Stockholms-Tidningen om ljudfilmen

Broadway – Olympia.
”En intressant film. Och ett steg framåt för ljudfilmen, trots den hesa, puttrande ljudåtergivningen.”
/ R. H. [Robin Hood — Bengt Idestam-Almquist]
Stockholms-Tidningen, den 5 januari 1930

Veckans åsikt:
”Den stumma filmens stora styrka i striden om publiken är dess internationalism; genom översättning av texterna och lämplig redigering kan den visas i vilket land som helst världen runt. Därför torde också ännu så länge den form av ljudfilm, som ’Säg det i toner’ utgör ett exempel på, ha de största utsikterna i konkurrens — den är försedd med texter, som kunna översättas, saknar tal men har ljudinlägg, sång o. d. och kan spelas med synkroniserad musik eller levande orkester. [...] Att Svensk Filmindustri icke för närvarande inköper flera ljudfilmsapparater beror närmast på, att vi icke anse oss kunna få nu i marknaden förekommande dyra apparater amorterade på tre år. Efter tre år torde nämligen nuvarande apparater redan vara omoderna och obrukbara. Och har inte inom denna tid betydligt bättre apparater sett dagen, torde också publiken säkerligen vara utled på, vad vi nu kallar ljudfilm.”
Direktör Olof Andersson, Svensk Filmindustri
Stockholms-Tidningen, den 12 januari 1930

Skeppsbrott – Auditorium.
”Denna film har endast ett fel: den är för senfödd. Vi äro nämligen rädda för att en av revyfilmer lomhörd nutid skall finna detta sprött och känsligt tolkade mänskoöde tecknat alltför — sprött och känsligt. Farhågan bör emellertid på intet sätt tolkas som ett tjyvnyp mot talfilmen — det är tvärtom vår tro och vårt hopp, att inom snar framtid tekniskt mer fullkomnad talfilm — visad på intimt planerade teatrar, vilkas högtalare sålunda ej kräva starkare uppskruvning — skall skänka oss åter denna diskreta, nyansrika filmkonst ...”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 25 januari 1930

Hottentott – Orion.
”F. ö. var det amerikanska musikarrangemanget förebildligt och roligt som vanligt; ljudeffekterna likaså, isynnerhet en bils hörbara slirningar och hästhovsklampet under de vilda kapplöpningsritterna. Ljudskivorna borde dock ha kunnat växlats lite påpassligare. Bildtexterna vitsiga och välgjorda.” / Ballyhoo
Stockholms-Tidningen, den 26 januari 1930

Veckans åsikt:
”Först och främst har jag konstaterat, att ljudkvaliteten lämnar mycket övrigt att önska. [...] För det andra är synkronismen ofta dåligt utförd. ’Säg det i toner’ var på flera ställen behäftad med detta fel — särskilt i pianostyckena. [...] Och last but not least, låt ljudet ej komma från orkesterdiket, när det skall komma från duken! Som det är nu, får man ofta den föreställningen, att samtliga skådespelare äro durkdrivna buktalare.”
Radioingenjör Anatole Cyon
Stockholms-Tidningen, den 2 februari 1930

Den spanska kofferten – Auditorium.
” … Det rör sig ånyo om en helt talande amerikansk film i stympad stumupplaga.”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 8 februari 1930

Brinnande hjärtan – Astoria.
”Brinnande hjärtan är en vanlig stumfilm, som post skriptum försetts med synkroniserad musik, sång av hjältinnan, samt lite tut-tut av bilhorn då och då (s.k. ’effekter’). [...] Huru som helst: synkroniseringen är bra. Tyvärr var återgivningen inte lika bra. Vid 7–föreställningen var den så förfärlig att vi tvekade mellan att gå vår väg eller sitt med fingrarna i örona (ren tortyr behöver ej ens en kritiker underkasta sig). Tonen var obeskrivligt oren och svävande — ungefär som en ouppdragen grammofon. Men allt som kvällen led fungerade apparater och maskiner allt bättre.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 11 februari 1930

Säg det i toner – Ugglan.
”Den välkolorerade Ugglan uppe på Söders höjder har fått ljudinstallation — en Klangfilmapparat, likadan som S.F.-lokalernas.

I går kväll kunde man emellertid inte riktigt säga det i toner, åtmistone inte på 7,15–föreställningen. Ljudapparaten var litet för nymornad, den gäspade taktlöst och somnade ibland alldeles ifrån föreställningen. När den vaknade, orkade den inte upp, utan låg och dåsade, ungefär en kvartston för högt.

Direktionen upplyste om att det hela bara var en liten premiärmalör. Och kan man jaga bort den Tycho Brahes lilla tomte som var framme och petade på knapparna i går kväll, tycks Ugglans Klangfilmsapparat ha möjligheter att göra skäl för sitt namn. De gånger apparaten verkligen orkade upp i rätt tonhöjd, lät det charmant.”
—ri. Stockholms-Tidningen, den 18 mars 1930

Prinsgemålen – China.
”En av de största biosuccèser Stockholm haft. Och säkert den största ljudfilmssuccèsen. Här möter ljudfilmen upp som en mogen man, eller i varje fall som en charmerande yngling som vuxit ifrån det värsta målbrottet. [...] Lubitsch visar att han trängt in i ljudtekniken. Många scener bygga halva sin effekt på ljudet — talet, suckarna, sången, grymtningarna, plasket i badkaret och soldaternas tåspetsmarsch. Angenämt att även ackompanjerande musik får förekomma, ibland, när det behövs.
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 21 mars 1930

Räck mig din hand! – Palladium.
”Enligt uppgift Ufas första större dramatiska ljudfilmsförsök. Ufa-staben tycks ännu ej ha varit riktigt varm i tonfilmsskruden, då denna inspelning påbörjades. [...] Talet var åtminstone på Palladiums läktare så gott som omöjligt att uppfatta, och man fick hålla sig till de inkopierade svenska texterna för att förstå vad som var å färde.”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 26 mars 1930

Trobäck lämnar China.
”Dir. Otto Trobäck kommer att lämna Chinabiografen från den 1 maj. Han tillträder i stället ett engagemang på Berns som dirigent för en konsertorkester. [...] I och med att dir. Trobäck lämnar Chinabiografen torde dess övergång till enbart tonfilmsbiograf vara definitiv.”
Stockholms-Tidningen, den 1 april 1930

Rivaler jorden runt – Astoria.
”Astorias högtalare har fått kikhosta — eller också var ljudfilmsmusiken denna gång särskilt skral. Pinsamt skral var i varje fall tonernas inkopiering på de svenska texterna: musikens styrka ökade plötsligt vid varje text!”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 15 april 1930

I dag:
” … han [insändarskribenten] vet tydligen inte att den amerikanska ljudindustrin i stor utsträckning bygger på tyska uppfinningar och tyska ingenjörers arbete. Han vet inte att tyskarna alltid varit styva på just dessa elektriska områden, och att de på sistone lagt ner betydande kapital i experiment och laboratoriepyssel. Han vet inte, hur eftersträvansvärt det tyska Tobis är för själva Warners, och hur gärna amerikanerna vill sluka munsbiten Tobis med hull och hår och patent och ingenjörsgeni.

Jag är ingen tysk patriot — gudbevare — men rätt ska vara rätt. Den enda saliggörande ’vederhäftigheten’ bygger på fakta.

Ett faktum är detta: när vårt Råsunda skulle byggas om för ljudfilm, voro amerikanska ingenjörer ute och tittade. I den ateljén kunde ingen ljudfilm göras! förklarade de. Väggarna skulle byggas om med en särskild tegelsort, grund och golv och allt mellan himmel och jord skulle förändras, isoleras. En utgift på 200,000 kronor.

—Så kommo tyska ingenjörer. De förändrade ingenting alls. En idealisk ljudateljé! förklarade de. Och — med tillhjälp av en enkel liten maskin gjorde de ljudfilm i Råsunda, som kördes på Palladium, och visade sig idealisk.

Intet under att en gammal härdad filmman, som bevittnade detta, skakade på huvudet och sade till undertecknad:
—Man vet inte vad man ska tro!
När det gäller ljudfilm är det svårt att vara ’vederhäftig’. Ännu så länge.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 20 april 1930

S.F:s första ljudfilmsjournal – Palladium, Skandia och Arcadia.
Betraktad som inhemskt ljudfilmsprov på journalområdet var kanske inte upptagningen av vaktparaden det allra lyckligaste, när den nu togs i avståndsperspektiv, så att filmen säkert hade verkat likadan i en eftersynkroniserad upplaga. Man skulle exempelvis vilja höra litet av mannarnas taktfasta klamp mot gatstenarna, folkets mummel o. d. efter den långa svenska tystnaden. Ljudet var emellertid underbart rent, och kameran kunde ju inte rå för, att musik och bastrumma ibland ekade mellan slottsgårdens stenmurar. Publicistklubbens besök på Råsunda i lördags var en ateljéupptagning och även talets renhet lovade gott för framtida filmer med det pampiga märket S. F. Ljud- och talfilmsproduktion, system Tobis.
B–oo. Stockholms-Tidningen, den 30 april 1930

Gycklarbandet och Prov utan värde – Skandia.
”Den moderna romantiken är svag, det veta vi, men så svag som på Skandia i går behöver den dock inte vara. Vi ha hört Karl-Gerhards första sångsketch kring Sylvains nya schlager 'Den moderna romantiken' i andra lokaler, och ljudet var då mycket starkare och textuttalen tydligare. Men sketchen är bra ändå — betraktad som hastverk och 'prov utan värde', gjort på en dag. Baletten dansar briljant uppe på det tricksiga pianot, Karl-Gerhard kommer väl till sin rätt, Abrahams röst och tal passa utmärkt för högtalarna och Sylvains melodi biter sig fast i minnet. Sketchen visar hela vidden av ljudfilmens möjligheter. Bara gå på — och förbereda omsorgsfullare.

I jämförelse med Karl-Gerhards lilla film verkar det tyska 'Gycklarbandet' primitiv och föråldrad. En sentimental cirkushistoria med den tyska stumfilmens goda och dåliga sidor: målerisk fotografering, långsam takt. [...] Man har redan hunnit bli kräsen på ljudfilm, och allt står inte rätt till med 'Gycklarbandet'. På Skandia ges en fransk upplaga, och det är kanske orsaken varför visa personer helt enkelt ej öppna mun — eller öppna mun utan ljud. Replikerna komma då och då med 1 km. emellan — och det verkar som om skådespelarna inte sjönge själva. Man irriteras och förargas som i ljudfilmens första trevande dagar ...”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 6 maj 1930

Hinke Bergegren – Arcadia.
”Filmindustris tekniska talfilmare börja visst bli varma i kläderna: på Arcadia visades ett glänsande stycke skickligt reportage från förstamajdemonstrationerna, däribland Hinke Bergegrens tal på Gärdet. Reproduktionen av det senare fullt i nivå med det bästa de amerikanska taljournalerna nått fram till.”
Ballyhoo. Stockholms-Tidningen, den 6 maj 1930

Kärlekstjuven – Skandia.
”Ljudfilmen har ställt filmrecensenten i en obehaglig situation. En ny sort av film har uppstått, vilken undandrar sig allt bedömande. Vad ska man säga om utländsk talfilm som inte talar, men heller inte är stumfilm : den är varken tänkt, byggd eller fotograferad som stumfilm. Den är alltså varken talfilm eller stumfilm, varken fisk eller fågel, varken hackad eller malen. Man kan inte ens komma ifrån den fatala situationen genom att berömma ’det utmärkta orkesterackompanjemanget’. Ty det finns inget orkesterackompanjemang utan högtalarmusik. En van och tränad biobesökare och teaterhabitué kan naturligtvis genom den stumma talfilmens scener och texter se och höra hur filmen måste vara som verklig talfilm. Men recensera skall man inte sin fantasis film, utan den halvgångna produkt man faktiskt har för ögonen. Och det är inte lätt — ty det är ingenting att recensera.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 13 maj 1930

Talfilm på helt svensk maskin.
Aga-Baltics första föreställning med komplett ljudutrustning, pressvisning på Stureteatern, avr ett prov — ett prov av värde. Vi gingo dit ganska skeptiska men därifrån fyllda av en hoppfull tro på det nya svenska apparatbarnet.

