Stockholms-Tidningen om ljudfilmen

Hans hustrus ära – Palladium & Vita skuggor på Söderhavet – Piccadilly
”När man talar om trollet är det i farstun. Här har talats och skrivits om ljudfilm med största intensitet sista tiden och Palladiums premiär var väntad och beräknad. Men att också Piccadilly skulle vara så rask i vändningarna hade ingen väntat. Nu fick man plötsligt se två ljudfilmer i går — och blev inte en utan två erfarenheter rikare.
Gårdagen var alltså en stor dag i filmens historia i Sverige. Eller skola vi kanske inte använda så stora ord?
Sensationen blev mindre än man väntat. Ty 'ljudfilmen' befanns vara mycket lik den stumma filmen plus orkester. Orkesterackompanjemanget serverades inte direkt från orkesterdiket utan via högtalare. Något av grammofon över det hela. Musiken klingade alltså inte bättre utan sämre än förr.
Men 'talet' och 'bullret'? Ljudfilmens företräde framför stumfilmen skulle ju bestå i tal- och bullereffekter. Ack, men de ljudfilmer som nu visas i Stockholm ha intet tal, och högst litet buller. I den ena filmen förekommer dock körsång, infödingsdans, en storm på havet. Hjälten skrattar en gång, och ropar en gång 'Hallå'. Och hjälten lär hjältinnan konsten att vissla. Men i den andra filmen förekommer inga andra ”ljud” än ett svagt gående tåg, en dörrknackning, två skott, folkets mummel i en rättegångssal samt en gondoljärsång, som upprepas fyra gånger.
I övrigt är det vanligt orgesterackompanjemang.”
Robin Hood. [Bengt Idestam-Almquist]
Stockholms-Tidningen, den 3 maj 1929

Vargens sång – Olympia.
”Förvisso förde Western Electric-maskinen ett helvetiskt larm. Taket, väggarna och åhörarnas trumhinnor bågnade. Högtalarna dundrade och röto så att kallsvetten trängde fram på undertecknads panna. [...] Jag gjorde som många andra — stack fingrarna i öronen. Och hör: Då upptäckte jag att Olympias högtalsapparat var utmärkt, den bästa i Stockholm. Den vara bara på tok för starkt påvriden. Finare radiohögtalare brukar man kunna dämpa ner till en viskning, om man vill. Kan man inte dämpa filmhögtalare? Om man kan bör direktionen med det snaraste vrida på sina knappar. Annars kommer ljudfilmen att skrämma slag på folk och jaga dem på porten med håret på ända ...”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 17 maj 1929

Ljudpanik i filmvärlden.
”Ljudfilmen är tills vidare otroligt osäker. Vid premiären på Mary Pickfords Koketten strejkade plötsligt apparaterna i New York, vid Chevalierpremiären i Paris miste charmören med ens rösten, och vid genrepet på Rialtos Jazzsångare i går i Stockholm kommo Al Jolson och en kantor två gånger i otakt med sina egna röster. Därtill kommer att ljudfilmernas damer i regel tala i bas; att alla tala med fötterna; och att ljudet i regeln har en metallisk eller suddig klang.”
Stockholms-Tidningen, den 2 juli 1929

Jazzsångaren – Rialto.
”Ingenstans, varken i Stockholm eller annanstans, ha vi hört ett så rent och vackert ljudfilmljud. Grammofonväsandet och högtalarputtret är nästan borta.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 3 juli 1929

Fox Follies – Palladium.
”Ljudet var mycket bra på Palladium, i synnerhet mot slutet. Men ändå är det svårt att ha behållning av det amerikanska talet. Ibland blev dialogen så lågmäld att ej ens Amerikavana svenskar förstod någonting. Själv begrep jag bara hälften. De flesta förstod säkert inte ett ord.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 30 juli 1929

Mannen och tillfället – Röda Kvarn.
Biografen har haft säsongspremiär, en stumfilm. Stockholms-Tidningen skriver: ”Röda Kvarn kom igår med en prima överraskning: man saknade talet! Så van har man redan blivit att höra tal — eller talefterapande ljudeffekter i saxofonerna — att man känner det som ett tomrum när hjälte och hjältinna sitter på schäslong och munnarna gå som på en nötknäppare men man ingenting hör annat än musikalisk musik från den levande orkestern. Därhän ha vi alltså redan kommit!”
R. H–d. Stockholms-Tidningen, den 13 augusti 1929

Kapten Lash – Skandia.
”Skandia hade igår ljudfilmspremiär. Detta är i och för sig ingen sensation längre i Stockholm, med Skandias premiär var sensationell, emedan apparaterna levererats av det tyska Klangfilm, ej av det amerikanska Warner Bros. Man måste i rättvisans namn bekänna, att debuten var mindre lyckad. Ett utpräglat trattljud, och högtalaren puttrade och muttrade ofta som vid atmosfäriska störningar. I slutet gick det alldeles sönder. Men när maskinisterna hunnit bli varmare i overallerna och ljudstyrkan modererats, blir intrycket väl fördelaktigare.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 22 augusti 1929

The Singing Fool – Palladium.
”Det snyftades i salongen. Det var en stämning så stark att svetten drevs fram i pannan och man satt och kramade det stackars texthäftet i handen. Vad frågade man efter vad Al Jolson sade i svensk översättning — man visste det ändå, ty han talade och sjöng på det internationellaste av alla språk: känslans! [...] Naturligtvis kan man kritisera blandningen av tal och texter, och de diapositivfotograferade texternas grumlighet. naturligtvis kan man klandra Palladiums ljudapparat, som är för svag för detta svåra rum och ej låter talet komma till full klarhet, utan ljuder påfallande ojämnt. [...] Men dock kan man ej undgå att beteckna 'Singing Fool' som en mycket stor film.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 3 september 1929

