Främmande filmmän i Stockholm.
En tysk filmexpert.

Biografbladet, nr 3 – 1930

En av filmljudens främste europeiska experter, ingenjör T. Masolle, teknisk direktör vid Tobisfilm i Berlin, har besökt Stockholm för att inspektera Råsundaateljéerna, där svensk Filmindustri installerar sina nya ljudfilmsmaskiner enligt Tobissystemet.

Installeringen börjar den 1 april.

Man var beredd på omfattande ändringar av ateljéerna i Råsunda för att få en tillfredställande akustik. Men ingenjör Masolle förklarade all omändring onödig. Stora ateljén med sina glasytor är nästan idealisk för upptagning av ljudfilm, försäkrade han. Föreställningen att man bör ha så litet eko och så kort efterklang som möjligt har man gått ifrån; därigenom blir ljudet dovt och klangen död. De apparater, som byggas av Tobis, äro icke hypersensibla. En apparat av moderat storlek fordrar ej särskilt skydd, utan den kan uppställas var som helst i ateljén och även flyttas ut på gatan som en kamera. För att få så naturliga ljudeffekter som möjligt söker man efterlikna människoörats funktion. Den moderna filmmikrofonen är nästan bättre än örat, då den utan avsevärd förvrängning kan återge tonskalans hela område ända upp till 18,000 perioder i sekunden, medan örat sällan uppfattar med än 15,000. Tobis’ apparat för samtidig upptagning av ljus och ljud anses numera ganska fullkomnad.


Tonfilm startas här om onsdag.
Dagens Nyheter, tisdagen den 1 april 1930

På måndagen började tonfilmsinvasionen på allvar till Stockholm eller rättare sagt Råsunda. Då anlände nämligen en del tyska filmtekniker från Berlin, som skola ha hand om tonfilmsupptagningarnas tekniska sidor ute i Filmstaden, tills deras svenska kolleger blivit tillräckligt hemmastadda i de nya konsterna för att kunna klara sig på egen hand. Det var en tonfilmfotograf, en kopist och ett par andra tyska tonfilmsherrar, som anlände med morgontåget och redan ett par timmar senare voro i full verksamhet i Råsunda, där de första verkliga tonfilmsupptagningarna börja på onsdag.

Tittade man dit ut på måndagen, så fann man det då ganska lugnt och fridfullt i Stora ateljén, fastän det är dit tonfilmandet speciellt kommer att koncentrera sig. Ateljén hade fått ett nytt golv, på vilket man kunde höra en knappnål falla — åtminstone om den trillar med huvudet före — men eljest var det inte mycket, som skvallrade om att den stora premiären bara är två dagar avlägsen. Jo, det är sant: i ett hörn av ateljén höllo ett par snickare på att timra ihop en hytt för bildfotografen, som skulle stå därinne och fotografera sina scener genom en glasruta för att inte bullret av kameran skall störa.

Om onsdag börjar det alltså, och den första debutanten torde bli fru Pålson–Wettergren, som skall låta höra sin röst i kyrkan i Löwenskiölds-filmen, vars inspelande Gustaf Molander sedan en tid är i färd med. Utfalla de första upptagningarna lyckligt, sätter man redan den 15 april igång med den första hundraprocentiga svenska ljudfilmen: Gösta Ekman-lustspelet i Stockholmsmiljö.


Råsundafilmen har börjat tala.
Stockholmstidningen, torsdagen den 3 april 1930

Ljudstjärnan G. Ekman Röda Kvarns ljuddebut?
Den 14 april startas vår första stora svenska talfilmning i Sverige. Ett nästan historiskt ögonblick. Ty Gösta Ekman-filmen göres i två upplagor, en svenskspråkig och en tyskspråkig. Båda inspelade i Råsunda, och därmed inledes en ny svensk exportindustri: talfilm. Redan länge har påpekats att vi i Sverige ha natur- och kulturtillgångar, som borde kunna exporteras på samma sätt som järn, trä, tändstickor och Orreforsglas: vi ha en vacker natur, utmärkta skådespelare, bra schlagerkompositörer m.m. Talfilmen ha gett oss en stor chans. De goda talfilmerna äro tills vidare så fåtaliga, att en svensk film – i utländsk språkversion — har stora chanser att komma upp på utlandets bästa biografer och för ett väldigt auditorium agitera för Sverige, svensk natur, skådespelarkonst, musik.