Vid det första numret, Foxupptagning av Bernhard Shaw, tänkte vi: Barnet ligger ännu i sin linda. Svagt suddigt ljud. Men sedan fingo vi se och höra fru Pålsson-Wettergren sjunga ”Vad hälsad sköna morgonstund”. Klart, fylligt ljud, fullkomligt rent. Pianosolo av fröken Sergelius, lite hårt, men ljust och klart i tonen. Barnet växte till sig. För att bli ett riktigt vackert barn med Karl-Gerhard tonfilmssketch.

Ett brottstycke amerikansk revy, där de små ljudstjärorna bräkte precis lika bra som genom U. S. A.–apparaterna. Tyckte vi. En rolig tecknad film, som visade tonfilmens oerhörda komiska möjligheter. Allting perfekt återgivet. Efter föreställningens slut kom det kraftiga applåder. Välförtjänta.
Kid. Stockholms-Tidningen, den 28 maj 1930

Den kommande filmsäsongen blir en tungomålstalande tid?
I dag skola vi dröja vid ett sorgligt kapitel, fast det inte är nöjsamt att tala om sorgliga ting i värmen. Den sorgliga saken är vår rika kusin Filmamerikas försämrade affärer. Det går idel bakåt med kommersen, vad skall man ta sig till?

Enligt Variety har filmhandeln på utriket gått ned med 100 mill. doll. Exportens inkomst var ett tag uppe i 40 proc. av totalinkomsten. Nu är den bara 10 proc. Vilket är sorgligt, åtminstone för U. S. A.

Nu gör man allt för att återerövra det förlorade. Man konfererar i Paris och anstränger sig att få bort tyskarnas envisa patentanspråk, på det att Tyskland måtte öppnas på vid gavel för amerikansk ljudfilm och innehållet i de tyska köttgrytorna hamna i amerikanska magar.

Men framför allt spelar man in filmerna i olika versioner — en engelskspråkig, en spansk, en tysk, en fransk, och i vissa fall: en svensk. Medan vi sitta i spänning och avvakta höstens amerikanska filmer som prata svenska, spana vi i den utländska pressen efter förhandsrapporter hur dessa experiment med olika språkversioner utfallit. Vi behöva inte söka länge för att finna sådana förhandsrapporter, och tyvärr gå de i ofördelaktig riktning. Gud vet om U. S. A. skall återfå sina förlorade 100 mill. på den vägen.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 29 juni 1930

Parisfilmarna ha återvänt.
”Spännande och varmt, säger hr Erik Berglund. [...] Våra bägge filmer ha samtidigt inspelats på fyra språk — franska, italienska, spanska och svenska. Dessutom ha de tidigare inspelats på flera andra språk. Rekvisita, interiörer, exteriörer o. dyl. äro givetvis desamma i alla filmupplagorna. Det är endast språk, skådespelare och regissör, som växla.

Arbetet har naturligtvis varit såväl ansträngande som enerverande och varmt. Vi ha företrädesvis fått arbeta i två skift med exempelvis Italien och Frankrike i elden under dagstimmarna samt Sverige och Spanien i farten om natten. Det har hänt, att vi filmat från åtta på kvällen till sju på morgonen. Ofta har hettan varit olidlig. En helt ny typ av lampor användas nämligen. De tidigare, vilka gåvo ett knastrande ljud ifrån sig, kunna naturligtvis icke komma ifråga vid talfilmning. Om jag säger, att jag vid ett tillfälle sett en lackstång smälta på ett bord alldeles i vår närhet, torde det vara tillräckligt för att ge en antydan om hettan. [...] Talfilmning fordrar en oerhörd koncentration. Alla biljud äro ju bannlysta. Det går så långt, att man måste se upp med de flugor, som röra sig i ateljén. En flugas surr kan förstöra en hel scen, och det händer mycket ofta att en inspelning måste avbrytas just därför att en fluga deltagit i arbetet. Då kommer ljudexpertens order från inspelningsskåpet:
—Kill that flie!
Det sprutas också dagarna i ända allt möjligt i luften, vilket skrämmer bort flugorna men enerverar människornas lukt- och talorgan.”
Sharp. Stockholms-Tidningen, den 6 juli 1930
[Erik ”Bullen” Berglunds båda Paris-filmer var Doktorns hemlighet och Vi två.]

När rosorna slå ut – Olympia.
”Det är ödets ironi att det ärkeamerikanska Paramount skall servera svenskarna den första 100 proc. svenska talfilmen. Det bevisa påpasslighet och pigghet, och därom är ingenting ont att säga, bara gott. Och de första stapplande, stammande stegen uppmuntra till fortsättning, ty bifallet i går var kraftigt och spontant. Flera applåder för öppen ridå.

Men framgången berodde inte därpå att filmen skulle ha varit särskilt bra. Tvärt om. Men folk var tacksamma att äntligen få höra svenska på vita duken.”
R. H–d. Stockholms-Tidningen, den 31 juli 1930

Sally – Röda Kvarn.
”Röda Kvarn har blivit ljudbio — en katastrof för alla rättrogna älskare av stumfilm och levande orkesterackompanjemang. Men den musikaliska publik som hittills dragits till Röda Kvarn av kapellmästare Sahlbergs orkester får börja trösta sig med att bions dämpade akustik visar sig välgörande även för ljudfilmens högtalare. Också den mekaniska tonen blir mjuk och smeksam, och ovanligt vacker för att vara Klangfilm.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 5 augusti 1930

Talfilmen förbättras.
Enligt ett Köpenhamnstelegram till G.P. har ett par dansk uppfinnare, ingenjörerna Axel Petersen och Arnold Poulsen, löst uppgiften att avlägsna de biljud, varmed talfilmen hittills varit behäftad. Genom viss behandling blir filmens livslängd även tre à fyra gånger längre. Den nya anordningen ställer sig icke dyrbar.”
Stockholms-Tidningen, den 24 augusti 1930

Sunny side up – Rialto och Astoria.
”… och när Janet Gaynor träder ut ur sitt badrum, halvklädd och trevlig, finner hon den väntande hjälten liggande i sin säng, blodig men käck. Hon skriker förstås — vilket gör sig i ljudfilm. [...] Ljudfilmskonsten går framåt med väldiga kliv, d.v.s. utvecklas tillbaka mot stumfilmen. Orsaken varför just ’Sunny side’ roar är just rikedomen på omväxlande bilder. Newyorks fattiggata skildras sålunda förträffligt — i bästa breda stumfilmsstil — och manuskriptet är rikt på lustiga trick och infall, som stumfilmen brukade ha men ljudfilmen saknat.
R. H–d. Stockholms-Tidningen, den 24 augusti 1930

Aga-apparaterna ha premiär.
Aga-Baltic, Gasaccumulators radioavdelning, utlovade vid en av expertisen mycket lovordad provdemonstration i våras av sin på egen verkstad konstruerad ljudfilmsapparat, att den svenska filmpubliken i höst skulle få höra svensk ljudfilm på svenska ljudapparater. Vad stort sker, sker tyst, och utan föregående varning infriade Aga-Baltic på torsdagskvällen i Gävle sitt vårliga löfte i Stockholm. Filmindustris premiärteater Regina framförde då Gösta Ekmansfilmen ”För hennes skull” på Aga-Baltics ljudapparater, som installerats under sommaren. Man har anledning att tala om ett dubbelt evenemang. Det var nämligen icke blott Agaapparaten, som debuterade iunför publik, utan ”För hennes skull” upplevde också sin första provinspremiär. Åda debuterna fingo ett hjärtligt mottagande av den fullsatta salongen. Det visade sig att Aga-Baltics anläggning fungerade oklanderligt och gav lika god ljukvalitet som de dyrbarare utländska apparaterna. Man kan alltså med glädje konstatera att en svensk firma nu med framgång upptagit konkurrensen med utlandet även på ljudfilmens tekniska område. Svensk Filmindustri har också för sin del beställt ett 30-tal Agaapparater för sina teatrar landet runt.
Stockholms-Tidningen, den 31 augusti 1930

Ljudbior i Stockholm.
”Sedan Röda Kvarn, Rex och Eriksberg övergått till ljudfilm har Stockholm knappast någon premiärbio kvar för stumfilm. I höst kommer Sverige sammanlagt att äga 175 ljudbior, och just nu är ställningen följande (enl. Svensk Filmtidning):

Nordisk Tonefilm har levererat 50 installeringar
Aga-Baltic 41
Klangfilm 27
Pacent 23
Western Electric 22
Summa 163

Alltså 118 europeiska apparater (danska, svenska, tyska) mot 45 amerikanska. Och sedan billiga ljudapparater dykt upp i marknaden och de ledande teatrarna ljudekiperat sig, följa säkert de andra efter — åtminstone de som vill leva.”
Stockholms-Tidningen, den 7 september 1930

Vi två – China (Svensk talfilm från Paramount.)
”För det första var ljudet det bästa vi hört i svensk film. Inte alla scener voro fullt lika klara och distinkta, men i de flesta återgavs talet så rent och väl avvägt att man nästan glömde att man satt på bio.

… i övrigt var det egendomligt att konstatera hur befruktande talfilmen verkat på de svenska skådespelarnas rabatt. Som en jättestor sprutkanna — eller en kärra dynga, hur man vill. Man såg och hörde hur skådespelarna levt upp när de fått replik en att stödja sig på. De slogo ut som rosor och violer …

Men nu undrar läsaren: hur var själva filmen? Det kunna vi ej uttala oss om. Det förekom nämligen ingen film på China. Ej ett spår av film. Bara teater. Och — så mycket kan sägas — trots vissa goda repliker och situationer, skulle denna pjäs aldrig ha kommit upp på en talscen i Stockholm.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 19 september 1930

Så tuktas en argbigga – Skandia
”Man har länge väntat på denna film. Man var nyfiken att se makarna Fairbanks spela mot varandra, att se Doug tukta Mary. Och man var nyfiken på att få höra Shakespeare på film.

Nå, det var inte mycket man fick höra. Filmen ges på Skandia i stum version, och bara en enda gång höjer Fairbanks rösten. Det är då han sjunger och skränar för att störa argbiggans sömn. Denna lilla scen är nog för att visa att ljudet, bullret, är ’Argbiggans’ själ, utan buller av kullvräkta stolar, utan pisksmällar och grälande röster, är pjäsen som en vinflaska utan vin.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 30 september 1930

Ungersk symfoni – Astoria.
”Det är ljudfilm, virtuos ljudfilm. Och talfilm, som pekar i rätt riktning, det talade ordets begränsande. Intet tal till övermättnad, inte alltför många repliker i ungersk tungvrickning och tysk tungvikt.”
–ter. Stockholms-Tidningen, den 19 oktober 1930

Öga för öga – Orion och Ritz.
”Ljudfilmen känner sig sannolikt väl hemma i Vilda västern. Knallande revolvrar, hästhovars klapper, plumsande i vatten, folkskarors skrän — man tumlar sig i ljud. Och så uttalar man vilda och hotfulla och känsliga repliker mot varandra.”
–ter. Stockholms-Tidningen, den 28 oktober 1930

Doktorns hemlighet – Olympia och Imperial
”Vi ha redan hunnit vänja oss vid att Paramount i sina svenska talfilmer ej ger oss film utan filmteater. Det må nu tolereras, ty det svenska inslaget i repertoaren har genom ljudfilmen fått en chans att göra sig mer gällande än tidigare, och den chansen får inte gå förlorad. Men skola vi undfägnas med teater på film, fordra vi åtminstone god teater. ”Doktorns hemlighet”, som på tisdagen premiärrullades på Olympia och Imperial, kan dock på intet sätt gå under denna beteckning. Den är i alla avseenden en synnerligen nedstämmande filmprodukt, en talfilm i sin ynkligaste, mest sterila form. Vi överse med orörligheten i uppsättningen; men filmens övriga egenskaper äro lika lite lysande.