Vad är guld, tala eller tiga?
”... Det är prat att den genuina filmtekniken skulle upphöra med talfilmen. Men — ögat riktas in på nya föremål. I talfilmen är det människan som rycker fram i främsta ledet. Vita duken fylls nästan helt av två människor i halvbild. Man får sålunda en mycket tydlig och djup bild av dessa människor, deras mimik och själ. Men den härliga breda miljöteckning, som utmärkte stumfilmen, går förlorad. Stumfilmen berättade med tillhjälp av döda föremål, av miljö, av detaljer. Härav finnes inte mycket i talfilmen. Tills vidare.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 6 september 1929

Fox Follies – Arcadia.
I går var det Arcadiabios tur att offentligt visa sin talfilmsanläggning, vilken är från tyska Klangfilm. Den svenske AEG-ingenjören, som installerar dessa apparater, har all anledning att vara storbelåten med resultatet, och man torde få hålla med honom, att Arcadias maskin är den mest lyckade i Stockholm — åtminstone vad på Klangfilmsinstallationer ankommer. Ehuru man hört Fox Follies på Palladium några gånger, verkar det nästan som om filmen till Arcadiasejouren beståtts med ”nyinlägg”, emedan förut ofattbara småfinesser som fotskrap, suckar och mummel numera uppfattas, vilket givetvis hjälper sitt till att blåsa ytterligare liv i de rörliga skuggfigurerna.”
—oo. Stockholms-Tidningen, den 17 september 1929

Det knakar i societén – Skandia.
”För övrigt tycks man ha kommit långt i konsten att kopiera svenska texter på ljudfilmremsorna. Texterna dugga tätt som talreplikerna, passerade snabbt och störa ingen.”
R. H. Stockholms-Tidningen, den 26 november 1929

Säg det i toner – Palladium.
”… ingenting kan försvaga intrycket att den första svenska ljudfilmen är ganska förtjusande. Folk applåderade hjärtligt efter båda avdelningarna, och med risk att såra S. F.:s direktör — som inte tycker om ljudfilm — måste vi konstatera att hans första ljudfilm blev en avgjord succès. Detta beror främst på musiken, som arrangerats alldeles utmärkt av herrar Sahlberg och Schildknecht och återgavs utmärkt — med renare och bättre klang än någon amerikansk film vi hört.”
Robin Hood. Stockholms-Tidningen, den 27 december 1929


Finurliga Fridolf, är en kortfilm
i regi av Gunnar Skoglund.


Biofolket ser mörkt på framtiden.
Stockholms-Tidningen, den 31 januari 1929

Biograffacket är inte roligt numera. Det är direktör John A. Bergendahl, den kände bigrafägaren, som fäller yttrandet vid en intervju i anledning av den stora biograföverlåtelse han i dagarna gjort till Svensk Filmindustri. Och många av fackets män ha precis samma ord på tungan. Det är dålig publikfrekvens på så gott som alla biografer i Stockholm, och det försäkras att januari månad medför nära nog katastrofalt deficit för massor av de mindre biografägarna.

Vad är orsaken? Svaret ges pro primo med den ganska naturliga förklaringen att det är alldeles för många biografer i Stockholm. Det finns ett 80-tal biografteatrar i Stockholm, medan Köpenhamn som har nästan dubbel så stor folkmängd, blott har hälften så många. Man pekar på restaurangdansen som en farlig konkurrent till biograferna och man åberopar de höga lokalhyrorna och den i förhållande till utlandet dyrbara driften av biograferna under en kort säsong. Detta är onekligen väsentliga faktorer att räkna med då man vill utforska varför biografbranschen har fått det trångt.

Överproduktion av banal amerikansk film.
Men det finns också andra lika väsentliga och kanske djupare orsaker till den stagnation för att inte säga tillbakagång, som kunnat skönjas och nu öppet erkännes från biografmannahåll. Det råder intet tvivel om att filmproduktionen vid det här laget nått sin kulmen, och att publiken kort sagt sett sig mätt. Den amerikanska filmen har givit det mesta och det bästa den kan ge. Vårt lilla land har formligen översvämmats av amerikansk film, som icke minst i hård strid med vår egen filmproduktion ju kommit att intaga en förhärskande ställning också i fråga om smakriktningen. Amerikanerna ha, kan man säga, varit riktigt envisa i sin överproduktion av film, och det är ett känt faktum att flera av de stora amerikanska inspelningsbolagen, som ha sina försäljningscentraler i Sverige, på sistone till och med tagit förluster bara för att upprätthålla prestigen på marknaden och få avsättning för sina filmer. En lång strid har, som man i initierade kretsar mycket väl vet, förts mellan de amerikanska filmbolagen och Svensk Filmindustri, och man torde kunna säga att den icke varit till ekonomisk båtnad för någondera parten.

Emellertid är det otvivelaktigt att överproduktionen, utpumpningen skulle man vilja säga, av amerikansk film medfört att en mycket stor procent dålig amerikansk film kommit i landet. Den verkligt goda filmen, den moderna kvalitetsfilmen, som ger publiken något nytt, ta de stora bolagen hand om. I främsta rummet är det ju S.F. som kan välja och rata, och vad som blir över får de mindre premiärteatrarna hålla till godo med. Men publiken har tröttnat på alla dessa till tema och uppläggning rätt banala amerikanska filmer. Och här har man väl ändå den främsta förklaringen till att det börjar gapa så många tomma platser på våra biografteatrar.

