och intresse av den svenska allmänheten.

Dir. Magnusson tror på en ostörd utveckling av vår filmindustri.
Den som möjligen trott, att initiativtagarna till det ovan beskrivna jätteprojektet känt sig betänksamma i sina syften inför den sista tidens ränksmiderier mot vår filmindustri, pratet om kommunalisering av biografer och annat, har skändligen bedragit sig. Någon rädsla för att företaget skall stupa på maktägandets oförnuft hyser dir. Magnusson ingalunda, han vägrar helt enkelt tro på, att sunt omdöme och omtanke om spirande kulturvärden skulle kunna deklinera till den grad, att vår filmindustri med berått mod monopoliserades, vilket skulle betyda död för industrien i fråga och en ovärderlig kulturell förlust för svenska folket. Monopol på filmindustrien vore lika absurt att tänka sig som monopol på litteratur och press för att nu inte tala om teater. Filmen representerar ett kulturellt värde, som väl i rangordning komma närmast efter det ryckta ordet. Blotta tanken på monopolisering betyder kulturfientlighet. Vad skulle man då kalla ett förverkligande av denna tanke?

Om det emellertid skull gå därhän att mjuka hjärnor finge sin vilja fram finns det alltid utvägar för våra filmbolag. Svenska biografteatern skulle sålunda inte bli gammal här hemma. Amerika bjuder alltför rika möjligheter för filmindustrier, och vad den svenska filmplantan beträffar har den tillräckligt med sav och frodighet i sig för att inte vissna efter en omplantering i amerikansk jordmån.

Man har tydligen alla skäl att hoppas på en fortsatt ostörd utveckling av vår unga filmindustri, och förmodligen kommer verkställandet av Svenska biografteaterns stora planer att bringa ur världen varje tanke på ett statligt ingripande mot deras förverkligande.



Svenska Bios storartade ateljé
beräknas vara i det närmaste klar 1 maj.
Svenska Dagbladet, söndagen den 1 februari 1920.

Det finns en spårvagnsanhalt i Råsunda som heter ”Torget”, och den Råsundas geografi okunnige stockholmaren, som kommer utåkande till det lilla raskt uppblomstrande samhället, väntar naturligtvis att namnet ”Torget” i någon mån skall göra skäl för sitt namn om än efter anspråkslösa dimensioner. Men när konduktören förkunnar ”Torget”, gnuggar sig den ovannämnde okunnige stockholmaren i ögonen och tror, att det är ett dåligt skämt av konduktören. Protesterande mot att en spårvagnsanhalt mitt i en skog av det vanliga litet mariga och ostädade förstadsslaget skall benämnas med ett appellativ, som väcker så himmelsvitt olika idéassociationer, motas han av vagnen och står där på refugen, kännande sig som en pelikan i öknen. Han kan trösta sig med att dra sig till minnes historien om när Newyorkborna anlade sin Central Park. De planerade den några mil utanför det dåvarande Newyork — det var för ganska länge sedan — men kallade den dagligen Central Park från första början. I dag är den Central Park. Kanske kan torget i Råsunda hoppas på en analog utveckling.

Den nyssnämnde övergivne passageraren är för övrigt icke så övergiven och fjärran från människor som han tror. Ett par steg vidare i spårvagnens riktning — och han står framför en byggnadsställning av så pass aktningsvärda dimensioner, att den nödvändigtvis måste väcka hans nyfikenhet. Han behöver inte fråga länge  första barnunge kan upplysa om att ”dom ska’ spela bio därinne”, och första arbetare på arbetsplatsen kan fullständiga denna vaga underrättelse med att omtala att anläggningarna utgör a.-b. Svenska biografteaterns snabbt uppväxande filmstad, vilken, som i dagarna omtalats, erhållit en högste styresman och chef i kapten Helge Söderbom, regementsintendent vid Positionsartilleriet.

Den har verkligen vuxit snabbt. I maj förra året började arbetet, och till första maj i år beräknas det hela vara tämligen klart, åtminstone så att inspelningar kunna försiggå i ateljéerna. Arbetet har gått under en nästan amerikansk fart, det kan till och med en lekman begripa vid en rond genom de ännu ofullbordade anläggningarna.

Trots ofullständigheten får man i alla fall ett påtagligt intryck av dessa anläggningars imponerande storlek och högmoderna anordningar. En mer detaljerad beskrivning får anstå till det hela står färdigt i all sin glans frampå vårsidan med solreflexerna blixtrande i ateljéernas väldiga glasväggar, men en kort orientering i detta filmens lilla kungarike kan måhända redan nu ha sitt intresse.

