Om inspelningen av en scen ur Glada änkan, 1907


Ur boken Den Glada Änkan i ”Boggivagnen” och annat från teatern
av Carl Barcklind. Wahlström & Widstrand, 1929

[Operetten Glada Änkan hade urpremiär i Wien 1905, och i januari 1907 spelades den på Oscarsteatern i Stockholm. Carl Barcklind gjorde Danilo och Emma Meissner Hanna Glavari.]

Filmengagement hörde inte precis till vanligheten vid denna tid. Därför blevo Emma Meissner och jag mycket intresserade av ett anbud från Apollobiografen, som ville ha några meter Änkevals. Ingen av oss hade emellertid ett begrepp om filmning, och arrangörerna själva voro väl heller inte så värst hemma i konsten. Därför gick det också som det gick. Vi kallades att infinna oss i ateliern, som var förlagd till Centralbadet. Emma kom iförd Hanna Glawaris charmanta baltoalett med paradissolfjäder och ett släp, som gott skulle kunnat utgöra lagret i en mindre manuakturaffär. Mimmi, hennes påkläderska, var också med och ansvarade för kartonger, sminkburkar och chevelyren. Jag var icke mindre gentil i frack och lack, med Nisse som hjälpreda. Så nog skulle det bli filmning, vad på oss ankom.

Våra farhågor kretsade kring miljön, d. v. s. miljonäränkans salong. Den fick naturligtvis inte se ut hur som helst. Vi lugnades emellertid i det hänseendet av fotografen och biografrepresentanten.

— Vi ha sakkunskap på det här området, så vi vet hur det ska vara, sade fotografen.

Vi hoppades alltså det bästa.

— Var så goda — den här vägen, inbjöd representanten och visade mot en dörr, som ledde upp till vinden.

Vi ormade oss upp för en smal trappa och kommo direkt ut på — taket.

— Vad i herrans namn —?
”Filmartisterna” sågo häpna än på ”salongen”, än på varandra.
— Ska det se ut så här? undrade jag lång i synen.
— Det är meningen det, sa' fotografen.
— Å, herre gud, suckade Emma och damp ner i en av de omålade korgfåtöljerna under solfjäderspalmen, som i sin tur ståtade på en svartmålad piedestal, hämtad direkt från Oxtorgsgatan.

Tvenne skärmar, synbarligen lånade i samma affär som piedestalen, utgjorde rummets ena sida. Den andra var husets rappade vägg. Den tredje och fjärde bestod av Guds klarblå himmel med den strålande och brännande vårsolen som förnämlig prydnad. Asfalten doldes av en stor Axminstermatta, belagd med två långa träribbor, vilka skulle begränsa vår rörelsefrihet framför kameran.

— Är det något som fattas? frågade fotografen, då han märkte hur mina blickar sökande svepte omkring.
— Ja, piano och pianist. Få vi ingen musik?
— Musik? Vad ska det tjäna till?
— Hur ska vi kunna dansa utan musik? inföll Emma med förklarlig undran.
— Den hörs ju i alla fall inte på filmen, svarade fotografen med några extra pepparkorn av ironi och sakkunskap.
— Visserligen, gav jag igen, men min herre brukar väl själv inte dansa utan musik, såvida ni inte är särskilt överlycklig.
— Nej — det förstås.
— Det brukar inte vi heller. Därför måste vi nog ha musik i dag.
— Vi kan inte få upp något piano hit, förklarade representanten.
Ett talande skäl. Alltså dans utan musik.

Det som skulle filmas var slutdansen i första akten, där Danilo, efter ett litet kärleksgnabb med den sköna Hanna, försöker locka henne till dans genom att ensam valsa runt några varv, under det att hon utkämpar en ojämn kamp med sin sårade stolthet, som bjuder henne att motstå den retsamme vivörens förförelsekonst. Men i ett nu kastar hon all gramsenhet åsido och sig själv i famnen på sin älskade, som för henne vilt i dansens virvel.