För många biografer i förhållande till folkmängden.
Publikfrekvensen har kanske i realiteten icke sjunkit. Nöjesskattesiffran håller sig tämligen konstant för de senaste fyra åren, och med de sänkta biljettpriser som på sina håll tillämpats representerar nöjesskatten exempelvis för förra året en större publikfrekvens än för låt oss säga tre à fyra år sedan. Men å andra sidan har, som sagt, antalet biografer, i alla fall sammanlagda antalet platser på biograferna i Stockholm, ökats avsevärt och man må gärna säga oproportionerligt i förhållande till folkmängden.

Det finns säkert också andra synpunkter, som fackets män skulle vilja dra fram för att belysa biografbranschens besvärligheter. Men den fackman på området, som uttalat sig för Stockholms-Tidningen, håller emellertid styvt på att det framför allt är den banala dussinproduktionen, vilken satt sin prägel på filmmarknaden, som gjort att den tidigare så bortskämda publiken tröttnat. De större biograferna kommer givetvis att bestå provet i den nya konkurrens, som nu börjat, men många små biografägare måste, försäkras det bestämt, förr eller senare stupa.


I Dag ...
Stockholms-Tidningen,
söndagen den 24 februari 1929
.

I dag kan man blott konstatera att talfilmen rycker oss närmare. Hittills har talfilmen för oss svenskar bara varit ett avlägset kuriosum, som vi läst om och hört om. Resande filmagenter från stora världen har skildrat talfilmens underbara triumftåg längs Broadway, över Atlanten och in över England och europeiska fastlandet. Calle Brisson glöder av hänförelse, och drömmer om en universell framtid via talfilmsateljéerna i Hollywood ( i stället för en nationell hos Enwall eller Engelke). Och senaste nytt är att de tyska ångbåtsbolagen beslutat att inmontera talfilmsapparater på sina oceanfartyg.

Detta är triumftåget. Slavens roll på triumfvagnen som viskar beska sanningar i triumfatorns öra, spelas av alla de tusen och en tidningar och tidskrifter som regna ner på ett redaktionsbord. De påstå med allt större hätskhet i tonen att talfilmentusiasmen varit uppblåst på konstgjord väg av de storfinansmän (made in Wall Street) som haft att vinna genom talfilmen.

Vi svenskar i den snöiga nord ha hittills ej kunnat ta ställning. Vi ha lyssnat och läst och skämtat med det hela och fördjupat oss i teoretiska funderingar utan värde. Vi ha fått döma efter hörsägen, och vår kärlek och vårt hat till den nya konsten ha varit av platonisk natur. Men denna vecka ha vi kommit saken närmare. Al Jolson, talfilmskungen, har sträckt sina händer emot oss på Röda Kvarn. Visserligen voro bara händerna Al Jolsons — och rösten Ola Isenes — men ändå! På China har korgossar i Wiens katedral sjungit bröllopsmarsch över Zaza Pitts och v. Stroheims blanka huvud. Och på Auditorium ha vi bevittnat film med talad dialog — utan texter — och hört herr skådespelare Ståhl ryta som ett lejon i högtalare.

Och vare det sagt från början: vi ha blivit intresserade av talfilm på ett nytt sätt. Ett levande intresse. Allt som sägs till talfilmens nackdel må vara hur sant som helst: att den tills vidare bara är ett monstrum, en rötmånadskalv med fem ben, en vanlig, enkel stumfilm som fått kollern och börjat prata, sjunga och ryta som lejon. Men dess möjligheter kan ingen klok människa förneka. Vänta om tio år — när talfilmen funnit sin egen, originella form.

Redan nu var Al Jolson gripande när han sträckte fram sina glacéhandskade händer och sjöng ”Mor, mor” med vita ögon gloende av rörelse i en sotad fysionomi. Men vänta om tio år!

Tio år är tyvärr en lång tid. Om tio år ha många av oss intet hår, och många filmdirektörer ha varken hår eller pengar. Håret ha de slitit av sig i förtvivlan över talfilmens oanade svårigheter, och pengarna ha de förlorat i sina misslyckade talfilmspekulation. Troligen kommer utvecklingen att gestalta sig så här: först kommer en kort tid då talfilmen har nyhetens behag och talbiografernas kassor svälla som faraos feta nöt. Så kommer några år då publikintresset ebbar och kassorna anta likhet med faraos allra magraste nöt. Svåra krisår för talfilmen — och kanske för all film. Men under dessa nödår fullkomnas talfilmen av små ettriga svältande ingenjörer i vindskupor med seghet och idéer. Och en ny filmens guldålder håller sitt pampiga intåg, till fröjd för de filmmän som ännu till äventyrs leva och ha hälsan.

Tills vidare är talfilmproduktionen en ren och oförfalskad tortyr för filmfolkets nerver. Nya oanade svårigheter varje dag.
[...]
Vissa tygstoffer duger ej för talfilm — de alstra elektricitet. Likaså människohår, som måste vaselinas. Detta är ju tråkigt, men tråkigare är att regissörerna ej får svära och leva rövare och skrika i megafon. Scenarbetare får ej bulta och spika, t.o.m. kameran måste byggas in i ett ljudsäkert rum.

Hollywood är en jäktig stad, med bilar på gatorna och aeroplan i luften. Fåfängt har man sökt konstruera ateljéer, som helt isolera talinspelningarna från yttervärldens brus och bilhorn. Paramount hade kommit långt med sin nya ateljé, vars väggar voro preparerade med filt. Men filt är eldfängd, och efter ett par dagar brann ateljén med ljudsäkerhet och allt. Man fick återgå till primitiva ateljéer och det primitiva knepet att filma endast om natten, då många människor i Amerika lära sova. Och sedan man tiggt och bett att nattliga bilar och flygmaskiner skulle göra en krok kring filmningsområdet, kunde man nödtorftigt fortsätta arbetet.