Dialogen ljuder vedervärdigt falsk och konstruerad. De amerikanska revyfilmernas förkättrade repliker få ett visst skimmer av genialitet bredvid detta opus uppstyltade fraser.
Siglon (Lorens Marmstedt) Svenska Dagbladet den 5 november 1930

Doktorns hemlighet – Olympia och Imperial
I de utmärkta ljudateljéerna i Joinville dyrkas teaterkonsten högre än vid mången teater. Paramounts svenska talfilm är filmad teater. […] Varför ha filmad teater när man har livslevande teater? Och när den livslevande teaterns pjäser är avgjort bättre.
Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) Stockholms-Tidningen

Gigolo – Arcadia.
”Om det nu berodde på en tillfällig indisposition hos Arcadias högtalarapparat eller andra tekniska omständigheter, så var i alla fall den i andra avseenden underhållande och trevliga ”Gigolo” en — för att vara av tyskt fabrikat — ovanligt svårhörbar film. D.v.s. själva ljudet var det inget fel på; rösterna och särskilt sången ljödo klart och utan biljud, men de flesta av replikerna gingo tyvärr förlorade även för de i tyska språket väl bevandrade åhörarna. Den svenska texten kom dessutom irriterande långt förut eller efteråt och översättning var på sina ställen väl nonchalant.”
Gun. Svenska Dagbladet, tisdagen den 11 november 1930.

Mrs Cheyneys sista bedrift – Piccadilly och Meropol.
”Vi sågo och hörde talversionen. Hur det nu är har man vant sig vid tal på bio, man har vant sig att höra mer eller mindre mystiska ljud när personerna öppna munnen — ljud, vilka ibland bilda ord som man begriper (hur glad och stolt blir man inte då!). Man älskar inte talet när det är där, men man saknar det om det inte är där. Så fördärvad har man blivit.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 21 november 1930

Tukthuset – Auditorium.
”Den ryska filmen kom och sågs och segrade i spalterna och delvis på biograferna, men besegrades av Amerikas skrikande underbarn ljudfilmen och av sin egen inneboende natur. Ingen bio ville köra stumfilm längre, och publiken tröttnade på den ovana ryska dieten som påbjöd ständig idissling av tsartidens helvete, revolutionens paradis och Eisensteins flaxiga filmmontage. Den ryska filmen försvann från våra dukar, som en kort tid varit mera röda än vita.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 10 december 1930

Från ljudfronten
Biografägaren, den 11 januari 1930

N. D. A. har intervjuat S. F:s chef, dir. Olof Andersson, som på tal om tonfilmen yttrade:
—Det är svårt att spå. Men nog förefaller Europa vara en smula svårarbetat land för den amerikanska ljudfilmen, det synes ofrånkomligt. Man har sagt att det beror på att européerna inte vilja höra amerikanska från biografdukarna. Må vara, men jag tror att en annan anledning finns också, och en minst lika betydande — den högre europeiska musikkulturen. God musik har genom biograferna nått fram till lager dit den förut sällan nått. Denna musik har haft sin stora uppfostrande inverkan. Så kommer den amerikanska ljudfilmen nu till Europa med en musik av en art, som européerna på sina håll aldrig hört, ej förstå och ej vilja höra. Den amerikanska ljudfilmen har nu trängt till Tyskland, Italien, Frankrike, överallt är man nyfiken, men efter en kort tid slår man ifrån sig. Bajrarna med sin höga musikkultur slå ifrån sig med båda händerna. Likadant i Italien. Och i Paris, där Fox Follies för kort tid sedan uppfördes, hade publiken efter tre kvällar bombarderat och förstört biografduken ...

Men man får väl hoppas att producenterna i de olika länderna så småningom komma fram till en lösning även när det gäller tonfilmen, så att de av dem inspelade filmerna kunna användas även i de länder, där deras eget språk icke talas.

Så långt dir. A.
Att detta yttrande icke får tolkas som något bevis på att man inom vår största svenska filminspelnings- och biografbolag motarbetar ljudfilmen såsom påståtts, därför torde ett i annat sammanhang gjort uttalande av S. F:s chef borga.

Uttalandet lyder:
—Efter det genombrott för svensk ljudfilm som ”Säg det i toner” betecknar ämna vi givetvis fortsätta på den inslagna vägen, i egna ljudfilmsateljéer i Råsunda eller i utlandet är inte avgjort. Men den stumma filmen skall inte försummas av oss, tvärtom skall åt denna produktion ägnas största omsorg.

Över huvud torde det vara för tidigt att profetera om stumfilmens öde. Vi ha en bestämd uppfattning om att en mycket övervägande del av publiken föredrar stumfilmen och vi skola se till att dessa önskemål bli uppfyllda. Vi ha kvar vår gamla goda förbindelser och stå beredda att knyta nya. Allt efter som ljudfilmen utvecklas och särskilt i den mån vi kunna få den på vårt eget språk, torde den emellertid vinna terräng och vi följa denna utveckling med största uppmärksamhet.

Svensk talfilm från Paris är sista skriket.
Stockholms-Tidningen, den 8 februari 1930

—Man pratar så mycket … säger den från Paris och London nyss hemvända Paramount-chefen dir. York skrattande, när vi fråga honom om sanningen i de rykten, vilka tala om svenska inspelningar i jätteformat här i landet och att Paramount planerar en ny filmstad i Stockholms närhet.

—Vi ha inte alls funderat på inspelningar i Stockholm, säger dir. York. Och ännu mindre ha vi planerat någon filmstad. Men det är ju ingen hemlighet, att vi skickat Ernst Rolf och Tutta Berndtsen till Amerika för att filma, säger han. Det blir i Paramounts stora filmrevy, där alla bolagets stjärnor komma att uppträda. Rolf skall vara conferencier och undan för undan presentera alla de stjärnor, som ha en roll i filmen, han skall dessutom tillsammans med Tutta Berndtsen utföra några sketcher – naturligtvis på svenska.

—Men, skulle det inte bli inspelningar i Paris också?
Det stämmer. Till att börja med blir Western Electrics verksamhet förlagd till Gaumonts filmateljéer utanför Paris, och det är där som vi skola sätta igång med våra första talfilmer. Ty, den här gången är det talfilm det gäller, inte synkroniserad musikfilm. Jag har i Amerika och för övrigt även i England sett hur populär talfilmen blivit och jag är övertygad om, att en förstklassig talfilm på svenskt språk skulle göra lycka här i landet. Man invänder, att publiken ej gillar talfilm i Sverige, men man besinnar ej, att vi ännu blott förevisat amerikansk talfilm och att den stora massan ej begriper ett ord av vad som sägs och känner sig irriterad av allt det utländska pratet. När vi få hit den verkliga svenska talfilmen, skall man få se på annat …

—Äro många filmer planerade?
—Till att börja med blir det väl ett par stora talfilmer, och sedan tänkte jag att vi skulle göra ett tiotal smärre saker på två akter. Den första stora filmen blir en dramatisk sak, och vi ha redan hunnit så långt att vi ha både manuskript och skådespelarlista klara. Skådespelare äro redan engagerade.
—Vilka?
—En av dem är en mycket känd aktör, säger York diplomatiskt.
—Gösta Ekman? Lars Hanson?
—Det skall jag tala om senare. Ännu så länge vill jag ej säga för mycket.


Brydsamt för biografägarna.
Samtalet kom redan in på biografförhållandena i utlandet och på det stora ljudfilmsproblemet.

—Ljudfilmen är nu en sak, vilken slagit igenom i alla stora länder. I Amerika är det ej bara ljudfilm med sång och musik den stora publiken vill ha, utan talfilm med långa dialoger … De stora filmbolagen gå även in för en produktion därefter och nästa säsong kommer den övervägande delen av tillverkade filmer att bli talande. Naturligtvis kommer man även att inspela musik- och sångfilmer med dans och baletter, som vi redan sett så mycket av här i Stockholm, men talet blir det dominerande.

—Men betyder ej detta ökade svårigheter för biografägarna i Sverige? Stumfilm få de ej och nu få de inte synkroniserad ljudfilm heller. Bara talfilm som svenskarna inte begriper …

—Naturligtvis betyder det svårigheter. Men de största svårigheterna få de biografägare som håller sig till stumfilmer. Amerika tillverkar ej längre stumfilmer, men väl ljudfilmer. De som installera ljudfilmsapparater kunna ju alltid finna program och när vi nu gå in för en nationell talfilmsproduktion så torde de biografägare som installerat ljudfilmsapparater kunna känna sig rätt lugna. Helt säkert kommer det att uppstå en häftig rusning till ljudfilmen här i Sverige, som det skedde i England och Tyskland, när stumfilmerna började tryta.

—Men är det inte svårt för biografägarna att träffa det rätta valet av ljudfilmsapparater? Det finns ju så många att välja på. Och så dessa patentstrider …

—Det är bara en kostnadsfråga. Ljudfilm betalar sig för den som förfogar över en tillräckligt stor teater. Stumfilmen blir alltmer problematisk. Den biografägare som har råd väljer utan tvekan den bästa apparaten. Dessutom väljer han den som tillåter honom höra vilka filmer han behagar. Ty som det nu är, kommer filmuthyrarna snart att neka en hel del biografägare filmer, bara därför att de ej kunna framföra dem på ett vettigt sätt. Deras apparate äro för dåliga kort sagt.

Råsunda inreder sin ljudfilmsateljé.
Dagens Nyheter, den 18 februari 1930

Den första svenska ljudfilmen, ”Säg det i toner”, har blivit en publikframgång av största slag, och Svensk Filmindustri står med anledning därav beredda att fortsätta på ljudfilmsvägen. I detta syfte har träffats en överenskommelse enligt vilken de första upptagningsapparaterna av ljudfilm skola vara installerade i Råsundaateljén till sommaren.

När det gällt att välja mellan de olika systemen för ljudfilmsinspelning har det tämligen snart stått klart för vederbörande i Svensk Filmindustri att Tobis kunnat bjuda så stora fördelar att det var detta man i främsta hand borde reflektera på. Efter förberedande förhandlingar har direktör Heinz Auerbach i Tobis i dagarna besökt Stockholm, då man kontraherat om installering av apparater för inspelning av till en början två svenska ljud- och talfilmer. Givetvis blir de båda filmerna svenska, med svenska regissörer och skådespelare.

Tobissystemet, i alla händelser den installation som kommer att göras i Råsunda, innebär att ljudet framställes på film, men detta kan sedermera överflyttas på skivor. Tobis har i samband med olika filmproducerande firmor redan framställt nära ett 20-tal större och ett 50-tal korta ljudfilmer. De flesta äro tyska, men tre ha tillkommit i samband med franska och två med engelska firmor. Av de fransk-tyska har ”Natten tillhör oss” blivit en stor succès, den går sedan fyra månader i Paris, sedan tre i Berlin. Av de övriga är ”Jag har dig kär” den enda tyska ljudfilm som givits i Amerika, denna går i New York på femte veckan.


En ny ljudapparatur.
Fanjunkare O. Nordström framlägger sina synpunkter.
Biografägaren, den 22 mars 1930
I en av Stockholms tidningar förekom en notis om att vår förbundsmedlem, fanjunkare O. Nordström, ägare av Röda Kvarn i Sollefteå, själv konstruerat en ljudapparat — för skivor — som i prisbillighet skulle slå alla rekord. Uppfinningen vore redan patenterad.

Vi vände oss omedelbart till hr Nordström själv med begäran om några närmare upplysningar och nedanstående svar har ingått:

Hur skrämmande, ur ekonomisk synpunkt, ljudfilmen än måste te sig för större delen av Sveriges biografägare, så är den dock nu en verklighet, med vilken alla förr eller senare måste kalkylera. Därmed har jag ingalunda velat säga, att jag tror på stumfilmens död, vilket profeterats av vissa stora. Jag tror att medelvägen är den rätta, nämligen en med ljudfilm och stumfilm omväxlande produktion. Men därmed följer ändock, att för varje stående biograf frågan om ljudfilmsmaskineri förr eller senare måste lösas. Huru och på vad sätt blir dock först och sist en ekonomisk fråga.

Anskaffandet av nödiga maskiner för ljudfilmsprojicering blir en stor merutgift såväl ifråga om engångs- som underhållskostnader och detta utan bestående, motsvarande breddning av vinstmarginalen. Huru många biografer tåla vid en sådan merkostnad som till exempel, lågt tilltaget, 5,000 kronor pr år? Bortse vi från de tio största städerna, inte blir det högre procent än 20 av de återstående landsortsteatrarna.

För de återstående 80 procenten måste anskaffningsfrågan vila tills dess för deras förhållanden och krav lämpade, billigare apparater stå att erhålla.