Sedan fotografen givit mig instruktioner hur jag skulle förhålla mig till ribborna, körde vi alltså i gång och svängde runt, jag med benen, han med kameraveven.
Plötsligt skreks stopp bakom kameran. Jag stannade.
— Ni får inte dansa över ribban, har jag sagt.
— Förlåt. Skall jag göra om det?
— Göra om! I de två orden låg en tydlig vink om, att fotografen ansåg mig i behov av sinnesvård. Film kostar pengar, så här görs inte om något. Gå på bara.
Och jag gick på.

Axminstern på asfalten började knorra och lade sig i veck, som trasslade in mina fötter och — pang, där blev det en balansakt, absolut inte passande i stycket.
Emma grep in och ville ha mattan fastspikad om hon över huvud taget alls skulle dansa.
— Spika i asfalt går inte, upplyste biografombudet. Fortsätt.
— Vänta ett tag, bad sakkunskapen bakom kameran. Filmen har visst hängt upp sig här.
Nu började en hetsig dispyt mellan de båda herrarna i en ton, som skulle föreställa viskande, och som slutade med, att fotografen tog kameran och gick för att rulla tillbaka filmen i ett mörkrum, som han inte visste var det fanns.
Jag hade alltså inte ”fastnat på plåten”.

Efter en stund kom veven i gång igen. Jag gjorde mina solosvängar, Emma ropade sitt ”Danilo” och hoppade i mina armar med en fart och grace, så det var lust och glädje åt det.
— Duger inte, ropade fotografen. Fru Meissner är utanför.
Emma släppte sitt tag om min hals och vi ställde oss båda att gallstirra på karlen.
— Vad säger människan? Är jag utanför?
— Fruns huvud kom inte med.
— Mitt huvud har jag nog med mig, var lugn för det, sade Emma tvärsäkert.
— Frun hoppade för högt, så ert huvud kom utanför bilden, medlade ombudet.
— Nå, så säg det då.

Nya svängar och nytt hopp, denna gång längre från kameran. Följaktligen hade jag större plats att föra Emma på, och den råkade jag så samvetsgrant ta ut, att mina ben och stativbenen gjorde en ödesdiger bekantskap, med påföljd, att kameran i nästa ögonblick låg i famnen på biografombudet.
— Nu orkar jag inte mer, pustade Emma. Nisse kom med vatten, och efter en stund voro vi i farten igen. Men — då gick hoppet inte bra. Om igen. Nu gick det fint, gudskelov, och med resterna av en från början aktningsvärd energi dansade vi runt i solgasset.
— Sto-o-opp! Korgstolen! ropades högljutt och enstämmigt av de fyra åskådarna. Vi stannade. Sannerligen hade inte den förgjordade korgstolen fastnat i Emmas släp och dinglat med.
Den sattes på sin plats under solfjäderspalmen, och både den och kamraten fick mottaga var sin utpumpade ”filmartist”.

— Är det här att filma, sade Emma andfådd, avstår jag från den inkomsten. Nej, tacka vet jag aktier, då behöver man bara sitta vid telefon och tjäna pengarna.
Ett nytt försök gick visserligen utan missöde, men i den absoluta trötthetens tecken. Varken Emma eller jag gillade resultatet, men då sakkunskapen var nöjd, så var det slut med valsa för den gången.


Nationalencyklopedin:
Barcklind, Carl, 1873–1945, skådespelare och operettsångare. B. debuterade redan 1896 som revyartist, blev senare operettsångare och fick sitt genombrott som Danilo vid Sverigepremiären för "Glada Änkan" på Oscars 1907. Under åren 1925–27 var han regissör vid Stora teatern i Göteborg. Efter turnéer i USA anställdes B. 1930 vid Dramaten och övergick till taldramatiken, där han vann ett visst erkännande som karaktärsskådespelare. B. gjorde filmdebut 1907 och var flitigt engagerad som filmskådespelare, särskilt under 1910- och 1930-talen.

Till startsidan