Det lilla huset intill stora entrégrindarna är avsett för portvakten, den Cerberus, som skall tillse att inga obehöriga smyga sig in på detta heliga område. Strax intill ligger en mindre byggnad, uteslutande avsedd för administrationsändamål och inrymmande kontorslokaler o. d. Därpå kommer det stora huvudkomplexet: tre stora, med varandra förbundna byggnader, av vilka två inrymma inspelningsateljéerna, tvenne till antalet, en större och en mindre.

Den mindre ateljén, den närmaste när man kommer från ingången, har en ytvidd av 30X18. Under densamma finner man ett väldigt möbelmagasin samt statisternas klädloger. Stora ateljén, som med ett hörn stöter intill hörnet på den mindre, har en ytvidd av 40X25. Den upptar ensam hela utrymmet i den för densamma avsedda byggnaden. Inkilad i vinkeln mellan de tvenne ateljéerna ligger slutligen ett stort flervåningshus som blir själva högkvarteret för skådespelare, regissörer och andra funktionärer. För att börja med källaren, så är här nere hela anläggningens värmecentral installerad. De olika husen uppvärms nämligen samtliga från en enda central medelst långa rör under jorden. På nedre botten ha regissörer och inspicienter sina rum. En trappa upp ligga damernas klädloger och två trappor upp herrarnas, en del avsedda för en person, de övriga för två eller tre. Givetvis äro de alla försedda med alla tänkbara bekvämligheter. i bägge dessa våningar finnas dessutom foajéer för skådespelarna, vilka stå i förbindelse med inspelningsateljéerna. Högst upp i huset regerar skräddarna, här finns vidare kostymgarderober, provrum m. m., allt synnerligen praktiskt och inventiöst.

Vad ateljéerna angår, äro de uppförda av betong, järn och glas. I båda insättas ultramoderna vridscener och s. k. traverser för belysningsarrangemangen. Övriga tekniska detaljer äro naturligtvis icke klara ännu, men kommer ej att lämna något övrigt att önska i fråga om modern fulländning.

Ett stycke längre bort står, ensamt och isolerat, laboratoriet, hela anläggningens ömma punkt, som i högsta grad måste aktas för, icke precis väta och stötar, men så mycket mer för eldfara. Ve den obetänksamme som kommer innanför dess murar med en tänd cigarrett! Rökning lär visst vara förbjuden inom hela området överhuvudtaget — till den kraft och verkan det hava kan — men inom laboratoriet mer än någon annorstädes. Här ha också i samråd med den av regeringen tillsatta brandskyddskommissionen de mest rigorösa anordningar vidtagit till undvikande av eldfara. Hela byggnaden är uppförd av trussit, ett nytt byggmaterial — amerikanskt naturligtvis! — som lär vara explosions- och brandfritt. Bjälklagen äro likaså av eldfast vara. Efter eldsvådan i Fribergs filmbyrå i våras tog man och satte upp en föga skön men praktisk horisontell skyddsbarrikad runt omkring huset nedanför dess översta våning: utanför denna, på ena gaveln, finns därjämte en balkong, på vilken de högst upp i huset sysselsatta kunna rusa ut i händelse av plötslig eldsvåda — kort sagt, alla tänkbara försiktighetsmått ha vidtagits för att skydda både människoliv och hela platsen för den risk, som man givetvis löper vid handskandet med så ytterligt eldfarligt material som film. Liknande åtgärder har man också tillgripit för förvarandet av negativen; de kommer att placeras i fyra på olika håll inom området utplanterade betongkasematter, helt ocj hållet nedsänkta i jorden.

De övriga smärre husen, som ligga spridda på det stora området — inalles 60 000 kvm. — inrymma snickar- och målarverkstad, lunchrestaurang, lokaler för arbetet med filmens hopsättande och tre förevisningssalar, där regissörerna kunna i lugn och ro avsyna sina händers verk. På ett litet område läggs f. n. grunden till den gamla Lidingöateljén, som skall flyttas hit och säkerligen kommer att te sig skrattretande liten och obetydlig bredvid sina storståtliga grannar och efterföljare. Och slutligen har man ett ganska stort skogklätt reservområde kvar, som än så länge stå obebyggt, och där man eventuellt också kommer att företaga en och annan utomhusinspelning.

Byggnadsarbetet utföres av aktiebolaget Kreuger & Toll, och arkitekt är hr Ebbe Crone. Hr Crone är expert på teater- och filmbyggnadsverksamhet sedan åtskilliga år tillbaka. Han har arbetat på detta område nere i Tyskland, därifrån han återvände till Sverige vid krigsutbrottet. Nu har Svenska Bio profiterat av hans erfarenhet och kunnighet på området, och det är med berättigad stolthet som både filmbolaget och dess duktige arkitekt kunna visa på de magnifika filmanläggningarna vid Råsunda och konstatera, att de äro de yppersta och mest förstklassiga i sitt slag i hela Europa.