Jag har lyckats finna en konstruktionsprincip och även visat resultatet vid offentliga föreställningar med en apparat, som, samtidigt som den är driftsäker, når botten ifråga om prisbillighet. Den kräver inga mekaniska ingrepp i projektionsapparaten, vilka skulle kunna försvaga dennas driftsäkerhet. Endast ett handgrepp från maskinistens sida vid övergången från stum- till ljudfilm eller tvärt om. Ingen risk förefinnes för att filmen genom inkoppling skall taga skada, ty inga kopplingar eller ljudmaskineriet tillhörande mekaniska delar äro belägna i närheten av filmbanan.

Apparaten kan förenas med vilken som helst i marknaden förekommande s. k. orkesterapparat.

Av det sagda inser envar att det här gäller ljud å skivor. Vad beträffar ljud å filmen anser jag, att anskaffnings- och underhållskostnaderna för projicering av sådan film bli oöverkomliga för 60 % av landets biografer.

Nu synes visserligen från vissa producenters sida avsikten vara att få ljudfilmsproduktionen över enbart på principen ”ljud å filmen”. Skulle denna avsikt vinna allmänt gehör, blir resultatet, enligt mitt förmenande, endast en onödig förlängning av den tryckta period biograferna befinna sig i tack vare ljudfilmen.

Den slitning på filmbandets bildyta, som redan tredje veckan är så märkbar, torde icke kunna undvikas, då det gäller ljudet å filmen. Därav följer att ljudet ganska tidigt förlorar i kvalitet, vilket måste bli mindre ekonomiskt för filmägaren, då därigenom filmkopiornas livslängd som ljudfilm betydligt avkortas.

Jag är således övertygad om att systemet ”ljud å skiva” kommer att komma till sin rätt, om icke annat så efter duplicering, därmed menar jag att ljud å filmen överföres till skivor.

Nog kan man vara övertygad om att nästa säsong kommer att bjuda på ett flertal goda filmer med ljud å skivor och sedan följer fortsättningen av sig själv.

Ännu har ej bland filmproducenterna världsfred inträtt, ännu finns det hopp för de mindre biograferna att få leva.

Paramount börjar svensk inspelning tidigt i april.
Stockholms-Tidningen, den 28 mars 1930

Filmaktiebolaget Paramounts chef, dir. Carl P. York, återkom på onsdag morgon från en affärsresa till Paris. Resans ändamål gällde närmast att göra preliminära undersökningar beträffande den tilltänkta svenska ljudfilmsproduktionen, som skall framställas i Paris, och som kommer att distribueras här av Paramount.

Inspelningarna – berättar dir. York – äro lagda så, att varje land i tur och ordning disponerar över ateljén, när filmerna inspelas på olika språk. Det gläder mig mycket, att även vårt land får deltaga i detta arbete, då ursprungligen endast de större länderna voro påtänkta. Men Sverige har god klang på den internationella filmmarknaden. För övrigt kommer även danska och norska skådespelare att medverka vid dessa inspelningar, vilka därför givetvis bli av intresse för hela Skandinavien.

Att det hela skall slå väl ut torde vara höjt över allt tvivel. Inspelningarna torde i början komma att inriktas på en film i månaden, men antalet kommer givetvis att utökas så snart möjligheter därtill finnas. Den första filmen, ”Un trou dans le mur”, är redan påbörjad för Frankrikes och Spaniens räkning, och den svenska inspelningen torde taga sin början tidigt i april. Efter denna inspelning följa ”Lady Lies” och den välkända scensuccèsen ”En herre i frack” m.fl.

Produktionens högste ledare är Robert T. Kane, som f.n. är sysselsatt med att övervaka byggandet av bolagets nya ateljéer i Joinville, ett stycke utanför Paris. De stå nu inför sin fullbordan, och Joinville väntas bli centralpunkten för filminspelningarna i Europa. Ateljéerna kommer att tagas i bruk i maj. Under tiden pågår inspelningsarbetet i en av Gaumonts ateljéer, som för övrigt kommer att bibehållas även i framtiden.

Inga ansträngningar har sparats för att förse de nya ateljéerna med den bästa tänkbara utrustning och personal. Tre scener inrymmas i lokalerna, och om man därtill räknar Gaumontateljén, kunna således 4 inspelningar göras samtidigt.

I ”recording building” installeras de modernaste ljudupptagningsapparaterna av Western Electrics välkända och högklassiga fabrikat. Ett annat större komplex inrymmer det hypermoderna laboratoriet, där kopior kommer att tillverkas för hela Europa.

För skådespelarna är det synnerligen väl sörjt. Klädlogerna äro modernt inredda med varmt och kallt vatten och alla möjliga bekvämligheter. Dessutom har man särskilda, ytterst smakfullt inredda rum, där skådespelarna få vila ut under pauserna i inspelningsarbetet. Naturligtvis har ateljén också egen restaurang med utmärkt mat till billiga priser.

Här kommer den skandinaviska produktionsstaben att utbildas och ha sin verksamhet. Om resultatet av dess arbete visar sig lyckat, är det ej omöjligt, att de skandinaviska inspelningarna kommer att förläggas till en egen ateljé i Stockholm. Nya förmågor, som passa för talfilmen, kommer att utbildas i Joinville, och mr Daven, en av det nya produktionsföretagets ledande män, som nyligen besökte Stockholm, väntar sig många nya krafter från Sverige, som ju redan visat sig produktiva i detta hänseende.

En intressant nyhet blir ”Paramount om Parade” där samtliga Paramounts stjärnor uppträda jämte vår egen charmör Ernst Rolf, som har en bärande roll i filmen. Förutom denna uppgift har Rolf även gjort några korta filmer, och enligt meddelande från Paramounts huvudkontor i Newyork lär han ha lyckats utomordentligt väl. Han har också gjort en del ljudfilmsjournaler tillsammans med Maurice Chevalier. De båda är numera intima vänner.

Några rader ur boken Edvin Adolphson berättar
om sitt liv med fru Thalia, fru Filmia och andra fruar

Paramount hade inköpt slottet Joinville med stor park utanför Paris. Slottet blev ljudcentral för upptagningarna, som pågick i de stora, nybyggda ateljéerna i parken, där det fanns administrations- och restaurangbyggnader.

[…]
Nu var det bara att sätta igång. Manuskriptet var färdigt och dekorationerna uppbyggda. Tyskarna hade accepterat våra interiörer [till ”När rosorna slå ut”] och vi skulle nu alternera att arbeta i dessa. En vecka på dagen, andra veckan på natten.

På något sätt var det lättare att arbeta här nere. Allt var större och modernare. Rörliga kameror, ett par, tre stycken i gång vid samma scentagning. Det gjorde att man samtidigt fick närbilder i en kamera, mellanavstånd i en annan och helbild i en tredje.

[…]
Jag var engagerad både som regissör och skådespelare. Min arbetstid blev under denna första tid ibland sjutton-arton timmar om dygnet. Det blev för mycket av arkitekter, kontroll i klipprum och byggnationer om kvällarna för att sedan stiga upp klockan 6 nästa morgon. Stellan Claësson, Karin Swanströms man, hade följt sin hustru till Paris. Han var en driftig arbetsledare och dessutom talade han utmärkt franska. Vid min förfrågan åtog han sig med glädje grovjobbet som min assistent med byggnationerna. Märkligt nog blev det upptakten till hans chefskap på SF:s filmateljéer i Råsunda några år senare. Den fiffige Claësson kopierade amerikanerna alla nyordningar, som förbilligade det dyrbara byggandet, till exempel standardbitar i olika dimensioner för väggar, som på baksidan skruvades ihop med tvingar i stället för att spikas, brädgångar för lampor och elektriker som kunde röra sig fritt ovanför väggarna samt numrering av lamporna vid ljussättningarna och mycket annat.

[…]
Medan vi spelade in ”Vi två” färdigställdes den första filmen i laboratoriet och jag var naturligtvis mycket nyfiken på hur den skulle vara i färdigt skick. Jag var lite rädd för alla de nya tekniska hjälpmedlen, som skulle förbilliga inspelningarna, och jag tyckte nog att det hela hade gått efter löpande-band-principen och att det konstnärliga kommit i kläm.

Några rader ur Erik Bullen Berglunds
memoarer, Ett sånt liv


Paramount hade lagt upp ett jätterprogram. De amerikanska filmerna skulle spelas in på olika språk och uppsättningarna skull utnyttjas av två länder i taget, varav det ena filmade på dagen och det andra på natten med början kl. 7 på kvällen och slut 7 på morgonen med ett avbrott för middag som intogs på en liten restaurang som hette Hotel de l’Europe. Den middagen intogs kl. 12 på natten och vi hade en bit att gå också, ett par kvarter eller så. Det var ju inte precis så livat ska jag säga. Ateljén var så ny att den inte hunnit få sin egen restauran ännu. Där fanns två studios och i själva corps de logiet hade inrymts några klipp- och körrum.

[…]
Vi skulle filma samtidigt med italienarna, de på natten och vi på dagarna … som det gjorts upp i Stockholm, men det blev inte riktigt så, det blev annorlunda …

[…]
Vi fick alltså filma på nätterna och det var ganska bra för värmen var rent tryckande på dagarna. Nåja, den var inte bättre på nätterna heller … i ateljén. Det var så pass att man tyckte man kvävdes när tagningarna skulle börja och de tjocka madrasserade dörrarna stängdes. Hela väggarna var för övrigt madrasserade, så nog var det varmt och kvavt alltid.

[…]
Jag kanske inte får glömma att tala om att den här första filmen, ”The lady lies” alltså [”Vi två”], spelades in på elva nätter, säger och skriver vi elva nätter. […] Till historien med den snabba och korta inspelningen hör att det arbetades med 3 och 4 kameror på en gång, så att både totalbilder och närbilder togs samtidigt och det betyder mycket.

Om ljudfilminspelningsapparaturen från Tobis — ur några stockholmstidningar, april 1930

Spårvagnen kör sakta vid Råsunda
Ljudfilmsspelet börjar på allvar.
Dagens Nyheter, torsdagen den 10 april 1930

Handlingen utspelar sig i en smedja. Städet står mitt på golvet. Scenen är tom. Så slås dörren upp. Ett blodigt huvud blir synligt. Vad är det som hänt? Svårt att säga i en hast. Fyra säkra mannar bära in den blodiga i smedjan.

—Vi lägger honom  här, säger en av de fyra, medan man styr kurs på en brits i ett hörn av smedjan.

Försiktigt lägger man ned den sårade. Han ligger med slutna ögon och rör sig inte. Männen ser undrande på varandra.

—Vi knäpper upp skinnvästen, säger någon.

Av smärta, då man rör vid honom, slår den sårade upp ögonen.
—Rör mig inte, ropar han och reser på sig.

De fyra männen äro villrådiga och söka förmå honom att åter lägga sig ned på britsen.

—Hör ni inte! ropar den sårade.
Låt mig vara! Ge er i väg allesammans och låt mig vara i fred!

Tystnad! Ljudinspelning pågår!
Det är stora ateljén i Råsunda filmstad. Man håller på med inspelningen av ”Charlotte Löwensköld”. Häromdagen sjöng Marianne Mörner framför ljudkameran i samma film. I dag tar man upp den första dialogen. Och nu vet man alltså med vilken replik den svenska ljudfilmen startade på allvar: ”vi lägger honom här…”

Redan när bilen kör upp för vårt svenska Hollywood märker man att någonting ovanligt är å färde. Portarna till Filmstaden äro stängda, och portvakten talar halvt viskande: ”Man ljudfilmar —”.

Runt omkring stora ateljén äro anslag uppsatta som repetera portvaktens förmaning: ”Tystnad! Ljudinspelning pågår!” Allting är tyst och högtidligt, och ute på vägen till Sundbyberg köra spårvagnarna förbi med snigelfart — man har träffat en överenskommelse med spårvägsbolaget att vagnarna skola bromsa upp under ljudfilmsupptagningarna. Så nu vet den undrande Sundbybergsborna varför de åkte så sakterliga förbi Filmstaden på onsdagen.

”Achtung! Licht! Fertig!”
Stora ateljén har varit med om en hel del i sin dar. Här har Ekeby brunnit – här har vallfarten gått vidare till Kevlaar – här har Gustaf Vasa och Carl XII domderat. Men sällan har stora ateljén varit laddad med en sådan spänning som i går, fastän det egentligen var en ganska enkel scen upptagningen gällde.