Det nattliga filmandet är tröttsamt och besvärande, och har bara en fördel, påstås det: regissörerna slippa raka sig. De behöva aldrig visa sig i dagsljus!

Men detta tillhör talfilmens gröna ungdom. Småningom skall man gör sig oberoende av världens larm.

Från Tyskland rapporteras ett nytt bra knep. Talfilmen spelas in i en vanlig filmateljé på dagen. Ingen försiktighet behöver iakttagas. Regissören må svära bäst han vill, scenarbetarna hamra, kamerorna knarra, bilarna tuta och flygmaskinerna skorra. Det gör ingenting. Skådespelarna behöver ej ens ha vacker röst. Det enda viktiga är att det högt uttala sina repliker i givna situationer, och högt sjunga sina sånger, så högt att deras röster tydligt höras genom det övriga bullret.

Sedan filmen sammanställts och klippt och gjorts i ordning, och man säkert vet vilka repliker och sånger som skola vara med, tar man reda på motsvarande partier av talfilmremsorna eller –plattorna. I ett ljudsäkert rum — sådant som använts vid grammofoninspelning — få artister med röst högt upprepa de ord och sånger de finna på talfilmremsorna och –plattorna. De iaktta noggrant samma takt och rytm. Sålunda uppstår en ljudremsa eller –platta, som stämmer med filmen, men är fri från alla biljud. Talfilmens Columbi-ägg?
Robin Hood


Krönika
Biografägaren, den 2 mars 1929

Det pratas mycket i vårt fack. Guvet, om det finns något skrå på vår jord, där ryktena snurra så runt och där tungorna löpa så kringt.

Den talande filmen har däremot svårare att komma i gång. Åtminstone inom våra egna gränser. Och inte heller i det stora Amerikat vet man tydligen ännu, vad som är in och vad som är ut.

Ljudfilmen kom med ”Stormen”. Den blåste ut en del av publiken från en film, som fått olika omdömen, men som i vårt tycke var mästerlig. Det ljudet skapade man i orkestern. Därnäst hade vi ”Vingarna” med ”panatrop”. ”Vingarna” var en härlig film — främst ur fotografisk synpunkt — och motorernas smatter gjorde kanske sitt till. Men det var icke sound-film i amerikansk betydelse.

Och så steg ”Jazzsångaren” upp på Röda Kvarn. Den första sångfilmen. Sången kom emellertid varken via tonfilm eller vitaphoneskivor, utan den kom via Ola Isene. Men Isene vart sjuk redan andra kvällen. Nu sjunger han igen och han och filmen eller kanske rättare filmen och han ha gjort en praktfull succés. Men sjungande film var det inte.

Därnäst kom talfilmen. Det skedde på Auditorium, och talet bestods av några skådespelare, som med en ”sockerbit” krupit upp någon stans under taket och radierade ut de Tessingska replikerna genom tvänne högtalare framme vid duken. Hur det lyckades får ni besked om under ”ris och ros”.

Den uppfinningsrike Gunnar Björnberg måste i sina följande annonser meddela att ”det skar sig litet” på premiären. Men det skulle bli allright i fortsättningen. Fredagens ”talande” film var mer än ”skärande”, den var förfärlig.

Ännu så länge ha vi alltså icke fått varken verklig talfilm, sång- eller ljudfilm, utan vi få nöja oss med att prata själva. Och som sagt, nog prata vi, och nog ha vi stoff till mer än en kaffekonselj.”


Ingen talfilm till sommaren.
Filmjournalen, den 24 mars 1929

För några veckor sedan fördes en del förberedande diskussioner i Berlin ... mellan representanter för filmbranschen i några nordiska länder och ombuden för de tyska och amerikanska talfilmpatenten. Samtliga parter sonderade därvid till en början mycket försiktigt terrängen — precis som affärsmän för sed hava.

Vi intervjuade nyligen den från dessa konferenser hemkomne chefen för Svensk Filmindustri [Olof Andersson] om förhandlingarna i Berlin. Därvid meddelades att talfilmen ej kommer upp på Filmindustris biografer i vår eller sommar! Den får stå på tillväxt någon tid framåt här i Sverige. Danskarna skola prova sitt eget system, vilket ju innebär ett experiment, knappast något annat. I Europa är det endast England och staden Paris, som installerat apparater, då däremot alla andra länder ställt sig avvaktande på grund av de höga kostnaderna och osäkerheten beträffande tillräcklig tillförsel av för resp. land passande ljudfilmer. Från svensk sida vill man icke för att tillfredställa enbart nyfikenheten göra stora ekonomiska uppoffringar utan avvakta en lämpligare tidpunkt.

Vad förekom väl i Berlin?
Till en början var det intet som hände. De amerikanska representanterna för Western Electric, Vitaphone och Movietone behandlade de europeiska spekulanterna mycket suveränt, närmast högdraget. De kunde få köpa de nya apparaterna för reproduktion av talfilm för ungefär 100,000 kronor. Men det var ont om dem och det mesta måste reserveras för hemmamarknaden — d.v.s. för de stora biograferna i Amerika och England.

Spekulanterna skakade på huvudena. De ville ej köpa en dyrbar utrustning utan medföljande inspelningsapparater i tillräckligt antal. Ej heller ville de göra några utfästelser om inköp av amerikansk talfilm i obegränsad utsträckning.

”Well! Inspelningsapparater säljer vi. Men de äro dyra — 100,000 dollars!”
Spekulanterna skakade ånyo sina huvuden. Det var för dyrt!
Vid den tidpunkten vållade det tyska ljudfilmsyndikatet, ”Tobis”, en plötslig baisse inom filmbörsen. En representant för den tyska koncernen utbjöd nämligen helt oväntat apparater för långt billigare pris. En reproduktionsapparat av tyskt ursprung skulle säljas för 30,000 och ett inspelningsmaskineri för 200,000 kronor.