Quelqu'une (Märta Lindqvist)



Svensk Filmindustri
Tidskriften Filmen, nr 13 - 1920


Aktiebolaget Svensk Filmindustri förfogar i närvarande stund över tre ateljéanläggningar, nämligen vid Råsunda, Långängen och i Hellerup i Danmark. Härtill kommer Lidingöateljén, som ännu står kvar på sin plats men berövad sin inredning.

Ateljén på Lidingön, den första i sitt slag i Sverige, påbörjades 1911 och blev fullt färdig 1912. Den hade ett ytinnehåll av 20 x 7 meter och tomten mätte 1,650 kvm.

Under flera år fyllde Lidingöateljén tillfredställande de anspråk, som den gången ställdes på en dylik anläggning, men allt efter som Svenska Biografteaterns utveckling ökade takten, växte det oavvisliga kraven på större utrymmen och förbättrade tekniska anordningar.

Under krigsårens ovisshet kunde givetvis nybyggnadsplanerna icke sättas i verket, men sedan freden slutits, skred man till deras realiserande. Efter att flera platser varit på förslag, inköptes i februari 1919 vid Råsunda ett område på cirka 60,000 kvm., den 1 maj påbörjades arbetet och innan årets slut voro byggnaderna uppförda.

Genom förseningar i leveranserna av glaset till ateljéerna och konflikterna på arbetsmarknaden har bygget icke kunnat bli avslutat till 1 januari 1920, som beräknat var, men i väsentliga delar står det nu så färdigt, att verksamheten kunna börja.

Råsunda filmstad, som denna del av Aktiebolaget Svensk Filmindustris anläggningar populärt kallas, är belägen väster om samhället strax intill detsamma. Man stiger av spårvagnen vid hållplatsen Torget och har då entrén på höger hand. Sedan man passerat genom denna och förbi portvaktshuset, som inrymmer fyra rum och kök, kommer man först till administrationsbyggnaden. Denna är i två våningar och innehåller tio rum och två hallar. Här residerar Råsundanläggningens chef, kapten H. Söderbom, kamrer Fritz Magnusson och kontorspersonalen.

Som mittpunkt i anläggningen ligger det stora ateljékomplexet.

Detta består av tre delar: lilla ateljén, närmast entrén, stora ateljén, bakom denna, och klädlogebyggnaden, som sammanbinder de båda ateljéerna.

Lilla ateljébyggnaden är i två våningar, av vilka den övre består av själva inspelningshallen. Denna har ett ytinnehåll av 30 x 18 m., är försedd med vridscen och givetvis de modernaste belysningsanordningar, bland annat traverser för lampornas upphängning. Bottenvåningen är apterad till möbelmagasin och förvaringsrum för rekvisita, och där äro även omklädnings- och sminkrum inredda för statisterna.

Stora ateljén, som ligger direkt på marken, har det betydande ytinnehållet av 40 x 25 m. och torde prestera en av de största golvytorna i vårt land.

Klädlogebyggnaden är i fyra våningar. I bottenvåningen ha regissörer och inspicienter sina rum, och där hålla även fotograferna till. Första och andra våningen inrymma klädloger, tio i var med plats för tjugo personer, herrar en trappa upp och damerna två trappor upp. I båda våningarna finnas duschrum samt foyer. I fjärde våningen äro skrädderiverkstaden och garderoben inrymd. Till källaren har den stora värmecentralen förlagts, från vilken alla byggnader på området uppvärmas.

Bakom ateljékomplexet ligga snickare- och målareverkstäderna.

På en höjd till höger från entrén lockar restaurantbyggnaden de hungrande och törstande skådespelarna och arbetarna — ett 100-tal kunna samtidigt betjänas inne i byggnaden, varjämte det är meningen att vackra dagar anordna uteservering — och strax nedanför är grunden lagd till Lidingöateljén, som kommer att överflyttas till Råsunda filmstad. Den får här ett ytinnehåll av 25 x 10 m. och blir alltså åtskilligt större än på den gamla platsen.