Filmindustri har skaffat sig medverkan av en halvtropp tyska teknici – fotografer och radioexperter – för de första upptagningarna, tills Råsundas egna experter bli riktigt hemmastadda med ljudfilmstekniken. Det surrar av ”Achtung!” ”Licht!”  och ”Fertig!” i luften. I sin ljudisolerade hytt stodo radiomännen med lurarna för öronen och hörde varje knappnål falla. Gång på gång tog man om scenen. Gång på gång bars den sårade – hr. Somersalmi – in i smedjan, tills bildfotografen med hr Julius i spetsen och radiomännen i sin hytt kommo överens att de fått vad de som de ville.

—Jag måste säga att dessa ljudfilmsscenen fängslat mig på ett alldeles särskilt sätt, säger regissör Gustaf Molander, när han torkar svetten ur pannan efter avslutad scen i smedjan. Detta är något nytt och friskt efter det relativa stillastående som kännetecknat filmtekniken under de senaste åren. Naturligtvis äro inte problemet slutgiltigt löst än, och naturligtvis äro vi ännu nybörjare. Det hela innebär ett nytt filmarbete även ur bildsynpunkt. Växelbildstekniken har ingen större användning här, och ”klippningen” får ske efter nya linjer. Allt blir mera knepigt än förut, men bli vi riktigt varma i kläderna, så ska vi väl komma underfund med de nya knepen också. I ”Löwensköld”-filmen blir det utom sången och musiken två stora dialogscenen. Den ena mellan fröken Lergelius och hr Somersalmi, den andra mellan fru Pålson-Wettergren och hr Barclay. Vi ha gjort en del förberedande prov som vi rullade i Palladium häromdagen, och, om jag får säga det själv, verkade de mycket lovande. Nu går jag bara i spänning på att få se hur scenerna från i dag komma att verka när vi rulla dem om fredag.

Erfarenheter av ljudfilmsapparater och ljudfilm.
Biografägaren, den 16 juni 1930

Direktör N. Y. E. Christenson i Göteborg hade välvilligt lovat inleda diskussionen å årsmötet om ljudfilm och ljudfilmsapparater. Tyvärr insjuknade hr C. strax före mötet. Han insände emellertid sitt manuskript eller rättare den stomme, han gjort upp för föredraget. Manuskriptet upplästes av dir. Tor Bergström, Stockholm, en annan av de biografägare, vilken haft tillfälle att både teoretiskt och praktiskt grundligt sätta sig in i frågan. Hr Bergström betonade att hans egna erfarenheter icke i allt sammanföllo med hr Christensons. Det torde också vara självklart, att på detta nya område meningarna måste något skifta.

Hr Christensons föredrag lyder:
På uppdrag önskar jag här framlägga en del synpunkter på de erfarenheter om ljudfilmsapparater och ljudfilm som kunnat erhållas, till största delen i Göteborg, där vårt bolag installerat Western Electric på Palladium om 1,050 platser och Nordisk Tonefilm på våra båda andra biografer, Rialto om 800 och Scala om 350 platser. Först som sist vill jag fastslå, att detta korta anförande blott rör rent personliga intryck av en icke specialist (alltså icke vare sig ingenjör eller ljudexpert).

Som regel gäller helt visst, att de i marknaden hittills förekommande olika märkena alla äro bra, särskilt med hänsyn till hittillsvarande filmprodukter, som ju till största delen utgjort experimentfilmer.

Western Electrics apparater äro goda maskiner och uppmonteras på ett sorgfälligt sätt, verka gedigna till sitt materiel och sin struktur, samt förmå vanligen att framalstra ett starkt och klart ljud.

Nordisk Tonefilm har fört i marknaden apparater av långt billigare typ, och kan man ju därför icke begära samma gedigna utstyrsel, men äro apparaterna det oaktat mycket goda och frambringa som regel ett synnerligen gott och mjukt ljud. Deras nyaste anläggning i Parkteatret i Köpenhamn om 1,200 platser, vilken jag hörde för kort tid sedan, är någonting alldeles storartat. Man konstaterar, hur rasande fort utvecklingen går, och mitt intryck var, att man här hade lyckats bringa maskinljudet i full nivå med den mänskliga rösten.

”Klang” och ”Pacent” äro säkerligen också bra, fast jag haft ringa tillfälle studera dessa.

Den stora frågan för erhållande av det bästa ljudet ligger i ett omsorgsfullt och riktigt installerat maskineri i en lämplig lokal. De flesta lokaler äro nog behäftade med eko, som är det svåraste som finns att eliminera; detta framträder ju som bekant tydligast när salongen är tom. En idealbio för ljud bör inte ha några större skrymslen, väggarna böra vara murade och kala eller tygklädda, stolarna klädda särskilt i ryggarna och pelare, barriärer o. d. icke fanerbeklädda utan i stället murade eller tygklädda; mattor på golvytor förhöja också ljudkvaliteten.

Placeringen av högtalarna är en viktig faktor varom mera senare. Som bekant blir ljudet högst olika i en fullsatt, halvsatt eller tom salong. Och inte bara antalet personer i salongen spelar en viss roll, utan även temperaturväxlingar spela in, varemot vi emellertid ännu ej kunnat utröna verkliga botemedel. En egendomlighet som jag på senare tid observerat är, att olika inspelningar passa olika till olika anläggningar och här blir säkert ett stort fält för studier innan den rätta inspelningen för den rätta apparaten blir utexperimenterad.

Vid flertalet ljudanläggningar använder man sig ju av tvenne metoder för att återgiva ljudet samtidigt med filmen, nämligen ”skivmetoden” och ”filmremsmetoden”.

Man märker genast vid användandet av ”skiva” och även, fast i mindre grad, med ”remsa”, att en absolut jämn hastighet är av allra största betydelse, ty den minsta variation i hastigheten ändrar genast tonhöjden. Den moderna anläggningen är därför utrustad med en regleringsanordning vid skivkörning, som automatiskt håller hastighetsvariationen inom så smala gränser att örat icke märker någon ändring i tonen. Vid remskörning regleras numera filmens hastighet på effektivt sätt genom en mekanisk filteranordning.

För att kunna uppnå ett naturligt återgivande av ljudet vid ljudfilm fordras i främsta rummet en högtalare så dimensionerad och konstruerad, att alla toner inom det hörbara området förstärkas likformigt, sålunda, att övertonerna icke framträda för starkt eller för svagt över grundtonen, ty därigenom förvränges tonkvaliteten.

Utan tvekan äro de s. k. ”hornhögtalarna” de mest fulländade. Vid ”skivtonfilm” måste upptagningsanordningen från skivan vara tip-top, den måste äga den förmånen att borteliminera alla biljud, som komma genom nålens rasp o. d. Och därtill fordras, att de nästan omärkliga svängningarna hos nålen upptagas fullt likformigt utan att framhäva vissa toner framför andra. Numera har man lyckats konstruera en nära nog idealisk ljuddosa, vari självsvängningarna i själva dosan dämpas medelst olja.

De svaga elektriska strömmar som uppkomma i upptagningsanordningen måste förstärkas likformigt och utan förvrängning, sålunda måste den elektriska förstärkaren vara av hög kvalitet och alla delar, såsom förstärkarerör, motstånd o. d., vara prima. Förstärkningarna utföras som bekant på samma sätt som en vanlig radioförstärkare, dock med vissa skiljaktigheter beroende på de olika elektriska strömsorter som komma till användning.

Vid ljudåtergivande med ”remsa” uppkomma lätt störande ljud t. ex. från projektionsapparaten. Sådana ljud äro svåra att få bort, men vid de moderna anläggningarna har man fjädrande upphängningsanordningar för de ömtåligaste delarna, fjädrande rörhållare i förstärkaren och dessutom lämplig placering av foto-elektr. cellen i förhållande till maskinen, varigenom man lyckats nedbringa de störande maskinljuden till en obetydlighet.

Den elektriska kraften för anläggningarnas drivande varierar givetvis med olika apparater. För att nu få enhetligt utförande användes med stor fördel växelström för såväl ljud som projektion som också för anod och glödströmmarna för förstärkarna. Där endast likström finns tillgänglig, omformar man denna och driver omformaren från kraft- eller belysningsnätet.

Driftsäkerheten hos en modern ljudfilmsanläggning är av en oerhört stor vikt och man har därför signalanordningar i form av färgade lampor, mätare o. d. för att genast kunna konstatera var felet är tillfinnandes. Reservdelar måste alltid finnas till hands.

Återgivandet av ljud från filmremsa eller skiva kan naturligtvis ej bli bra, om filmen är svagt inspelad, varför man numera ställer stora krav på filminspelnings- och filmupptagningsapparaten.

I samband med olika förekommande störningar kan man t. ex. konstatera, att ett högst egendomligt knastrande ljud understundom alstras, troligen därav, att själva filmremsan genom friktionen vid omspolningen blir elektriskt laddad, vilket sitter i tills filmen köres, och varigenom en slags urladdning uppstår vid framkastandet. Knastret börjar och man skönjer ljusgnistor och strålar på duken. Det torde också någon gång kunna bero på, att filmen lagras mycket torrt och när den så genomgår maskinens olika delar, uppkommer elektrisk urladdning och knastring invid den foto-elektr. cellen.

Jag vill inte underlåta framhålla, att då ljudapparater äro ytterst ömtåliga och känsliga precisionsmaskiner, så äro vi också nödsakade att hava goda vårdare i vår tjänst. Vårt bolag har sex ordinarie maskinister och tvenne extra, vilka alla äro dugliga, erfarna, utbildade montörer och ett par ha t. o. m. examen vid navigationsskola. De installationer vi gjort ha fungerat som urverk och ingen föreställning har behövt inställas. En absolut nödvändighet är emellertid tillsyn (service), som av W. E. utövas kontraktsenligt varje vecka, och av N. T. på beställning (hos oss en gång i månaden). Om priser är det väl knappast rätta platsen att här orda, men bör man tillråda spekulanten att noga räkna efter, ty en anläggning torde ej hålla mera än c:a två år, då den bör vara amorterad till fullo. Snart kommer väl också något nytt som man vill klämma oss biografägare på.

Helt flyktigt vill jag beröra installationsfrågan. Ingenting är viktigare än en omsorgsfull installation och i det fallet tar jag W. E. till föredöme, ty de arbeta med minutiös noggrannhet. Men, biografägaren bör naturligtvis själv ställa alla till buds varande medel till förfogande och med litet god vilja bli inte kostnaderna så värst stora utöver apparatpriserna. Apparaterna äro ju rent för dyra och måste sänkas, ty annars förmå ej de mindre biografägarna anskaffa sådana. Som exempel kan jag nämna: Vår anläggning i Palladium kostar 40,000, omform. 2,500, maskiner 4,000, omändr. 3,500 = 50,000 kr. Vår anläggning i Rialto kostar 16,000, anläggningskost. 4,000 = 20,000 kr. Vår anläggning i Scala kostar 12,500, anläggningskostn. 2,500 = 15,000 kr.

Ljudfilmen, det är ett mycket ömtåligt ämne, som, så här offentligt framfört, kan få många hugg på sig, men man måste till en början säga ifrån att man inte har så värst nöjsamma ting att tala om i denna fråga. Först och främst, vad är ljudfilm? Våra leverantörer önska ju helst kalla allt, ton-, tal-, sång-, dialog-, synkroniserad och en hel del annat, för ljudfilm, ity man då har en chance att låta filmhyran ta ett skutt i höjden. De förstlingsfilmer s. k. ljud, vilka vi blevo begåvade med, voro helt enkelt dåliga, för att inte nämna de synkroniserade stumfilmerna. Kan någon människa fundera ut varför filmhyran på slika alster skulle sättas högre, då vi ändock blevo betungade med synkronavgift, skivavgift, avgift för fyllnadsfilm o. d.

