Filmstjärnan fjärmas från sockerbiten.
Sverige i spetsen för ny ljudapparat.
Stockholms-Tidningen, fredagen den 20 maj 1932.

Vår nyaste svenske ljudfilmsingenjör heter Emil Pehrsson, och den firma han arbetar åt är ingen mindre än internationella jättekoncernen Philips, som hittills gjort sig känd på helt andra områden. Philips första, och hittills enda ljudfilmsapparat, befinner sig nämligen i Stockholm, och vid en hastig intervju berättar ingenjör Pehrsson:

—De första ljudfilmerna voro tråkiga tillställningar, de inskränkte sig oftast till att fånga långa, enformiga pratscener vid matbord och i salongssoffan.

Detta sammanhängde med ljudkamerornas otymplighet och groteska känslighet för störningar, ex. prasslande sidenklänningar, surrande flugor och knakande knän. ”Sockerbiten” skulle helst sitta ombonad och fastlåst på en skyddad plats i filmateljén, och skådespelarna måste ängsligt rikta sina repliker rakt in i detta radioöra, om filmpubliken någonsin skulle få en chans att uppfatta, vad aktörerna hade på hjärtat.

Ljudfilmskonstruktörerna förstodo snart att detta var ett allvarligt hinder för ljudfilmen.

Steg för steg blev hindret sedan övervunnet. Nu har man redan hunnit så långt, att man kan tala om en viss teknisk fullkomlighet. Nästa skede blir förenklingens och förbilligandets.

Philips, som hittills inskränkt sitt synliga ljudfilmsintresse till att föra fram goda och prisbilliga ljudfilmsprojektorer för biograferna, har samtidigt i det tysta arbetat på en verkligt billig, nätt och behändig ljudupptagningsapparat. I mars detta år var den första apparaten färdig för marknaden, och den svenska inspelningsfirman Europa-Film i Stockholm blev efter noggranna kontrollprover på ort och ställe så förtjusta i kameran, att den inköptes för att användas i den inhemska produktionen.

Ingenjör Emil Pehrsson med sin mångåriga erfarenhet på ljudteknikens område från Kinocentralen fick hand om denna Philipsanläggning. Den väger endast 150 kg. med förstärkare, ljudkamera och batterier. Ljudmaskineriet kan med lätthet få rum på baksätet i en liten Fordbil för omedelbar utryckning. Och på tio minuter kan den vara färdig för dramatisk upptagning i första bästa ateljé, där det endast behövs ett bord och ett par stolar för att härbärgera apparatsamlingen. Ljudisolering av ateljén o.d. är ett övervunnet stadium. Med Philipssystemet riktar man endast sockerbiten med tillhjälp av s.k. paraboliska skärmar och en kikaranordning mot den talande, och på detta sätt kan man på 20 meters avstånd fånga ljudet från ett visst önskat håll. Alla icke önskvärda, kringliggande oljud komma icke med, så snart de ligga utanför riktstrålen. Härmed följer att skådespelaren obehindrat kan vandra 40 meter fram och tillbaka och prata utan att lämna sockerbitens hörselområde. Detta är inte minst betydelsefullt vid ett journalreportage i det fria, då tre man lätteligen kunna rusa fram med apparatutrustningen, och efter ytterligare ett ögonblick ha sitt ”offer” insiktat och fångat — utan att den omkringstående, pratande hopen behöver nedtystas.


Philips i Holland fick problem vid lanseringen av sin tonkamera i början av 30-talet, eftersom det visade sig att den teknik de hade valt inkräktade på andra företags patent. Därför tillverkades tonkameran bara under en kort period, och såldes enbart till länder där patentproblemen gick att hantera.

Emil Pehrsson kallades för ”Ljud-Pelle”, och arbetade som fotograf, laboratoriechef, ljudingenjör och regissör. 1942 bytte han efternamn till Lingheim.



Till startsidan