Om bandmikrofoner


Bandmikrofonens princip är enkel. Ett veckat band av tunn aluminiumfolie är upphängt mellan polerna på en stark magnet. När ljudvågor sätter bandet i rörelse alstras en elektrisk spänning som tas från bandets båda ändar vidare till en transformator. Svårare än så är det inte.

Bandet är vanligtvis ett par centimeter långt, bredden 2-4 mm.

Bandmikrofonens ljud brukar beskrivas som ”mjukt”.

Mikrofontypen har låg distorsion och lämpar sig bra till starka och högfrekventa ljudkällor. Trumpet rakt på låter vanligtvis mycket bra.

Till bandmikrofonens nackdelar hör att den är mycket känsligt för vind, vibrationer och snabba rörelser. Så flytta den försiktigt, gå långsamt och täck gärna över med handen så att bandet inte blir utsatt för vind.

Att bandet är lättrörligt betyder förstås också att mikrofonen är bra på att återge snabba förlopp.

En bandmikrofonen har en svag utsignal. Det problemet har en del tillverkare på senare år löst med inbyggda phantomdrivna förstärkare.

Eftersom mikrofonens band normalt träffas av ljudvågor både framifrån och bakifrån blir den en åtta, men mikrofontypen förekommer också som kardioid.

En bandmikrofon bör förvaras så att bandet hänger lodrätt. Ligger den på sidan kan bandet sacka och gå emot magnetpolerna.

VARNING! Felkopplade kablar i kombination med phantommatning kan leda till att bandet brinner upp.




Bandmikrofon
konstruerad vid Siemens 1924



I den här första versionen, konstruerad av Erwin Gerlach och Walter Schottky,
hänger det veckade bandet i gapet på en elektromagnet.
I senare konstruktioner väljer man att använda permanentmagneter.



Bandmikrofon
konstruerad vid Siemens c:a 1930

Mikrofonen såldes också av Telefunken och Klangfilm
och finns med flera olika modellbeteckningar, exempelvis:
Siemens & Halske SM3 (S.M.3.)
Klangfilm ELM-24
Telefunken Ela 24
Telefunken Ela M25b
Telefunken Ela M201/1




Telefunken Ela 24, från c:a 1931.
Mikrofonen väger 3,5 kilo.







Aluminiumbandet i Siemens konstruktion var lätt att byta ut.




Telefunken Ela M201/1, från 1938.




Mikrofonens frekvenskurva, 1938.



RCA 44-A Velocity, 1932



RCA 44-A är en åtta som återger frekvensområdet 70-15.000 Hz.
Mikrofonen väger 3,6 kilo och har måtten 114 x 305 x 89 mm.
Bandet hänger i en hästskoformad magnet.



















RCA 77-A, 1935



RCA 77-A — den första bandmikrofonen med kardioid karakteristik.
Det råder lite delade meningar om när 77-A kom ut på marknaden,
men någon gång under första halvan av 30-talet är nog en bra gissning.
Mikrofonen väger 2 kilo.








RCA 77-A har ett band som är delat i två halvor. Bandet sitter alltså fast i ytterändarna och i mitten. Från den övre halvans baksida går ett rör ned till en labyrint av dämpade gångar* som skapar den akustiska impedans som är nödvändig för att göra den delen av bandet till en kula. Den nedre halvan är öppen framåt och bakåt, alltså en åtta. Eftersom de två delarna av bandet är i serie blir summan en kardioid. (Kula + åtta = kardioid.)

* Täpper man till bandets baksida helt och hållet ökar känsligheten med frekvensen.








Western Electric (Altec)
639A och 639B, från 1938




År 1938 lanserade Western Electric modell 639A, som fick smeknamnet ”The bird cage”. Mikrofonen innehöll både ett dynamiskt element och ett bandelement, som gick att skiftas och kombineras med hjälp av en omkopplare med tre lägen, 1: åtta (band), 2: kula (dynamisk) 3: njure (en kombination av bandmikrofonen och den dynamiska mikrofonen). Efterföljaren, 639B, hade en omkopplare med sex lägen. 639:an väger 1,5 kilo.

Den avdelning på Western Electric som arbetar med ljudteknik för filmindustrin hette ERPI (Electrical Research Products Inc.) och tillverkade i början av 40-talet en specialdesignad 639 med ett bättre vindskydd och en upphängning för montering på bom. ERPI:s mikrofon hade modellbeteckningen RA1142.

WE sålde med tiden sin mikrofon- och högtalartillverkning till Altec Lansing, så 639:an finns tillverkad både av WE och Altec.








Till startsidan