Det förefaller mig, som om filmhyrorna i vissa fall pressas så i höjden att en reaktion ovillkorligen måste inträda. De hittills s. k. ljudfilmerna giva icke mera i kassan än förutvarande stumfilmer, men om man säger detta till en leverantör, så händer det, att man får följande naiva svar: ”Men, kära bror, Du sparar ju in musiken!” Ha Ni biografägare tänkt på, att Er installation måste räntas och bortamorteras på två års tid; ha Ni tänkt på att Ni behöva flera och högre avlönade maskinister och ljudkontrollanter och ha Ni tänkt på att Ni måste betala tillsyningsavgifter. Ha Ni egentligen gjort upp en tablå över beräknade inkomster och utgifter förr och nu? Om Ni icke gjort det, gör det och Ni skall finna, att Ni icke kunna beskattas med 40—50 % filmhyror utan att begå ekonomiskt självmord. Men, det var ju egentligen om själva ljudfilmen vi skulle tala.

Sedan vi i en snar framtid fått bort synkroniserad film, utländska dialogfilmer av ofattbar art o. d. och när de svenska ljudfilmerna infinna sig, då tror jag, att vår biografpublik blir långt talrikare än tidigare och säkert har ljudfilmen en stor uppgift och en stor framtid för sig. Av de filmer, som hittills rullats över våra dukar, ha de flesta, särskilt de första ljudfilmerna, varit förstlingsarbeten och usla. Inte vill man gärna minnas dessa alster utan i stället glädjas över deras saliga hädanfärd. Tiden rinner snabbt och ljudfilmen kan dock vara bra. Jag drar då fram exempel på de enligt min mening tvenne bästa ljudfilmerna, vari ett utmärkt ljud, en briljant regi och goda skådespelare förmått visa oss ett filmverk.

Prinsgemålen är utan tvivel n:o 1, en briljant filmskapelse, gjord av en europé, spelad av en europé i en av huvudrollerna och i europeisk smakriktning. Den gavs i Göteborg inför en häpen publik som fyllde biograferna vecka efter vecka under vårmånaderna. Den gavs på alla våra biografer, alltså med olika ljudapparater, men ljudet var överallt välklingande och bra. Ingen film har hittills under min filmmannatid skapat sådan begeistring. Som n:o 2 sätter jag filmen ”Dig har jag kär”, också en välgjord, väl spelad och utomordentligt musiksatt film. Den gick i Göteborg i 9 veckor varefter, den tvingades ut genom andra kontrakterade filmer. N:o 3 är ”Paris, Paris” och n:o 4 ”Två hjärtan i valstakt”.

l detta sammanhang kunna vi väl också vidröra åsikten om det bästa ljudfilmssystemet. För mig förefaller movietonen vara den bästa och då det av Paramount använda systemet. Och efter detta önskade jag kanske orda litet om tonfilmen i allmänhet, sedd från min synpunkt som ljudövervakare å biograferna.

Då vi se tillbaka på de ton- och talfilmer, som i början av säsongen för första gången framfördes i Göteborg, hade evenemanget emotsetts med ganska stort intresse av både publik och kritik. Publiken stod till en början helt villrådig och kritiken kom med förutfattad mening och bara såg det dåliga, ej det goda hos filmerna. Men jag får nog erkänna, att resultatet överträffade de flestas förväntningar, ehuru påtagliga brister gjorde sig gällande, beroende på denna konstarts tidiga utvecklingsstadium. Till en början var det ju en blandning av tal- och sångfilmer å ena sidan och stumfilm med synkroniserad musik å andra, vilket måste betecknas som något halvt, ofullkommet. Talet var heller inte alltid så förstklassigt återgivet, även om filmen kördes på de yppersta maskinerna. Musiken däremot återgavs i allmänhet mjukt och rent, och den var väl anpassad till scenerna. Just i detta senare har ljudfilmen sin stora förtjänst, alltså att illustrationsmusiken blir väl lämpad efter innehållet i filmen. Ingen orkesterledare i världen förmår nedlägga ett så väl anpassat musikarrangemang, särskilt emedan han i allmänhet på endast få dagar eller timmar måste förbereda premiären.

De ljudfilmer som rullats hos oss ha som sagt framförts, dels på W. E. och dels på N. T. maskiner. Dessa filmer beteckna olika stadier i utvecklingen av den nya konstarten, som påtagligen är i starkt stigande, och har man ju haft tillfälle att följa denna utveckling rätt väl. Redan från början kom man underfund med fördelarna av en moderat ljudstyrka, särskilt i fråga om de medelst skivor framförda ljudeffekterna. Med det andra systemet, ”remsan”, kan man utan olägenhet taga ut betydligt mera ljudstyrka, vilket ofta är behövligt i livliga scener. I många fall har också en överdrivet låg ljudstyrka varit av utomordentlig verkan som t. ex. i stämningsfulla scener. Om man vill jämföra de båda systemen ”skiva” och ”remsa”, så är det min bestämda uppfattning att det sistnämnda är det bästa, ty här klickar samtidigheten mellan ljud och bild aldrig, d. v. s. om bilderna från början äro rätt inskarvade i förhållande till ljudet. Dock kan synkronismen någon gång bli något förskjuten, så att ljudet blir några bildrutor efter. Detta beror på avståndet emellan bildfönstret och ljudproduceraren, vilket avstånd kan variera på olika ljudapparater, och som ljudupptagningarna hava ett konstant avstånd uppstår ibland en mindre differens. Dessutom förefaller det som om allt ljud vore mera lokaliserat med ”remsan” än hos slavsystemet. Detta sistnämnda kan medföra ledsamma missöden; om stiftet sparar ur i en sång- eller talscen, då upphör synkroniseringen genast.

Vad jag främst anser som en svaghet hos skivsystemet, utom ovannämnda, är att tonrenheten ofta blir lidande och att avbrott i själva filmen måste ersättas med blindfilm för bibehållande av synkronismen, vilket måste verka mycket störande. Ett litet företräde framför ”remsan” kanske kan noteras: i vissa fall har det märkts en högre grad av frihet vid det musikaliska framförandet, men detta kan ej uppväga nackdelarna. Det första villkoret för en fortsatt användning av skivor synes mig emellertid vara, ett absolut tillförlitligt medel till förhindrande av urspåringar.

Det synes vara den allmänna meningen, att den vokala musiken kommer bäst till sin rätt genom tonfilmen. T. o. m. har det påståtts, att återgivandet i många fall överträffat originalet, vilket väl torde finna sin förklaring i de snart sagt obegränsade dynamiska resurserna. Av instrumenten göra sig de vekare bäst, såsom stråkinstrument och saxofon m. fl., medan en del andra, blåsinstrument åtminstone, i de flesta fall låta hårda och skrällande. Undantag kunna noteras, vilket bevisar att även detta problem står inför sin lösning. Detsamma torde gälla piano och slagverk.

Tal- och tonfilmen har nått en för dess ålder enastående utveckling och det bästa utmärkes ju av stor teknisk fulländning. Även bland de bästa inspelningar finnes det nog ett och annat som kanske kunde förbättras; detta gäller talet, vilket ej alltid återgives med samma tydlighet genom hela verket, om än rullat på de bästa apparater. Ovan gjorda anmärkningar ha ju främst avseende på själva inspelningarna, vilka hittills väl kunna betecknas som experiment, i stort sett.

Och så till ljudkontrollören. Det har visat sig nödvändigt att i salongen ha en person med god uppfattning om teater och musik, som reglerar ljudstyrkan så att den bäst lämpar sig för de olika scenerna, den olika publikfrekvensen och de övriga yttre omständigheter som kunna inverka på ljudet. Hittills har man ju reglerat ljudet förmedelst en signalanordning från salongen till maskinrummet. Denna anordning har sina olägenheter därigenom, att från signalgivningsögonblicket tills den påfordrade ändringen av ljudstyrkan sker, måste alltid en kortare tid förflyta. Denna korta tid kan ibland, om maskinisten har något för händer, bli rätt avsevärd, och då kan det psykologiska ögonblicket vara förbi vid den scen, då man önskade en ljudförandring. Särskilt vid premiärer kan detta fall vara fatalt. För att ev. kunna bortskaffa denna olägenhet vore det kanske tänkbart, att ljudregleringshjulen och de rattar som erfordras för volymen o. d. kunde placeras någonstans i salongen, på det att ljudkontrollören kunde sköta ljudstyrkan utan mellanhänder.

För de biografmän som ämna uppföra nya biografer skulle jag vilja tillråda byggandet av maskinrum av c:a 3 mtrs djup och en längd tillräcklig för minst två, helst tre, stora maskiner och dessutom ännu en meters längd avsedd för byggandet av en till maskinrummet angränsande hytt där ljudkontrollören kunde sitta med stor öppen glugg och direkt reglera ljudstyrkan o. d.

Med detta har jag endast velat framkasta några allmänna synpunkter, som dock måste utmynna i min bestämda åsikt, att den goda, helst inhemska, ljudfilmen är för oss biografmän framtidens brödkaka.

Världsfred sluten i ljudfilmskriget.
Western Electric drar in sin Stockholmsfilial.
Filmindustri går in för svenska apparater.

Stockholms-Tidningen, den 2 augusti 1930

Världsfred har slutits i filmindustrin. Den segslitna patentfejden, som rasat mellan tyskar och amerikanare och även tangerat Sverige, är bilagd. Vi minnas exempelvis från Stockholm hur protesterna och processhoten surrat i luften, och hur tidningsspalterna darrat av underliga och pittoreska namn : Tobis, Klangfilm, Western Electric. Biografägarna visste ej ut eller in och vågade knappast skaffa sig ljudinstallation — av fruktan att en vacker dag upptäcka att de hållit på fel häst och se sig avstängda från filmtillförsel, och inblandade i dyrbara processer.

Nu är allt detta slut. Konferensen i Paris mellan tyskar och amerikanare — vilken gång på gång såg ut att gå i stöpet — resulterade i en överenskommelse på 15 år mellan Amerikas och Tysklands patentinnehavare. Överenskommelsen trädde i kraft redan den 22 juli, men man har först nu fått reda på enskildheterna.

I vintras gick ett rykte att amerikanska och tyska elektricitetstruster ämnade dela världen sins emellan. Amerikanerna hade insett, att talfilmen gjort slut på filmens universalitet och internationalitet. Det gick inte längre att sitta i Hollywood och producera för Europa. Amerika måste på ett helt nytt sätt tränga in i Europa och börja producera där. Men härtill fordrades att makten i de europeiska länderna övergick i amerikanska händer. För några månader sedan avreste en rad förgrundsfigurer i U. S. A:s filmvärld för att — som det hette — ”uppköpa Europa”. Hur stor roll amerikanska dollars spelat vid det nu uppnådda fredsslutet vet man ej. Faktum är emellertid att Warners övertagit stora aktieposter i de tyska Tobisintressena, och ämnar börja egen Warner-Tobis-produktion i Tyskland med ”Tolvskillingsoperan” som fösta nummer. Men å ena sidan ha Warners i dagarna etablerat intimt samarbete med Paramount (som redan ljudfilmar på europeiska tungomål i Paris), å andra sidan är Tobis vänstra handen i en organisation där den andra heter Klangfilm, och den ena handen vet mycket väl vad den andra gör. Klangfilm åter står Ufa mycket nära. Vi ha sålunda världsblocket Paramount-Warners-Klangfilm-Tobis-Ufa färdigt. Och hit har genom konferensen i Paris kommit Western Electric. Ringen är sluten. Patent- och maktinnehavarna i alla land ha förenat sig, och vilken roll det amerikanska kapitalet spelar får framtiden utvisa. Tyskland triumferar emellertid i dessa dagar, och betraktar sig självt som segrare och som Europas blivande produktionscentrum.

Världen uppdelas för standardapparater.
Vad kommer allt detta att ha för praktiska följder? Den viktigaste följden blir att en ny standardapparat konstrueras. De bästa idéerna hos Western Electrics ljudsystem sammansmältas med de bästa tyska. En idealuppsättning av ljudmaskiner skapas, och en stordrift igångsättes. Standardapparaten fabriceras både i Amerika och Tyskland. Servicen blir gemensam, så att reservdelar kunna fås lika bra och likadana hos både Western Electric och Tobis-Klangfilm.

Världen uppdelas sålunda att de tyska fabrikerna ha ensamrätt att bygga alla apparater för: Tyskland, Centraleuropa (utom Polen), Skandinavien, Schweiz, Holland och holländska Ostindien. De amerikanska verken ha ensamrätt för U. S. A. med kolonier, Kanada, Newfoundland, Australien, Nya Zeeland, Straits Settlements, Indien och Ryssland. Den övriga världen är öppen för fri konkurrens mellan de tyska och amerikanska företagena.

