Agfacolor-metodens hemligheter
uppenbaras för USA:s färgtekniker

Ur Smalfilm, tidskrift för smalfilm i Skandinavien, februari 1946.

Amerikanska firmor, som sysslar med framställning av färgfilm, har inbjudits av amerikanska handelsdepartementet att sända tekniska representanter till Agfas fabriker i Tyskland för att tillgodogöra sig Agfas erfarenheter i sin egen produktion. Antagligen kommer både Eastman Kodak, Du Pont, Ansco och Technicolor att hörsamma inbjudan och i detalj studera maskiner och fabrikation i Agfas fabriker samt utfråga deras tekniker och kemister. En gemensam detaljerad rapport kommer sedan att uppställas för handelsdepartementets räkning.

En summarisk rapport över redan kända detaljer i Agfacolorprocessen har redan publicerats, vilken vi här återger i sammandrag. Agfas amerikanska patent, som förut disponerats av Agfa Ansco Co., har övertagits av det rekonstruerade Ansco-företaget, som nu drives helt i amerikansk regi. Agfacolorprocessen, som Agfa började arbeta med 1939, har sedan under kriget förbättrats betydligt, vilket nyligen praktiskt demonstrerats vid en visning i Hollywood av färgfilmen ”Frau meiner Träume” [1944].

En av de största svårigheterna vid arbete med färgmaterial har varit att hindra spridningen av färgämnena i de tre färglagren, vilket resulterar i försämringen av bildskärpan.

Detta har nu övervunnits genom att tillfoga en lång fettkedja till färgradikalen och som ej har någon annan funktion än att hindra infiltration av hela molekylen, antingen sidledes över filmen eller vertikalt mellan de olika färglagren.

För att kunna återge de olika färgerna har tre lager av färgkänslig emulsion byggts upp på den normala filmbasen. Ovanifrån räknat är dessa lager blå-, grön-, och rödkänsliga respektive. Hela det synliga spektret är delat i tre delar med dessa tre grundfärger belägna mitt i respektive känslighetsområde. Det översta lagret är en vanlig blåkänslig bromsilveremulsion. Eftersom praktiskt taget alla emulsioner är blåkänsliga måste under den översta emulsionen finnas ett gulfilterskikt, som skyddar de underliggande lagren för inverkan av blått ljus. Det mellersta, grönkänsliga skiktet, är sammansatt av en blandning av olika ämnen, som i rapporten endast omnämnes med codebeteckningar. Det tredje skiktet göres rödkänsligt genom att tillfoga ytterligare ett ämne. Slutligen anbringas på baksidan av filmbasen ett vanligt grönt antihaloskikt.

Tjockleken på de olika skikten är approximativt följande:

Blåkänsligt skikt      6 µ
Gulfilterskikt                      2 µ
Grönkänsligt skikt    6 µ
Rödkänsligt skikt  6 µ
Filmbasen 150 µ
Antihaloskiktet mindre än 1 µ
Totalt 170 µ

För att i det färdiga färgpositivet färgerna ska bli rätt återgivna i resp. skikt tillsättes färgämnen, som i framkallningen framträder i de olika skikten. Dessa färgämnen är komplementfärger till de färger, för vilka skikten är känsliga. Det översta blåkänsliga skiktet blir således efter framkallningen gulfärgat, det mellersta grönkänsliga blir purpurfärgat och det rödkänsliga bottenskiktet blir blågrönfärgat.

Vi framkallningen måste en del praktiska detaljer noga iakttagas. Temperaturen måste hållas konstant vid 18° C. Mycket viktigt är en riklig användning av sköljvatten för att utplåna alla spår av framkallare.

Själva framkallningsproceduren följe nedanstående schema:

10 min. framkallning (antihaloskiktet försvinner omedelbart på grund av alkaliförekomsten i framkallaren).
2 min. stoppbad.
15 min. sköljning i rinnande vatten.
3 min. svag blekning för att avlägsna gulskiktet.
3 min. sköljning.
4 min. fullständig blekning.
5 min. sköljning.
5 min. fixering i neutralt natriumtriosulfit.
15 min. slutsköljning.
20 min. forcerad torkning (ej över 35° C.).
Total tid 82 min.

När silvret har fullgjort sin tjänst som katalysator för färgämnena måste det avlägsnas medelst blekning. All behandling till och med den slutliga blekningen utföres i fullständigt mörker.

Olika filter monteras i ramar, genom vilka en kopia för färgnegativet göres. Kopian framkallas på samma sätt och sedan utväljes den bästa bilden för att kunna bestämma det filter, som skall komma till användning för den slutliga kopian.

I en projiceringsapparat har man monterat tre filter, så att vilken som helst kombination av dem kan ställas in för korrigering av eventuella färgfel. Filternas färger är gult, purpur och blågrönt och minskar ljuset som sändes genom negativet med respektive blått, grönt och rött. Endast två filter åt gången är nödvändiga. Om provkopian t.ex. har för lite blått, behöver endast de två andra filtren användas. Med lite vana blir den som kopierar i stånd att behärska filtertekniken och snabbt utföra användbara provkopior, varigenom tiden för framställande av färdiga kopior kan nedbringas.

Naturligtvis har en framkallningsmaskin för kontinuerligt rörlig film kommit till användning vid framkallningen med en normal filmhastighet av tre meter per minut.

Ljudfilm erfordrar vissa konstgrepp vid framkallningen. Ljudspåret inkopieras som vanligt i kanten på kopian och kommer följaktligen att återges i färg. Man har funnit, att den bästa ljudkvaliteten erhålles, om ljudet endast reproduceras i det översta blåa skiktet. En speciell blåkänslig fotocell med antimoncesium har framställts för detta ändamål av Zeiss och AEG och kan även användas för svartvitt ljudspår. Silvret skall vara kvar i ljudspåret och får ej lösas bort i blekbadet. Detta är därför löst i ett speciellt visköst ämne, tulose eller colorcoll, vars kemiska namn är oximetylcellulosa och som appliceras på filmen mellan två skenor, så att endast bildpartiet påverkas. Då silvret finns kvar i ljudspåret följer att även en vanlig fotocell för svaratvit film kan användas.

Agfacolorfilm inspelad i Paris var av bättre kvalitet än den tyska. Detta berodde på att UFA:s ateljéer aldrig fick arbeta ostörda på grund av flyganfallen.