Ljudupptagningsapparaten är redan färdigmonterad ute i Råsunda. Den tas i dagarna i anspråk av regissör Molander, som skall göra c:a 100 m. av ”Charlotte Löwenskiöld” till talfilm, och ge ytterligare 900 m. av filmen en bullrande och musicerande bakgrund. Den ståtlige finnen Urho Somersalmi och frk. Sergelius prövade i går sina röster i sockerbiten, och herr Somersalmi deklamerade gång på gång med vacker rullande baryton: —Låt mig vara! Hör du inte? Släpp mig karl!

Ingen höll i herr Somersalmi, varken karl eller kvinna, och en bit därifrån lyssnade regissör Molander, produktionschefen Bryde och de tyska ingenjörerna med ängsliga miner och hörlurar för öronen hur den finska barytonen gjorde sig i filmupplaga.

”Charlotte Löwenskiöld” är dock bara ett litet prov, och den 14 april kommer den verkliga talfilmsdebuten, Gösta Ekman-filmen, som ytterst preliminärt döpts till ”En äkta man på avbetalning” [För hennes skull]. Manuskriptet föreligger färdigt med svensk och tysk dialog. Herr Ekman presenteras som pälshandlerskan Stina Bergs fönsterdekorerande son. En päls, tagen på avbetalning, sammanför herr Ekman med unga, mindre harmoniska paret Elisabeth Frisk—Håkan Westergren. Och sammanförelsen resulterar bl.a. i att herr Ekman avancerar till revycharmör i Chevalier-stil. Det blir även andra resultat, men dem spar vi till premiären — som möjligen, man kunde kanske säga troligen blir Röda Kvarns debut som ljudbio. Så mycket kan emellertid blottas att filmen stämning blir skämtsamt älskvärd, att den insveps i stockholmsk natur och gatuliv, och att Jules Sylwain levererar schlager-melodierna, vilka sjunges av Gösta Ekman. Filmen går på intet vis i ”Säg det med toners” spår, utan det pratas genom hela filmen från fösta scenen till den näst sista.

Men den tyska upplagan? Den görs på följade sätt. Stockholm får uppleva en invasion av tyska talfilmsskådespelare. Anita Dorris övertar Elisabeth Frisks roll, Rolf Goth inträder i stället för Westergren. I en tredje roll får vi troligen se den tjocke Paul Gerron från Deutsches Theater. Den enda svensken, som är med även i den tyska versionen är ett lejon: Gösta Ekman, som talar tyska som en häst alltsedan Faust-tiden.

Den svenska och den tyska versionen inspelas samtidigt, sålunda, att först ger herr Ekman frk. Frisk en kyss och säger: — Jag älskar dig! — Vilket filmas. Och omedelbart därefter hoppar Anita Dorris in i dekorationen, herr Ekman kysser henne med precis samma värme och säger: — Ich liebe dich! —

En månad framåt tillhör herr Ekman sålunda mormonernas religion.

Själva ljudapparaten, som levererats av det tyska bolaget Tobis, är förbluffande enkel. Undertecknad hade för några dagar sedan tillfälle att studera Ufas mönsterateljé för ljudfilm i Neu-Babelsberg vid Berlin. Den har kostat väldiga summor och ateljébyggnaderna äro ljudisolerade på en mängd sätt, börjande med grunden och slutande med ”tonmixtraren”. Men på ett halvår har tekniken gått oerhört framåt, och allt som behövdes för Råsunda var ett nytt trägolv, en sockerbit av radioform, en isolerad bildkamera och en ljudkamera. Alltså ett golv och tre små apparater. Det är allt!

Den moderna bildkamerans isolering består helt enkelt i ett slags liten låda som placeras ovanpå kameran. Denna har samma form och samma rörlighet som en stumfilmskamera.

Ljudkameran åter ser ut som en större barnvagn på gummihjul, och där handtaget brukar sitta har ”tonmixtraren” sitt batteri av radioknappar som han sitter och vrider på med hörlurar för öronen.

När tonfilmningen skall börja, kopplas båda kamerorna till samma motor, så att de ”vevas” exakt lika snabbt. Bildkameran fotograferar scenen i bild. Vad de agerande säga, bullret, musiken m.m. uppfångas av sockerbiten (inte flera än en används) och ljudet föres till ljudkameran och fotograferas på en celluloidremsa. På väg till själva kameran passerar ljudet ”tonmixtraren” — en nyuppfunnen och mycket viktig herre — som passar på att mildra och förstärka ljudet och reglera dess klangfärg.

I laboratoriet inkopieras filmremsorna från de båda kamerorna på en enda remsa — och resultatet njutes i höst på Röda Kvarn och annorstädes.