W. Electric stänger Stockholmsfilialen.
En följd av världens delning blir att amerikanerna få dra sig tillbaka från Sverige, som blir tyskt område. Ett rykte påstod att Western Electric redan inom få dagar skulle indraga sitt försäljnings- och installationskontor i Stockholm. För att få uppgiften bekräftad vände vi oss till W. E.:s representant här, advokaten och tennisspelaren Müller, vilken säger:
—Vi blevo naturligtvis mindre glada vid den telegrafiska underrättelsen, att vi skulle sluta. Vi hade redan hunnit arbeta upp marknaden för våra W. E.–apparater ganska bra och vinnlagt oss om att få biografägarnas förtroende. Under sommaren ha vi träffat överenskommelse om apparater för Stockholmsbiograferna Göta Lejon, Cosmorama, Ritz (f.d. Vidi), Rex, Fågel Blå, och i Foxfilms och Paramounts privata kontorsstudios. Vi ligga i underhandlingar med en del andra bior, men om inte överenskommelse hinner träffas före nästa onsdag, d.v.s. den 6 aug., äro vi förhindrade att fortsätta underhandlingarna. Efter detta datum sakna vi nämligen befogenheter att sälja W. E.–apparater i Sverige.

—Detta innebär emellertid inte att våra hittillsvarande kunder behöva känna sig ängsliga. Vår verksamhet kommer visserligen att inskränkas, men inte att upphöra. De 30 biografer i Skandinavien, som redan ha W. E.–installering, kommer vi alltjämt att betjäna med våra servicestationer i Stockholm, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. Dessa förbli bemannade med ett tillräckligt antal ljudingenjörer för att sköta apparattillsynen och de bli även i fortsättningen utrustade med alla erforderliga reservdelar till ljudapparaterna, vilka enligt kontrakt äro förhyrda på tio år.

Stockholms-Tidningen har även vänt sig till Klangfilms svenska ensamförsäljare, a.-b. Press och reklamtjänst, men där hade man inte fått några direktiv i anledning av Parisöverenskommelsen, utan Klangfilmsapparaternas försäljning fortsätter som vanligt.

S.F. går in för svenska maskiner.
Hur känner sig Sveriges största filmproducent och biografägare — Svensk Filmindustri — inför den nya situationen? Vi fråga direktör O. Andersson.
—I stora drag ha vi känt till den stundande marknadsfördelningen mellan Western och Klang i omkring ett års tid, säger direktör Andersson. Vi gjorde på sin tid ingående undersökningar av patentstridens innebörd och konsekvenser och kommer till en — som det nu visat sig — riktig slutsats. Vi gingo så gott som konsekvent in för Klangfilm och ha hittills köpt 17 av deras apparater för ett pris av 400,000 kr. Om dessa våra order gått till Western Electric (som vi ha 7 apparater ifrån), skulle priset ha varit uppe i en och en halv million.

—På sistone ha vi emellertid fått även en rent svensk apparat, Aga-Baltic, som fullt kan mäta sig med det bästa som ljudapparatsmarknaden i dag uppvisar. Aga-Baltics maskiner äro i sin tur betydligt billigare än Klangs, och vi ha t.v. beställt 28 installationer av detta märke. I våras demonstrerades den svenska tillverkningen på Sturebio, men tyskarna försökte stoppa försäljningen genom att påstå att svenskarna gjort patentintrång. Processvägen skulle tyskarna visserligen aldrig ha kommit någon vart, men vi föredrogo ett enklare medel att tvinga dem till reträtt. Vi påpekade att eftersom det var svenska arbetares pengar som betalades i biograferna för de tyska filmerna, så skulle filmerna också få visas på apparater gjorda av svenska arbetare. Om tyskarna refuserade de svenska maskinerna, så skulle svenskarna svara med att refusera de tyska filmerna: Sverige skulle införa kontingentsystem. Vi hade nämligen noga undersökt situationen och erfarit att vi vilken dag vi vill kunde få kontingenten införd. Detta resonemang tog skruv.


Många expertkockar om ljudfilmssoppan
Hr. Julius, han som drar veven i Råsunda-ateljén berättar
Dagens Nyheter, den 3 augusti 1930

I Filmstaden vid Råsunda är man sedan länge i färd med att tillgodose behovet av svenska talfilm. Vid första ögonkastet förefaller hela den omtalade talfilmsinspelningsproceduren icke mycket märkvärdigare än en vanlig filmupptagning, åtminstone för den oinvigde som knappt hade vågat hoppas att ens få komma i närheten av talfilmsateljén och därigenom måhända förorsaka störningar eller ställa till trassel på ett eller annat sätt.

Men det var inte någon fara, den oinvigde fick både komma i närheten och in i det allra heligaste utan att bli särskilt åthutad att icke föra oljud. Före varje ljudinspelning lyser det rött och tutas i bilhorn på det att var och en må veta vad hans frid tillhörer.

—Det är i synnerhet papperskrammel och stampningar i golv som ljudapparaturen reagerar emot. Smattret på glastaket när det regnar kan också ställa till en del besvärligheter. I sommar har man alltså varit relativt befriad från det bekymret. Ljudupptagning av utescener erbjuder emellertid än så länge ganska stora svårigheter. Man måste alltid riskera att få med oväntade ljud som kunna förstöra alltsammans. ”Det är han som drar veven”, hr J. Julius, som gör dessa små avslöjanden. Hr Julius drar för resten inte någon vev längre, det är i stället en motor som sköter om att det vevas. Bildupptagningen och ljudupptagningen måste ju vara samtidig, vilket endast kan åstadkommas på mekanisk väg.

—Naturligtvis ha en hel del nya och ganska omfattande arrangemang fått lov att vidtagas, berättar hr Julius i en paus. Dessa ha i första hand gällt lamporna. Vi ha fått lov att skaffa större lampor och framför allt ljudlösa lampor. (De gamla kollamporna förde nämligen ett sådant liv att de måste slopas.) och tills vidare får man pruta på effektbelysningen, ty ännu räcker inte filmens ljuskänslighet till. För resten finner man sig snart till rätta i de nya förhållandena, så man tycker inte det är så märkvärdigt. Principen är ju i huvudsak densamma, och det är ju i varje fall film det gäller.

Ljudfilmsregissören har det emellertid inte roligt. Han är ju tvungen att stillsamt hålla inne med alla mer eller mindre vackra tankar så länge ljudupptagningen pågår, en omständighet som för resten med tacksamhet anammats av herrar skämttecknare.

Denna regissörens och i någon mån även fotografens passivitet är endast en fördel. —Det passar somliga att ta emot regi under spel, andra passar det inte, och jag för min del anser det vara bättre att skådespelaren ostörd får utöva sin roll. Det får repetera så mycket mer i förväg, säger hr Julius, och det skall gudarna veta att det får repeteras.

Om det är något särskilt den agerande bör ha på minnet suffleras det med en tavla som sättes upp någonstans inom synhåll. Man får endast hoppas att inte regissören gör i ordning sina egna små tavlor med mindre vackra älsklingsuttryck att signalera med vid behov. Men det lär också finnas regissörer som göra film utan åkallan av onda makter och för dem borde stum ljudfilmsinspelning inte erbjuda så stora svårigheter.

Hr Julius påpekar att det numera är många kockar om soppan. —Förr i världen var det i stort sett regissören ensam som skapade en film. Nu måste vid sidan av regissören och fotografen även finnas ljudexpert, sångexpert, talexpert och musikexpert, minst sagt. Det är en hel stab som fordras för filmtillagningen.

Manuskriptet måste även läggas på ett annat sätt. Man beräknar att en talfilm behöver halva scenantalet jämfört med en stumfilm. Scenerna bli så mycket längre när talet kommer till. En ordentligt utarbetad dialog fordras naturligtvis också. Manuskriptet spelar för övrigt en oerhört stor roll för en film. Ge mig bara ett bra manuskript, som är väl utformat, så är saken klar. Då bör också filmen kunna bli bra, sade hr Julius och for iväg med sin kamera på en liten vagn.

Apparaterna som användas vid ljudupptagningen äro av tyskt fabrikat, och till en början hade man en mängd tyska experter som skötte maskineriet, vilket föranledde livligt utbyte av tyska och svenska språkkunskaper. Alla kommandoord voro således en tid tyska och ”Achtung! Håll käft där bakom!” ljödo oftast samtidigt. Svenskar lärde sig bland annat att med ”Kaiserfilm” menar man förbrukad film, och när de tyska arbetarna i sin tur hade hört uttrycket ”Det är kirrat” tillräckligt många gånger blev det tyska språket plötsligt berikat med ett ”Es ist gekirrt”. Så man måste säga att utbytet inte blott var ömsesidigt, utan även givande.
Greenhorn.

LJUDFILMEN
SPELAR UPP I STAD EFTER STAD
Ett nät av ljudteatrar Sverige runt — snart 100 färdiga

Filmjournalen, nr 9-10, 1930

Saken är klar! Ljudfilmen har segrat! Från position till position ha dess motståndare tvingats retirera, och om även ett litet garde av klentrogna ännu kämpar på stumfilmens rykande ruiner, få dessa ståndaktiga tennsoldater bevittna hur ljud-, sång- och tal-filmen med flygande fanor och klingande spel, med lekande visor och sprattlande baletter tågar förbi det
tysta dramats tigande bastioner.

Röda Kvarn har blivit ljudfilmsteater — det säger tillräckligt för Stockholms vidkommande — Röda Kvarn, som man, tack vare dess charmanta levande musik, trott vara stumfilmens högborg i huvudstaden.

Men hur går det ute i landet? Vi ha vänt oss till den, som närmast bör vara initierad därvidlag, nämligen redaktör Mauritz Enderstedt, ombudsmannen i Sveriges Biografägareförbund, för att få svar på frågan.

”Ja, situationen är ju ganska brydsam för biografägarna”, sade hr Enderstedt. Det går väl kanske an för de stora teatrarna, men för mängden av smärre biografer landet runt är det inte så lätt. Ljudfilmsapparaterna äro dyra att installera och stumfilm blir det alltmer ont om. Skaffar man sig apparater blir det stora pengar att punga ut med, gör man det inte, kan det oftast inte undgås att man får se sin repertoar minskad.

”Och i längden går det väl inte alls med stumfilmsteatrar”, fortsätter vår interlokutör. ”Det görs ju knappast någon stumfilm längre — i Amerika praktiskt taget ingen alls och även här hemma ser det ju ut att bara bli ljud hela vägen, om man får döma av rapporterna från Råsunda. Då de stora teatrarna allmänt övergå till ljudfilm, blir givetvis stumfilmsproduktionen mer och mer ställd på avskrivning, även om det på sina håll — jag tänker närmast på Herbert Brenons uttalanden under sitt besök här i vintras — ser ut som om även stumfilmen ännu har hopp om livet. Men just nu ligger lösningen efter vad jag kan se i en verkligt billig men samtidigt naturligtvis förstklassig ljudfilmsapparat i ett sådant prisläge att även små biografer kunna stå ut med kostnaden.

Men vid sidan av denna möjlighet får man ju sätta sig in i den möjligheten, att det blir storteatrarna som ta ledningen på de smås bekostnad såvida icke dessa skötas på ett sådant sätt, att de genom sin intimitet skapa åt sig en stampublik. I ett litet samhälle kan det ju naturligtvis inte bära sig med en stor teater, och då blir det ett svårlöst problem — om det blir för dyrt med ljudfilm å ena sidan och å andra sidan inte finns stumfilm att få. Det har ju även hittills ofta hänt att ljudfilmen betingat högre filmhyra, men vid en konferens mellan skandinaviska biografägare — en konferens som hölls för några månader sedan i Köpenhamn, beslöt man gå in för att söka få samma filmhyror för ljud- som för stumfilm.”

”Och hur var det med ljudfilmen i Amerika — redaktören var ju där på en studieresa i vintras?” fråga vi.

