TV-bilder på band
ur tidskriften Filmteknik, nr 6 – 1961



En av videobandmaskinerna på Sveriges Radio, en Ampex VR-1000.

Vid inspelning av ljudinformation erfordras för god ljudkvalitet att frekvenser från 30 per/sek till 15.000 per/sek skall kunna återges vid avspelningen. För att kunna spela in TV-bilder fordras för god återgivning (detaljrikedom) ett mycket större frekvensområde nämligen från likspänning (0 per/sek) till cirka 5.000.000 per/sek. Detta har inneburit stora konstruktiva svårigheter, övre gränsfrekvensen (kortaste våglängden) som kan in- och avspelas är bl.a. beroende av in- och avspelningshuvudets spaltbredd och den hastighet med vilket bandet passerar huvudet. Spaltbredden kan av tillverkningstekniska skäl inte göras hur liten som helst, men däremot kan den relativa hastigheten mellan huvud och band göras stor.

Detta problem har lösts på följande sätt. Bandet, vilket är 50 mm brett, transporteras från vänstra till högra spolen med en hastighet av cirka 40 cm/sek. Detta är en normal hastighet för bandspelare i studiobruk. Däremot skiljer sig videobandmaskinerna från de konventionella ljudmaskinerna genom att huvudena roterar. Dessa är fyra till antalet och sitter monterade med en vinkelskillnad om exakt 90° på en skiva med 50 mm diameter. Skivan drivs runt av en motor med 15.000 varv/min. Skivans axel är parallell med bandets längdriktning varför spåren med bildinformationen ligger i det närmaste vinkelrätt mot bandets transportriktning. Relativa hastigheten mellan huvud och band är 140 km i timmen. Spalten på huvudena är 0,0025—0,004 mm.



Principskiss som visar anordningarna för bandtransport och inspelningshuvuden.

200 gångers förstoring
Varje spår med bildinformation är 0,25 mm brett och avståndet mellan två spår 0,14 mm. Varje sekund inspelas 1.000 sådana spår. I dessa spår finns alltså information för 15.625 TV-linjer, vilket motsvarar 25 kompletta bilder (varje bild består av 625 linjer). Ett vertikalt spår är 47 mm långt och innehåller information för cirka 16 TV-linjer (en viss överlappningsmarginal finnes). Informationen för en TV-linje blir på bandet 2,56 mm lång. Vid återgivningen på en TV-mottagare av ordinär storlek är en linje cirka 45 cm lång d.v.s. förstoringsgraden blir 150 à 200 gånger. En komplett TV-bild motsvaras av 40 vertikala spår och upptar en bandlängd av 16 mm.

På bandets övre kant inspelas ljudet på konventionellt sätt. I underkanten av bandet inspelas styrsignaler. Dessa reglerar bandhastigheten vid återgivningen. Genom detta förfarande ernås att huvudena ”spårar in” riktigt vid avspelningen.



Magnetspårens orientering på ampexbandet.

De elektriska bildsignalerna frekvensmoduleras på en bärvåg med frekvensen 5,25 MHz (5.250.000 per/sek) innan de tillförs huvudena. Frekvensmoduleringen är vidtagen för att man skall kunna överföra det stora frekvensområdet.

Många tekniska fördelar ...
Återgivningen av det inspelade materialet kan ske omedelbart efter inspelningen. Vid inspelning på film måste filmen först framkallas. Ett inspelat band kan avmagnetiseras och användas upp till cirka 100 gånger.

Gradationen, d.v.s. hur gråtonerna ligger i förhållande till det vitaste och svartaste i bilden, är absolut tillfredsställande. Detta är en inneboende egenskap hos maskinerna. Vid tekniken med film är gradationen ett svårbemästrat problem.

Bildstilleståndet är perfekt. Gott bildstillestånd är svårt att uppnå vid användning av i synnerhet 16 mm film.

Signal — störningsförhållandet är cirka 26 à 28 dB vilket ungefär motsvarar vad en orthicon-kamera ger vid direktsändning.

... men också nackdelar
Vid dålig kontakt mellan bandet och skivan med de roterande huvudena (t.ex. genom felaktig beläggning på bandet eller närvaron av dammkorn etc.) kan det förekomma enstaka störningar på någon linje.

Vid dålig justering av 90°-vinkeln mellan huvudena, huvudenas tryck mot bandet o.s.v. kan linjerna i knippen om 16 stycken förskjutas något i förhållande till varandra.

En viss tendens till horisontell darrning kan också förekomma.

Bilder från videobandmaskinerna kan för närvarande ej mixas d.v.s. blandas med bilder från andra programkällor. Detta beror på att utöver bildinformationen även synkroniseringsimpulserna spelas in på bandet. I vidare utsträckning innebär detta att ett programutbyte mellan länder med olika TV-standard medelst videobandmetoden ej kan ske så enkelt som vid filmförfarandet.

Tekniken med efterredigering av film är väl utvecklad. Visserligen finns för närvarande en metod att klippa och skarva videotapen, men tekniken är svår att bemästra. Man måste nämligen göra skarven just i övergången mellan två bilder då annars bilden bläddrar till på mottagaren om skarven ej kommer på rätt ställe. För att hitta en sådan övergång penslar man på en lättflyktig vätska i vilken finns uppslammat ett järnpulver. När vätskan avdunstat har järnpulvret ordnat sig efter det magnetiska kraftfältet. Metoden är dock inte bekväm och dessutom minskas livslängden avsevärt hos bandet om det innehåller skarvar.

Användningskostnader
För närvarande ligger priset för ett band på cirka 1.500 m (1 timmes speltid) över 1.600 kronor d.v.s. bandkostnaden uppgår om bandet användes en gång till cirka 26:70 kr/minut. Till detta kommer de kostnader som gäller slitningen av huvudena. Deras livslängd är för närvarande omkring 100 timmar. Med nuvarande priser för renovering av huvudena motsvarar detta ett tillägg på cirka 70 öre/minut. Om man alltså ej utnyttjar möjligheten till avmagnetisering av bandet fås en inspelningskostnad på 27:40 kr/min. Då samma band användes flera gånger reduceras kostnaderna proportionerligt med undantag för slitningen av huvudena. Resultatet blir följande siffror:

Användning av band Driftskostnader per gång
1 gång 27:40 kr/min
2 gånger 14:05 kr/min
4 gånger 6:13 kr/min
10 gånger 3:37 kr/min

Som jämförelse kan nämnas att motsvarande filmkostnad är c:a 20 kr/min.


Till startsidan



Ur EMT Courier 12, 22-26 maj 1967:



En tidig modell med namnet Vid-E-dit 62, finns beskriven i EMT Courier november 1963.