Amerikanerna, som tidigare energiskt arbetat i syfte att göra gamla Europa helt beroende av amerikansk tillförsel av talfilm, blevo nu i en hast betydligt villigare — och billigare! Alltjämt uttalades visserligen i förtäckta ordalag, att man helst stannade vid den ursprungliga positionen, men man tillfogade att det naturligtvis också ginge an att få apparater i Europa nu genast och till betydligt reducerade priser.

Samtidigt utsläpptes en ny försöksballong, avsedd att utröna utsikterna till en kompromiss, som ”til syvende og sidst” i vart fall skulle sätta de fruktade tyska konkurrenterna i efterhand. Amerikanerna föreslogo nämligen de europeiska ombuden, att de skulle hyra talfilmapparater och medgiva förslagsställarna delägarskap i de europeiska filmföretagen. Från flera håll deklarerades omedelbart, att man ej ville reflektera på ett sådant arrangemang och att det dessutom var uteslutet av den enkla anledningen, att vår lagstiftning lägger hinder i vägen för utländskt delägarskap på det sätt förslagsställarna tänkt sig det.
Idel motgångar alltså för de amerikanska affärsintressena!
[...]
Så långt direktör Olof Andersson i Svensk Filmindustri!

Vad är det i övrigt som ligger bakom denna defensiva ställning till talfilmen på den europeiska fronten? Det är många faktorer som spela in. Några av dem ligga mycket nära till hands. Man fruktar exempelvis, att det under de första åren blir stor brist på talfilmer i marknaden. Då står man där med sina dyrbara maskiner!

[...] Vidare kommer det oroande underrättelser från U. S. A. Efter de första talfilmerna, som egentligen reproducerade musik och andra ljud, som äro oberoende av språkliga gränser, börja nu de amerikanska inspelningsfirmorna plötsligt spela in filmer där talet är huvudsaken. Vad få våra föga engelskspråkiga landsändars biografpublik för behållning av den filmen om den importerades hos oss?
M. W.


Ljudfilmen kommer denna månad —
premiär på Palladium i Stockholm.

Filmnyheter, den 10 april 1929

Det är inget aprilskämt — denna månad få vi, om allt går i lås, vara med om ljudfilmens premiär i Sverige. Det blir på Palladium i Stockholm, där man just nu håller på att inmontera en projektionsapparat för ljudfilm från amerikanska firman Western Electric.

Förutom denna amerikanska installation har Svensk Filmindustri inköpt även tyska apparater, som väntas hit när som helst.

Att profetera om den nya filmformens betydelse i framtiden tjänar inte mycket till. Men av allt att döma kommer den att bilda en ny epok i filmens historia. Man vet att intresset är oerhört stort i de länder där publiken redan gjort bekantskap med den. Cirka 1,500 apparater äro installerade i Förenta staterna — att antalet inte är ännu större torde bero på att efterfrågan är större än tillgången — och i England och Frankrike har den fullt slagit igenom.

Vad man i detta samband bör komma ihåg är att det är fråga om ljudfilm, alltså om film som samtidigt med bilden återger musik, sång och andra ljud, larmet från en gata, sorlet från en folkhop, snöstormens vin, vågornas brus o. d. Talfilmen är i mycket något annat. Den förutsätter en delvis annan teknik och torde ha långt kvar till fulländningen. Då talfilm ännu så länge endast föreligger på engelska — eller låt oss säga amerikanska — har den för närvarande endast kuriositetsintresse för oss.

Det är alltså ljudfilm, även kallad tonfilm som vi nu få se och höra i Sverige. Men även den filmen bjuder på så många nya sidor och överraskningar, att man kan vara förvissad om att den i största utsträckning kommer att uppmärksammas av allmänheten.


Svensk talfilm blir höstens nyhet.
Ljudfilmfreden inom synhåll.
Tio SF-biografer få ljudfilm till hösten, fyra i maj.
Orkestrarna avskedas.

Stockholms-Tidningen, den 30 april 1929

Modigt i främsta ledet av ljudfilmens svenska armé kämpar Svensk Filmindustri. Dess direktör Olof Andersson har de senaste veckorna inspekterat slagfälten i Berlin, Paris och London. Med spänning har man följt hans rapporter och bulletiner, med ännu större spänning väntade man hans lyckliga eller olyckliga hemkomst, för att från hans egen mun höra sanningen. Dir. Andersson är nu hemma, och sanningen är denna:

Till hösten skall Svensk Filmindustri ha 10-12 ljudfilmsapparater i gång, förklarade dir. Andersson. Tills vidare ha vi fyra. Var de skola inmonteras är ännu inte bestämt. Det vill säga Palladiums amerikanska maskineri är nästan färdigt, och spelet kan börja vilken dag som helst. Också de tre tyska apparaterna skola vara i gång i maj. Men var? — det beror på maskinrummens storlek i de olika biograferna. Ljudfilm fordrar utrymme, och vi undersöka som bäst teatrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och andra orter.