”Hur det var med ljudfilmen i Amerika? Ja, ni kan förenkla frågan och säga: hur det var med filmen? Det finns nämligen knappast något annat än ljudfilm där. Vad som kallades movies (film i populär halvslang) kallas nu talkies, d.v.s. talfilm, och vart man vänder sig därborta är det bara ’all talking, all singing’ och f. t. för det mesta även 'all dancing'. Annars har man på sistone gått in för den rena s. k. dialog-filmen, utan musik — det filmas massor med talpjäser i U. S. A. just nu.

Inte ens där vet man väl riktigt vart det skall bära hän, ty utlandsproblemet är ju svårlöst. Man försöker nu lösa det med att göra amerikanska filmer i talversioner på främmande språk och här ligger måhända en lösning. Eljest ha emellertid yankees egna filmer varit så stora succéser i hemlandet att man nöjt sig med triumferna på egen mark och låtit utlandsproblemet vänta så länge. Men med amerikanarnas resurser och tekniska överlägsenhet är det ju inga tvivel om att man kommer att uppbjuda alla tänkbara krafter för att behålla ledareställningen.”

”Annars något av intresse ur högen av hågkomster där borta ifrån?”

”För all del. Vad som bl. a. frapperar en på de amerikanska biograferna är den service de prestera för publiken. Storteatrarna anordna exempelvis egna parkeringsplatser för åskådarna eller 'skådhörarna', som Filmjournalen själv döpte det till. Och på de stora ljudfilmsteatrarna har man t. o. m. anordnat bänkar med hörlurar för döva utan förhöjd avgift.

Ett annat bra påhitt är temperaturregleringen — på New Yorks jätteteatrar har man en konstant temperatur på 18 grader på sommaren. Vilket naturligtvis är ljuvligt i stadens understundom förfärliga sommarhetta. Det är t. o. m. så att somliga gå in och förkyla sig på biograferna! En annan lustig detalj, som jag kommer ihåg, är att man, liksom här på revyerna, i revyfilmerna låter publiken sjunga med i refrängen — i så fall projicerar man schlagern i skioptikon på duken!

För övrigt sysslar man därborta med tre stora filmproblem: färgfilmen, den stereoskopiska filmen och grandeurfilmen. Men det där är ju krångliga historier, som knappast kunna gås igenom i en kort intervju.”

”Och ljudfilmen har alltså segrat, enligt redaktör Enderstedts åsikt?”

”Ja, men om några år kommer man icke längre att säga ljudfilm utan talfilm.”

---

En sak som redaktionen f. ö. kan skriva under på och som våra läsare lätteligen kunna övertyga sig om genom att studera den på annat ställe i detta nummer publicerade översikten av nästa säsongs filmnyheter. Det blir, som synes, ljudfilm, ljudfilm och åter ljudfilm.
Filmatius.


Klicka här om du vill läsa Olof Anderssons och Victor Sjöströms diskussion om ljudfilm i Dagens Nyheter den 22-23 oktober 1930.

Bild och ljud.
Biografägaren nr 17, den 8 november 1930

Vågorna om ljudfilmen gå alltjämt höga, men det synes oss, som om man i många fall genom sina diskussionsinlägg kastade jästen in i ugnen efter brödet. Ljudfilmen har segrat. Det tjänar till intet att söka förneka detta faktum. Om ljudfilmen blir ensam herre, må framtiden visa, men att den stannar åtminstone som hälftenägare är ställt utom varje tvivel. För egen del tro vi, att den blir tämligen ensam herre, sedan må man resonera om ljudfilmen skall ha litet tal eller mycket tal.

Till ljudfilm må ju ock räknas de enbart synkroniserade filmerna, d. v. s. ”stumfilm med ljud”.

Att med talfilmens inträde vissa värden blevo tillspillogivna är otvivelaktigt. Det stora internationella språket — bildens — är borta. En oerhörd förlust. Och den ro och vila, som en biograf kunde bjuda trötta och jäktade nutidsmänniskor, är också delvis försvunnen. En ljudfilmföreställning sätter onekligen större krav på publikens uppmärksamhet. Som nervlugnande medicin kan en läkare knappast ordinera en ljudfilm.

Emellertid kan ljudfilmen även uppvisa förtjänstkonton. Medan man förr med en viss stolthet talade om att biografen även i ett obetydligt samhälle kunde visa samma bilder som den stora biografen i en världsstad, så kan man numera med ännu större stolthet säga, att den lilla biografen icke endast kan bjuda sin publik samma bild utan även samma musik.

Skillnaden förut mellan en liten och en stor biograf var främst den, att den stora biografen kunde bjuda på en musik, som var tiofalt överlägsen den lilla biografens. Medan storstadens lyxbiograf skänkte sina besökare förnäm orkestermusik, så kunde den lilla biografen blott bestå sin publik med ett enkelt piano. Medan förut musikackompanjemanget i landsorten många gånger blev en parodi på grund av att tid för repetition ej funnits, så är musikbeledsagningen vid ljudfilmen oberoende av alla repetitioner.

Tag som ett exempel ”Två hjärtan i valstakt”. Vilken inledning har inte den filmen, vilket crescendo har icke dess första akt, men hur skulle denna akt, denna upptakt och detta crescendo ha kunnat skapas utan att ljudet varit ett med filmen. Att se violiner och violonceller, trumpeter och flöjter men blott höra ett ensamt piano kommer knappast en åskådare att så leva med, som han nu kan, då det visas hur ledmotivet i Schuberts ”Jungfruburen” erövrar hela Wien. Men ljudfilmen låter oss även höra de instrument, vi se på bilden.

Det ligger något äkta demokratiskt i att den lilla biografen skall med den stora icke blott kunna tävla i bild utan även i ljud. Härigenom är ännu ett steg taget i den riktningen att de mindre samhällena icke skola behöva stå tillbaka för de större. De små platsernas folk blir icke missgynnat.

Man är i många fall berättigad påstå, att den lilla bion kan t. o. m. giva bättre projektion än den stora — förutsatt att kopior och projektionsapparater äro goda — och med ljudfilmen kommer man dithän att en mindre bio också kan ge bättre musik — alltjämt under förutsättning av goda kopior och maskiner — än den större. Det är lättare att få högtalarna att tala naturligt och utan ansträngning i en mindre än i en större lokal.

Genom de billiga skivapparater, som numera föras i marknaden, bli kostnaderna för installation överkomliga även för mindre biografer. Nålsystemet är av allt att döma visserligen blott ett övergångsstadium (något som man allvarligt får tänka sig in i) men genom uppslaget att utbygga installationerna i etapper, så att ”vitaphonen” ett annat år blir, utan att redan nerlagda kostnader äro tillspillogivna, kompletterad med ”movietone”, så ökas möjligheterna för de mindre ännu mera att följa med den utveckling, som kräves av oss — ljudfilmen må sedan av oss gillas eller ogillas. Etappbyggandet få nog alla leverantörer söka ordna på det ena eller andra viset.

Vi måste ändå erkänna, att vi kommit igenom ljudfilmpersen bra mycket bättre än vad man för bara ett halvår sedan vågade hoppas. Då såg det ut söm om det skulle bli en digerdöd bland de små. Nu har det ljusnat högst betydligt, och det förefaller som om hädanefter de små skola kunna tävla med de stora icke endast ifråga om bild utan även ifråga om ljud. Detta tro vi vara ett mycket stort plus, som vi ärligen och rättvisligen böra tillerkänna ljudfilmen.


S.F. flyttar till Paris?
Råsunda vika för USA-ateljé.
Samarbetet med Tyskland avbrytes.
Ogunstiga arbetsförhållandes i Sverige.
Stockholms-Tidningen, den 11 december 1930

Svensk Filmindustri har under en lång tid legat i underhandlingar med Radio Corporation of America (R.C.A.) om överflyttning av hela sin tonfilmsproduktion till detta företags Parisateljéer. Redan under den närmaste tiden torde man komma till ett slutligt avgörande i frågan, som blivit aktuell genom en del stora svårigheter Svensk Filmindustri haft dels med arbetsförhållandena i Sverige och dels med Tobiskoncernen i Tyskland. Beslutet betyder alltså att Filmindustri eventuellt nedlägger sina tonfilmsinspelningar i Råsunda redan i början av nästa sommar och att inspelningarna i fortsättningen göras på svenska och franska i stället för på svenska och tyska. […]

Det var den tyska firman Tobis som installerade inspelningsapparaterna för tonfilm i Råsundaateljéerna. Överenskommelsen med denna firma gäller emellertid endast till juni 1931. Därigenom att Tobis nu samarbetar med Western Electric har man förskaffat sig monopol i Tyskland på inspelningsapparaterna, framhåller dir. Andersson, och därmed ha priserna stigit i höjden på ett sätt, som gör det omöjligt för Svensk Filmindustri att fortsätta samarbetet. I stället har man erhållit ojämförligt gunstigare erbjudanden från R.C.A. i Paris, som förfogar över ett amerikanskt inspelningssystem. Det är klart att Filmindustri ytterst ogärna och endast av tvingande omständigheter anser sig föranlåten att bryta de gamla förbindelserna med Tyskland, men ekonomiska omständigheter göra steget nästan oundvikligt.

Vid sidan av svårigheterna med Tobis har ett annat viktigt skäl tvingat Filmindustri att planera ett överflyttande av produktionen till Paris. Det är arbetstidslagstiftningen i Sverige, som inte tar hänsyn till de säregna förhållanden som betinga inspelningsarbete. På grund av de dyra apparaterna — som endast äro hyrda och därför måste utnyttjas på det mest rationella sätt — och den dyrbara skötseln, som ombesörjes av tyska ingenjörer, är Filmindustri tvunen att förlänga inspelningsarbetet utöver det lagstadgade åtta timmarna. I en filmupptagning pågår inte ett fortlöpande arbete — av en timme är det kanske tio minuter som begagnas av respektive arbetare — återstoden åtgår till förberedelser o.d. Personalen är fullt på det klara med att mer tid måste användas än de dagliga åtta timmarna och är fullt beredd att medverka. Men lagstiftningen lägger hinder i vägen och vi ha ofta i den saken stått i kontakt med arbetsrådet. Det är omöjligt för oss att ta in nytt folk, så att arbetet kan bedrivas i skift. Vi måste ha tränad personal, som känner varje detalj i förväg.

På nyåret kommer jag att avresa till Paris för att fortsätta underhandlingarna med R.C.A.


Arbetsråden kör ej bort Filmindustri.
Vittgående undantagsförmåner lämnas.
Gå till kungs outnyttjad möjlighet.
Stockholms-Tidningen, den 12 december 1930

Från arbetsrådets sida har gjorts, vad göras kan för att underlätta filminspelningarna i Råsunda, svarar arbetsrådets ordförande, auditören John Nordin på Stockholms-Tidningens förfrågan i anledning av Svensk Filmindustris planer på att överflytta verksamheten till Paris. Redan nu åtnjuter bolaget vittgående undantagsförmåner, och ytterligare undantag ligger inom möjligheternas gränser.

—I början av september i år gjordes från Svensk Filmindustri en framställning till arbetsrådet om utsträckt arbetstid, vilken framställning motiverades med svårigheten att vid exempelvis regnväder under en ljudfilminspelning hålla på åttatimmarsbestämmelsen. Jag var själv jämte en annan ledamot av arbetsrådet ute i Råsunda för att undersöka saken och därvid träffades en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare om, att arbetstiden skulle utsträckas från ordinarie 48 till 56 timmar i genomsnitt på tre veckor. Härmed var sålunda arbetstidsbegränsningen upphävd både per dygn och per vecka. Dessutom har naturligtvis bolaget i likhet med alla andra företag den sedvanliga tillåtelsen att utnyttja yttreligare 200 timmars övertid per kalenderår.

—Eftersom dessa 200 timmar tidigare uttagits, blev det i alla fall en del svårigheter i år, men nästa år har man nya 200 timmar att dra på. Om dessutom 56-timmarsöverenskommelsen förlänges, bör man ha stora möjligheter att ta igen, vad som förlorats på grund av yttre störningar. Och om detta inte är tillräckligt, säger arbetstidslagens tionde paragraf, moment tre, att konungen må medge ytterligare undantag, om sådana svårigheter skulle föreligga, att det fortsatta bedrivandet av verksamheten äventyras. Hittills är det inget företag, som utnyttjat denna extra möjlighet, men varför skulle inte Svensk Filmindustri kunna ta saken under övervägande?


Till startsidan