Bakgrundsprojektor



Bakgrundsprojektor tillverkad av Mitchell Camera Corp. i USA.
Har tillhört Svensk Filmindustri.
Foto: Hanno-Heinz Fuchs / © Svenska Filminstitutet



Kommentar från Roland Sterner, FSF:
Vid bakprojektion befann sig skådespelarna framför en transparent filmduk. Bakom duken stod en projektor med ett mycket bra bildstillestånd, som projicerade bakgrundsbilden spegelvänd.

Mitchell-projektorn hade bågljus, men inget malteserkors, utan samma matning som en Mitchell-kamera med dubbla framkastare och dubbla stoppgripare. Dessutom var projektorn och kamerans motorer synkroniserade så att det inte skulle uppstå något flimmer.

 Kopiefilmen måste ha Bell & Howell-perforering, dvs samma som negativet, och för att bakgrundsbilden ska stå stilla måste kopieringen ske i “step-contact” eller “step-optical” printer. (Du ser exempel på Bell & Howell-perforering överst på bilden till höger och kopieperforering nederst.)

I en Elvis Presley-film från 1963, “Fun in Acapulco”, används bakprojektion på ett avancerat sätt. Trots att filmen utspelar sig i Acapulco har Elvis aldrig varit ute ur studion, ens för exteriörbilderna! Alla Elvis halv- och närbilder är tagna med bakprojektion, och de vida inklippsbilderna är gjorda med en stand-in för honom. Genom att man exakt tillämpat konsekvent rörelseriktning i klippen, och jobbat med obrutna atmosfär- och effektljud, är det ingen som misstänker annat än att Elvis också varit på plats. I filmen finns ett antal vida projicerade bakgrundsbilder med högst acceptabel ljusstyrka. Paramount hade en anläggning där tre projektorers strålgångar speglades ihop till en, för att få upp ljusstyrkan för den då använda färgfilmen på 50 ASA.

Bilscenerna i filmen Smultronstället (1957) är gjorda med bakprojektion.




Bild från en övning i frontprojektion med SF:s bakgrundsprojektor
som Filmskolan hade i Stora ateljén i Filmstaden 1968.
Lars Åke Palén vid kameran och Göran Strindberg vid projektorn.
Foto: Håkan Lindberg.

Till startsidan