Robin Hood.


Klart för nordisk film i Råsunda.
Början redan gjord med Selma Lagerlöf-filmen.
NORGE INTRESSERAT.
Ljudåtergivningen genom Tobis-apparaterna utmärkt.

Svenska Dagbladet, torsdagen den 3 april 1930

För bara några dagar sedan framkastade ordföranden för de kommunala biograferna i Oslo, redaktör Aamot, tanken på att man i Råsunda även skulle framställa norska ljudfilmer. Det voro för dyrt, sade han, att enbart producera norska ljudfilmer, men om man t.ex. kunde begagna samma uppställningar och samma statister o.s.v. som man gör i Råsunda, borde det kunna löna sig att skicka dit norska filmskådespelare för att göra norska versioner av de svenska filmerna.

Av allt att döma synes Råsunda-ateljén nu vara klar för att denna tanke skall kunna realiseras, och det dröjer inte länge, förrän man där kommer att inspela en film i både svensk och tysk version, nämligen den nya Gösta Ekman-filmen, med vilken arbetet inom kort börjar. I Råsunda har man nämligen nu vidtagit alla förberedelser för ljudfilmserna — från Tobisbolaget i Berlin ha sålunda apparaterna för ljudfilmsinspelningen redan anlänt och inmonterats, och man har även konstaterat, att akustiken, sedan golvet i stora ateljén omlagts och isolerats, är förträfflig.

Tobisapparaterna verka lika enkla som tillförlitliga, och på onsdagen hade en medarbetare i Svenska Dagbladet tillfälle att avprova ljudåtergivningen, vilken verkade förbluffande god. Annars har man vid både amerikanska och tyska ljudfilmsinspelningar varit mycket noga med att inga biljud kunde komma med. Mycket omfattande isoleringsarbeten har varit nödvändiga och bara en sådan detalj, som att någon i närheten av ateljén arbetat med t.ex. en elektrisk symaskin, har varit tillräckligt för att åstadkomma generande biljud. Under sådana förhållanden ha inspelningarna ju varit synnerligen svåra att genomföra. Man erinrar sig också den berömda historien om regissören, som hela tiden under en scen hörde ett synnerligen irriterande biljud. Scenen måste tas om gång på gång utan att man kunde lista ut, varifrån ljudet kom, och först efter många om och men och tidsödande undersökningar upptäckte man, att ljudet kom från stjärnans silkesstrumpor, när hon la ena benet över knät — friktionen var tillräcklig för att verka störande.

Under demonstrationen av Tobis-apparaten voro åtskilliga personer närvarande. Ljudet från den talande, som för övrigt stod en god bit ifrån sockerbiten, kom emellertid fram klart och rent, samtidigt som apparaten ägde förmågan att i stor utsträckning eliminera ovidkommande ljud. Att detta är betydelsefullt icke minst för upptagningar utom ateljén, är ju klart. För övrigt verkade den lilla ljudupptagningsvagnen ytterst händig — den kan ställas på en lastbil och bege sig ut i folkvimlet, om det skulle behövas, så nog komma vi för framtiden att mer än en gång få vara med om även svenska ljudfilmsjournaler.

På måndag börjar man på allvar. Man skall då ta scener ur filmen Charlotte Löwenskiöld, i vilken hr Somersalmi, och Birgit Sergelius, fru Brunius, fru Gertrud Pålson m.fl. spela. Sedan denna film har blivit avslutad, påbörjas Gösta Ekman-filmen, i vilken utom Gösta Ekman märkas Elisabet Frisk, Håkan Westergren m.fl. Samtidigt med den svenska versionen inspelas även en tysk, för vilken engagerats tyskarna Anita Dorris och Rolf Goth. Båda versionerna regisseras av dr Paul Merzbach, medan regissör Molander som bekant iscensätter Charlotte Löwenskiöld.

Tanken på Råsunda som nordisk filmcentral står för övrigt närmare sitt förverkligande än man anar — Selma Lagerlöf-filmen inspelas sålunda både i en svensk och en finsk version, varför början ju praktiskt taget redan är gjord.

Av allt att döma kommer det att bli synnerligen livligt under sommaren ute i Filmstaden — mycket tyder på att Svensk Filmindustris energiska ledning hyser stora planer, vilka dock tills vidare äro höljda i tystnad.

Hake.