—Med vilken ljudfilm startar Palladium?
—Med ”Love and the devil” —Kärleken och djävulen …
—Låter lovande!
—Det är en Metrofilm med Milton Stills och Maria Corda. Sedan följer ”Singing Fool”, ”Noaks ark”, ”Leve livet”. Ordningsföljden är ännu inte bestämd.
—Kommer fler ljudfilmer att släppas ut samtidigt?
—Nej. Vi lanserar en film i sänder, som sedan körs på alla de biografer, som ha ljudfilmsapparater. Förrådet av ljudfilm, som lämpar sig för det icke-engelska Europa, är mycket begränsat. Tills vidare. Vilket framgår därav att Paramounts stora ljudbio i Paris fått köra först ”Jeanne d’Arc”, en fransk storfilm med ljudeffekter, sedan den tyska ”Kosackdansösen”. De amerikanska ljudfilmerna äro oftast olämpliga för oss emedan de ha för mycket dialog, och tyskarna ha hittills åstadkommit bara några tusen meter. Vi skola naturligtvis släppa fram en eller annan amerikansk, engelsk eller tysk dialogfilm för att visa svenska allmänheten hur det låter. Annars få vi hålla oss till ljudfilm — med musik och bullereffekter, men utan tal. Tills vi kommer så långt att filmerna ha svensk dialog.
—Vilket dröjer länge?
—Nej. Produktionschefen Pommer i Ufa har en bra idé och han har lovat förse sina kommande ljudfilmer med svenskt tal. Detta åstadkommes i Berlin: ett antal talande svenskar få resa ned dit. —De första Pommerfilmerna väntas bli klara i september-oktober. Sedan blir det också en rad engelska ljudfilmer. Chefen för Brissons och Lars Hanssons bolag (Brittish International), Maxwell, kom just hem från Amerika och kungör att 20 ljudfilmer skola spelas in detta år. Någon brist på filmer blir det alltså inte.
—Om man får spela dem!?
—Ja, om man får spela dem.

Biograforkestrarna avskedas. Biljettprisen som hittills.
Därmed äro vi inne på det farliga området — ingen mans land — där européer och amerikaner kriga och beskjuta varann med projektiler; patentanspråk. Här vill dir. Andersson ogärna yttra sig, men han stack dock inte under stol med att situationen var långt ifrån klar. Stockholms-Tidningens läsare, som följt våra utredningar av det intressanta problemet, veta att tre konkurrenter uppträda på världsmarknaden: amerikanska bolaget Western Electric med systemet Vitaphone och Movietone, det amerikanska Radio Corps. Of America (R.C.A. — General Electric), samt det tysk-fransk-engelska Klangfilm. Alla tre systemen utbreda sig, och alla tre äro bra.

—Jag har hört goda W.E., R.C.A. och Klangfilm-föreställningar, och jag har hört dåliga. Njutbarheten av föreställningen beror tydligen i hög grad dels på maskinisterna som köra filmen, dels på kopians kvalitet, dels på hur bra filmen inspelats. Så vitt jag kan se — och höra — äro de tre systemen likvärdiga.

[...]

—Oss svenska biografägare angå det inte hur förhållandena ute i världen ordnas och vilken koncern som slutligen tar överhand. Oss intresserar endast att vi få bra apparater, på vilka vi ha rätt att spela vilka filmer som helst. Och det förefaller som om fredsslutet mellan de stridande skulle komma under sommaren. Den nuvarande situationen är olidlig. Alla förlora: filmproducenter och biografägare. Biografmännen våga nämligen inte skaffa apparater innan de säkert veta att de få film att köra på dem (i hela Tyskland finns sålunda tills dato bara en enda färdig installerad Klangfilmapparat!) och producenterna ha på så vis inga biografer att visa sina ljudfilmer i. Men ett tecken på kommande förlikning är att de hittills så billiga Klangfilmapparaterna åkt i höjden de sista dagarna. Vi köpte i grevens tid: då fick man 3 st. Klangfilm för 1 st. amerikansk maskin. Nu är förhållandet ett annat.

—Ännu en fråga: hur blir det med biograforkestrarna? Skola de avskaffas eller bibehållas på svensk Filmindustris ljudbiografer?
—Tills vidare kommer vi att vara helt utan orkestrar.
—Men skola ej journalerna accompanjeras?
—Vi komma i början att ha program utan journaler, med en enda stor film. Sedemera blir det väl ljudjournaler och filmad auverture.
—Och biljettprisen?
—De bli icke höjda.
R. H.


Brytningstider.
Biografägaren nr 9, den 14 maj 1929

När Sveriges biografägare denna gång på sedvanligt sätt samlas till ting, sker det i en allvarlig brytningstid. Vi må tro eller vi må tvivla på den ljudande filmen, vi må mena att den blir något varaktigt eller vi må mena att den blir blott en modenyck — den nya filmen är över oss och vi kunna icke komma ifrån den.

Visserligen kommer ljudfilmen knappast att i vårt land åstadkomma samma jordskred som i Amerika. Dess första framförande fick i dagspressen en ganska kylig kritik, och publiken har hittills icke heller visat någon entusiasm.

Någon revolution blir det därför icke, utan vi ha att under alla förhållanden räkna med stum film ännu några säsonger. Rom bygges icke heller i vår moderna tid på en dag. Vi få alltså två slag av filmer, stumma och ljudande, och vi få två slag av biografer, sådana, som ha ljudfilmsapparater inmonterade, och sådana, som bara kunna framföra den äldre, den stumma filmen.

Genom att producenternas intresse måste delas på både stum och ljudande film, blir produktionen lidande. Det är oundvikligt och kan icke läggas någon till last. Den nu gångna säsongen har icke slagit något rekord i tillgången på goda filmer. Att så många svaga filmer på sistone från Hollywood gått ut över världen, beror på den villervalla, ljudfilmen åstadkommit. Man kan vara viss om att den villervallan icke blir mindre under den säsong, som i höst börjar. Det blir ett virrvarr av stumfilm, av ljudfilm och av filmer, som inspelats både som stumfilm och ljudfilm.