Kommer vi så till sist till den icke minst viktiga delen av filmstaden, nämligen laboratoriet. Detta är beläget till vänster om entrén, är uppfört i tre våningar och av alltigenom brand- och explosionssäkert byggnadsmaterial. Bottenvåningen inrymmer lokaler för kopiering samt framkallning och sköljning av positivfilmen, en trappa upp ligger kontorsrum och i denna våning äger även negativframkallningen samt toningen rum. Två trappor upp äro lokaler för torkning och skarvning. Chef för laboratoriet är hr Julius Jaenzon. I närheten av laboratoriet ligger en mindre paviljong, där regissörerna taga sina verk i betraktande och klippa ihop filmerna. En del andra byggnader kommer ytterligare att uppföras, såsom betongkasematter för förvaring av negativen, papier machékokeri, plåtslagareverkstad, smedja m.fl.

Runt omkring byggnaderna utbreder sig en för exteriörinspelningar synnerligen lämplig terräng. Denna har redan nu i vår tagits i bruk, i det Victor Sjöström framtrollat ett stadsparti, som varken saknar kyrka eller kyrkogård. Arrangemanget i fråga ingår i Selma Lagerlöfs ”Körkarlen”, varmed hr Sjöström började sommarens arbete i filmstaden.



(Annons i en skrift som heter Sveriges Film- och Biografmän
utgiven av Sveriges Biografägareförbund, Stockholm i april 1920)

AKTIEBOLAGET SVENSKA BIOGRAFTEATERN stiftades 1907 i Kristianstad. Aktiekapitalet var 150,000 kr. Efter två år inträdde direktör Charles Magnusson i bolaget som dess chef. 1911 flyttade bolaget till Stockholm, och på hösten påbörjades ateljén på Lidingön. Den blev färdig vintern 1912. Samma år engagerades herrar Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Under senare hälften av 1919 bildades genom sammanslagning av A.-B. Svenska Biografteatern och Filmindustriaktiebolaget Skandia Aktiebolaget Svensk Filmindustri med 35 mill. kronors aktiekapital.

I maj 1919 börjades arbetet med Råsundaanläggningen och i maj 1920 ryckte den första inspelningstruppen in under herr Sjöströms ledning.

Lidingöateljén hade ett ytinnehåll av 20x7 kvm. och tomten mätte 1,650 kvm. Filmstaden vid Råsunda har en areal av 60,000 kvm. Inom området ligga tre ateljéer: den stora åt norr om 40x25 kvm., den lilla åt söder om 30x18 kvm. samt den ditflyttade och utvidgade Lidingöateljén om 25x10 kvm. I filmstaden finnas dessutom en större byggnad i fyra våningar, inrymmande klädloger, regissörs- och inspicientrum samt skrädderiverkstad m. m., laboratorium, en byggnad för projektionsrum och filmskarvning, kontorsbyggnad, restaurant, målare-, snickare- och plåtslagareverkstäder, papier machékokeri, portvaktshus, fyra betongkassematter för förvaring av filmen o. s. v. Runt om byggnaderna ligger dels öppen, dels trädbevuxen terräng, lämplig för inspelningar i det fria. Allt är inrättat så ändamålsenligt och praktiskt som möjligt och de modernaste anordningar vidtagna, varjämte de längst tänkbara krav i fråga om skydd mot eldfara uppfyllts.

I den för nuvarande förhållanden lilla och obetydliga Lidingöateljén ha skapats inomhusscenerna till sådana verk som Terje Vigen, Berg-Ejvind och hans hustru, Stormyrtösen, Sången om den eldröda blomman, Herr Arnes pengar, Dunungen, Hans nåds testamente, Ingmarssönerna och Karin Ingmarsdotter, Klostret i Sendomir och många flera. En brinnande arbetsglädje och en hänförd tro på filmens stora och ljusa framtid ha varit ledstjärnor för verksamheten i Lidingöateljén.

I filmstaden vid Råsunda bli alla mått större och alla tekniska resurser rikare. Men två ting bli oföränderligt de samma: arbetsglädjen och tron på framtiden! Skulle det då vara förmätet att hoppas på, att resultatet av verksamheten vid Råsunda skall bli icke endast kvantitativt fylligare, utan också till sitt innehåll djupare, mera konstnärligt, i alla avseenden bättre?



Man får ett begrepp om filmstadens imponerande storlek, om man jämför den inre av de båda små byggnaderna till höger med ateljéerna i mitten; denna är nämligen den forna Lidingöateljén, nu förflyttad till Råsunda och tillbyggd.



Filmbladet, 4 januari 1921: ”Först gällde det att fullborda laboratoriet och därefter kom turen till ateljéerna, vilka nu äro i det närmaste färdiga. Vidare ha två nybyggander uppförts, nämligen ett filmlagerhus till höger om entrén och ett magasin bakom verkstadsbyggnaderna.”