Den första svenska talfilmen påbörjad.
Stockholms-Tidningen, den 23 april 1930

Vad kostar ett regn? Hur stor är förlusten genom en förmiddags regn? Fråga en bonde i skördetider : han vet det inte. Men fråga nybakade herr regissören Paul Merzbach i skördetider ute i Råsunda och han säger på rak arm:
—5,000 kr.! Femtusen har detta regn kostat oss, detta plaskande, knattrande på ateljéns glastak, detta ihållande knäppande, som omöjliggör all ljudfilm. Om vi skulle talfilma under regn bleve Gösta Ekman-filmen krigsfilm — vilket vore omodernt : replikerna skulle drunkna i kulsprutesmatter …

Kl. 10 skulle första scen tas i detta epokgörande ehuru lätta opus : den första 100 procentiga svenska talfilmen. Men klockan blev både 1 och 2 och 3 förrän man kom igång. För regnets skull. Man tänkte sig Mauritz Stiller i den situationen. Vilket liv, vilket raseri mot guden Pluvius som vågar sätta galoschprytt krokben för filmningen. Men herr Merzbach tar saken med ro, men så är det ju också bara första scenen.

Första scenen är en stillsam scen. En glasateljé med en slingerväxt och en syende buntmakare i hörnet. På golvet en rad skyltdockor, mer eller mindre påpälsade. Den minst påpälsade har bara en hatt och en boa.

Nåväl, i denna idylliska miljö utspelas det historiska ögonblicket : den första svenska talfilmens start. Regnet slutar, och filmfolket börjar. Ingenjörer och fotografer krypa in i sina hörburar och fram till sina kameror. Herr Julius Jaenzon står med händerna i byxfickorna : ljus och inställningar äro repeterade till leda. Kapellmästare Bengtson från Göta Lejon kliver ut på gården för att dirigera ackompanjemanget som består av ett dragspel. Herr Merzbach ropar: —Gösta Ekman! Stina Berg!

Och ut ur en avbalkning träder herr Ekman, klädd i vit ateljérock som i ”Den förste av herrarna” men nu är han blond och svensk och heter Gunnar Lanner. Så hette han åtminstone i går. Men det betyder inte mycket. I förrgår hette han August Jonson. Och i förförrgår hette han Tänkande August Ekbom. Så går det till i film.

Stina Berg sätter sig på en pinnstol utanför scenarrangemanget. Ty hennes roll i den första svenska talfilmens första scen är inte att ses utan att höras. Hennes röst skall ropa ”Gunnar”.

Allt klart. Ljudingenjörerna trumpeta tystnadssignal. Julius Jaenzons stab skruvar på ljuset. Och så börjas det.

Därmed menas att kapellmästare Bengtson på gården sätter i gång med sin 1-mans orkester. Dragspelet drar filmens och Sylvains schlager ”Isabella”. Herr Ekman kommer in i bilden. Han visslar och trallar ”Isabella” och pysslar med skyltdockorna. Kameran står på en liten vagn, och dras nu bakåt så att kameran omfattar hela ateljén. Herr Ekman retuscherar dockornas munnar med ett läppstift och trallar frenetiskt ”Isabella”.

Då höres Stina Bergs röst:
—Gunnar!
Herr Ekman ropar i samma ton, näsvist parodierande sin moder:
—Mamma!
Men Stina Berg är full av energi, och ropar:
—Gunnar, Gunnar!
Varpå herr Ekman kärleksfullt svarar:
—Ta det lugnt, lilla fru Lanner!
En överflödig uppmaning, ty Stina Berg tar det så lugnt som möjligt på sin pinnstol.

Därmed är scenen slut. Det historiska ögonblicket över. Som synes är dialogen mycket spirituell i den första svenska talfilmen: Gunnar! Mamma! Gunnar! Gunnar! …

Medan herrar filmare ta om scenen några dussin gånger leta vi oss ut ur labyrinten av smårum. I Råsunda har nämligen uppbyggts familjen Lanners hem och Isabellas hem och Isabellas funktionalistiska kontor och Isabellas trappuppgång med hiss. Alla hemmen hänga ihop och man hittar varken ut eller in.

Slutligen hitta vi dock ut. Där står kapellmästare Bengtson och dirigerar sitt dragspel:
—Vänta! säger han blygt. Längre fram får jag en större orkester att dirigera. 24 man, utvalda bland Stockholms främsta musiker, med Gösta Rybrant som konsertmästare.