Det blir ett allvarligt och farligt osäkerhetstillstånd, som följer med denna brytning mellan detta äldre och detta nya, som är i vardande. Biografägarna ha haft många bekymmer förut, de komma att få ännu flera under den säsong, som väntar dem.


Hundra svenska biografer slopa sina orkestrar?
Förstärkt grammofon med högtalare.
MEKANISERING.
Musikerna protestera – troligen fåfängt.
Svenska Dagbladet, den 17 maj 1929

Att höra Anders de Wahl skandera ”Nyårsklockorna” till tonerna av en visserligen diskret men dock foxtrot klockan nio en vacker morgon i maj väcker ett tämligen blandat, men imponerande intryck av den akustiska reproduktionsteknikens utomordentliga utveckling under den allra senaste tiden. På Rio-biografen vid Hornsgatan provkördes på torsdagsmorgonen en elektrisk grammofon med förstärkningsaggregat och högtalare från AEG, vars prestationer måste erkännas tillfredställa även en ganska kräsen musikalisk smak. Faktum är att denna mekaniska musik, trots sin i viss mån obegripligt ”döda” klang, låter bättre än många levande orkestrar. Än så länge kan grammofonen icke tävla i välklang med t.ex. kungl. hovkapellet. Men om reproduktionstekniken utvecklas i samma snabba tempo som hittills, vet man inte hur det går. Det kan snart nog komma en dag, då örat ej längre förmår skilja reproduktionen från originalet.

Ännu ha vi visserligen icke hunnit så långt. Även de nyaste och mest fulländade elektrodynamiska högtalarna röja genom sin egendomligt ihåliga klang musikens och talets karaktär av kopia. Men en god kopia av ett mästerligt verk är självfallet mycket bättre än ett uselt original. Utvecklingen har redan gått därhän, att även ägarna av de större biograferna äro betänkta på att ersätta orkestern med mekanisk musik. Vad mindre biografer och biografer i smärre samhällen beträffar, är det ju tydligt, att en modern anläggning med elektrisk grammofon och högtalare i regeln är mycket överlägsen den musik, som hittills presterats. Att generalisera är farligt; en ensam pianist kan göra större konstnärlig effekt än en hundramannaorkester. Men sådana pianister äro utomordentligt sällsynta, och biopubliken föredrar säkerligen orkestern.

Ljudfilmen har gjort frågan om biograforkestrarnas vara eller icke vara särskilt aktuell. Att engagera en dyrbar orkester endast för en del av programmet eller för mellanaktsmusik blir en dålig affär. De stora ljudfilmskoncernerna, såväl de amerikanska som de europeiska, äro därför just nu mycket angelägna om att framhålla, att även stumma filmer med fördel kunna ackompanjeras på mekanisk väg. Den anläggning, som demonstrerades av AEG på torsdagen, utgjordes av ett ”spelbord” med två grammofonskivor, vilkas ljudstyrka kan modereras efter behag och som kunna spelas samtidigt eller alternerande, allt efter önskan. Det blev därigenom möjligt att höra de Wahl ryta eller viska samtidigt med ett jazzband, vars ljudstyrka lyckligtvis kunde dämpas från fortefortissimo till det svagaste piano. För ackompanjemang av en film är det i allmänhet tillräckligt med två skivor som avlösa varandra; men ingenting hindrar att öka antalet, och amerikanerna ha praktiserat med ett halvt dussin eller än flera. Grammofonaggregatet måste naturligtvis dirigeras av en skicklig musiker, som i rätt ögonblick låter det av en skiva spelade stycket försvagas och försvinna samt ersättas av ett nytt nummer från en annan skiva. Det blir hans sak att välja lämpliga musikstycken, om dessa icke i förväg föreskrivits av biografdramats kompositör. Även om biograforkestern framgent blir överflödig, blir det således nödvändigt att ha en dirigent!

Det är naturligt att även de svenska biograferna inrätta sig efter den förändrade situationen. Svensk Filmindustri, som äger ett hundratal biografer, har nyligen inlett underhandlingar med AEG om eventuellt inköp av ett stort antal anläggningar med grammofoner och högtalare. Saken torde närmast röra de mindre biograferna. Men om försöket slår väl ut och om ljudfilmen bli den succès, som man väntat på, så ter sig biografmusikernas framtid ganska mörk. De tyska apparaterna äro nämligen så pass billiga, att utgifterna för en orkester snart insparas. Svensk Filmindustri har förut inköpt ett antal projektorer för ljudfilm av ”Klangfilms” konstruktion, vilka levererats av AEG. Tre av dessa kommer att inom kort uppsättas, en på Riobiografen i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö. Klangfilms projektorer, vilkas konstruktion är avsevärt enklare än de komplicerade amerikanska apparaterna, ha den stora förmånen att kunna användas för nästan alla nu brukliga ljudfilmssystemen.

Men dessutom är det som sagt meningen, att eventuellt utrusta ett stort antal biografer med mekaniskt musikackompanjemang även till de stumma filmerna. Anläggningen, d.v.s. förstärkningens storlek och högtalarnas antal, får naturligtvis anpassas efter lokalen. I Rio, som har en stor salong med gynnsam akustik, hade fyra högtalare monterats, vilka drivas av en förstärkare med 440 volts spänning och en effekt av sju watt. En dylik anläggning kan icke endast användas för utförande av grammofonmusik, utan även kopplas till en rundradiomottagare, en vanlig telefon, en mikrofon o.s.v. Hädanefter behöver man sålledes blott en enda orkester för hundra biografer. Eller man behöver ingen orkester alls — endast grammofonskivor, som lika väl kunna ha inspelats i Hollywood som i Stockholm.
Rx.