Därute hitta vi också Gösta Ekman som svalkar sig från pälsmakarjobbet. Vi fråga:
—Varför heter herr Ekbom inte August Jonson längre — utan Gunnar Lanner? Varför just Lanner?
—Jo ser ni: Jonson gjorde sig inte i mikrofon. Vi behövde ett nytt namn. På påskdagen tog vi telefonkatalogen och slog upp här och där på måfå. Och hittade ”Lanner” … Det passade bra i mikrofonen.
Så går det till i ljudfilmen.
/ R. H–d. [Bengt Idestam-Almquist]


Ljud … i den svenska skällan.
Biografbladet, nr 4 – 1930

De gångna månaderna ha lärt oss att den omskrivna ljudfilmen inte alls är något nytt och komplicerat, som välter överända alla filmtraditioner. Den är i själva verket ganska enkel.

Frågar man Julius Jaenzon, som fotograferat ljudpartierna i ”Charlotte Löwensköld”:
—Hur är det att fotografera ljudfilm?
svarar han:
—Asch, det är ingenting märkvärdigt. Precis som att fotografera stumfilm. Bara att man får skaffa andra lampor och strålkastare, som inte knastra, spraka och sjunga.
—Men är det inte svårt att klippa ljudfilm?
—Äsch, det är inte så invecklat. Om man ej blåser upp det till något märkvärdigt i fantasien, så är det inte märkvärdigt alls.

Och när man ser den lilla Tobis-kameran i Råsunda, och den lilla ljudfotograferingsapparaten, som skjuts omkring på hjul likt en större barnvagn, då tycker man verkligen att det hela förefaller ganska enkelt.

Ljudfilmen har fört in en ny figur i ateljéerna: ingenjören. Vi har alla läst om dessa filmens nya diktatorer, vi har läst om dem i åratal. I Råsunda ha vi flera stycken. Tyskar, förstås.

Ramlar man in på Råsunda i dessa dagar tycker man först att filmningen är som i den gamla goda tiden. D.v.s. ny är den röda lyktan i portvaktens bås. När den brinner, ljudfilmas det inne i ateljén, och då bör ingen släppas in och smälla i dörrar och prata högt och bära sig illa åt. Men ateljén är sig lik.

Man hittar exempelvis uppbyggd i ett hörn en smedja. Stockväggar, ett städ, sotigt och trevligt. Taket saknas. I alla hörn stå strålkastare och bestråla Urho Somersalmi, som ligger på halm i ett hörn med fröken Sergelius i knäet. Herr Somersalmi belyses från olika sidor — i vitt och gult — så att hans muskulösa lekamen och krulliga hår få de rätta glasdagrarna och skuggorna. Julius Jaenzon dirigerar ljuskällorna och gör det som förr i världen.

En meter från de tvås huvuden hänger sockerbiten uppgillrad, och i ett hörn en bit därifrån kurar bildkameran som en camouflerad kulspruta. Den är inställd så att sockerbiten nätt och jämt hålls utanför synkretsen.

Från denna lilla idyll av finnar, sol, städ, strålkastare och bildkamera vinglar sig några röda gummislangar till ett litet trähus, som står 4 meter därifrån. Inne i trähuset härbärgeras den lilla apparat, som utgör en kombination av barnvagn på hjul, ljudkamera, motor som driver bild- och ljudkamera samtidigt, samt bord med radioknappar för att reglera ljudet.

På ett givet, högljutt tecken — det låter som en ångbåt — slås motorn på och de båda kamerorna börjar ljudlöst arbeta. Inne i trähuset sitter ingenjören. Han har hörlurar för örona och genom ett stort fönster ser han scenen som håller på att inspelas.

Tre gånger fotograferas scenen. Tre gånger säger skådespelarna sina repliker. Tredje gången ropar ingenjören på tyska:
—Nu var det bäst!
Vi fråga blygt:
—Hur vet ni det? Ni förstår ju inte ett ord av det språk aktörerna använda — svenska!
—Äsch, jag tänker inte så mycket på hur väl replikerna sägas, jag tänker på tonvikt och tonfall — eller på mimik och spel. Jag är tränad att med ena örat höra hur skådespelarna i verkligheten tala, och med det andra örat hur talet framkommer i mikrofonen. Min uppgift är att få de två att överensstämma så mycket som möjligt.

Alltså — förr behövde man bara tänka på att aktörernas mimik och spel voro riktigt och bra.

Tonfilmen införde talet : man måste liksom teatern observera att även röstläge, tonfall, stämuttryck, uttal äro riktiga och bra.

Ljudfilmstekniken har medfört en tredje fordran: talet skall fastna på filmremsan — riktigt och bra.

Härav förstås hur mycket svårare det är att få ett bra resultat i ljudfilmen än i stumfilmen. Trots förenklade, fullkomnade kameror och klippteknik.
Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist]


Till startsidan