Det stora talfilmkriget.
Biografbladet nr 4, 1929

”Huru som helst har det visat sig att talfilmen inte har slagit igenom hos amerikanska publiken så grundligt som man väntat. Den rena dialogfilmen anses ha gjort fiasko och är på avskrivning. Den är för tröttsam, folk vill inte ha den. I stället koncentrera sig bolagen på tonfilm med filmad musik, buller och enstaka dialogscener. Emellertid är man osäker om rätta vägen, man producerar inte mycket, men experimenterar för brinnande livet för att finna den riktiga formen för talfilmen, dess inspelning, upptagning och reproduktion. Man har lagt ner för mycket pengar i ateljébyggnader, patent och ljudfilmsinstalleringar i biografer, för att kunna ge upp. Det gäller att erövra publiken, kosta vad det vill.”
Robin Hood


Ljudfilmens krönika.
Biografbladet nr 5, 1929

Allt klart för ljudfilmen i Stockholm — premiärerna kan ta sin början. Vad åtminstone Palladium beträffar kommer ljudfilmen att där ges hela sommaren. [...] Direktör Anderssons Berlinbesök resulterade i överenskommelse med Klangfilm om att få begagna de projektionsapparater av Western Electrics fabrikat, som redan då levererats till Filmindustri. Direktör Andersson har vidare träffat avtal med Klangfilm om leverans av ytterligare ljudfilmsapparater. Det är dock icke Svensk Filmindustris avsikt att förse bolagets samtliga biografteatrar med ljudfilmsapparater. Till att börja med kommer endast vissa teatrar i Stockholm, Göteborg och Malmö att erhålla dylika, då man först vill se, hur den svenska publiken ställer sig till nyheten.

Under Berlinvistelsen förhandlade direktör Andersson även med Ufa och hade tillfälle att närvara vid bolagets ljudfilmsexperiment. [...] Ufa, som har för avsikt att i framtiden lägga om hälften av produktionen till ljudfilm, bygger i filmstaden Neubabelsberg, fyra moderna ljudfilmsateljéer, vilka kommer att utrustas med den akustiska teknikens senaste resurser.

Direktör A. har även besökt London och Paris för att se vad ljudfilmen kan ge. Han förklarar, att ljudfilmen dominerar för ögonblicket intresset och kommer säkerligen även att göra det i fortsättningen. För min del tror jag — har han sagt vid en intervju — på den rena ljudfilmen. Jag har emellertid också hört några dialogfilmer, men de torde vara förbehållna det engelska språkområdet. Jag tror knappas att de skulle intressera här.

Ett visst uppseende väckte det att den apparat, med vilken Piccadilly f. n. ger ljudfilmen ”Vita skuggor på Söderhavet”, tillverkats av en ung svensk ingenjör, Gustaf Nordqvist. Invändningar ha nu rest mot användandet av denna maskin. Advokaten dr Richard M. Handin i det svenska bolag, som representerar Western Electric i Sverige, uppger sig nödsakad att avlåta en förfrågan till M.-G.-M., huruvida firman äger rätt att köra filmen på en annan maskin än den vid filmens tillkomst avsedda, nämligen Vitaphone från Western Electric.


Ljudfilmpremiärerna i Stockholm.
Publiken mer välvillig än kritiken
Biografbladet nr 5, 1929

Alltså ljudfilm — men icke talfilm! Hade man bespetsat sig på att få sig till livs — det hade kanske mer än en bland publiken — sensationen av talade dialoger från vita duken vid de första ljudfilmpremiärerna i Stockholm, så blev man först och främst tagen ur denna villfarelse. Det är tillsvidare inte fråga om stort mer än orkesterackompanjemangets flyttning från ”diket” till duken — med det viktiga tillägget, att även sångens toner under större eller mindre överensstämmelse mellan ton och bild vid de nämnda premiärerna voro ägnade att väsentligt och effektfullt höja intrycket av det hela. Ljud- och sångfilmen är här, talfilmen får man nog ännu vänta på. Vi voro nästan frestade att tillägga ett: ”så gott är det” ...

Därmed har vi för vår egen del med möjligaste fåordighet uttalat vår uppfattning om den nya företeelsen. Skulle vi komplettera uttalandet, vore det väl med en förmodan, att ackompanjemanget per ljudfilm i längden blir billigare än med den hittills anlitade realiteten av en orkester. Ur ekonomisk synpunkt har alltså ljudfilmen en roll att spela — även om den musikaliskt ej skulle ”spela” så bra som de gamla hederliga och individuellt dirigerade orkestrarna. Av vad vi nu hört vid de båda ljudfilmspremiärerna i Stockholm — å Palladium och Piccadilly — synes oss ingen anledning föreligga till ett oresonligt underkännande av ljudfilmens värde ur nyhetssynpunkt. Ljudfilmen är kommen som en intressant nyhet stadd i utveckling.


Ljudfilmen vid starten.
Den nya uppfinningens konstnärliga möjligheter.
Filmnyheter, nummer 17-18, 1929

Efter månaders gissningar och mer eller mindre pessimistiska spådomar har äntligen ljudfilmen kommit till Sverige, och den svenska publiken kan själv kontrollera, om ryktet överdrivit, eller om man verkligen står inför en filmens omdaning. Med den utomordentliga betydelse filmen fått i vårt offentliga liv är frågan icke utan sitt stora intresse och förtjänar förvisso att debatteras.

Vad man framför allt skulle vilja betona vid ljudfilmens start är nödvändigheten av att icke fälla förhastade helhetsomdömen. Vad som ännu visats i Sverige må vara hur intresseväckande som helst — det är dock egentligen provbitar, men som sådana av mycket stort intresse. Framtiden får visa vad ljudfilmen verkligen kan prestera, och det är ingalunda visst, att den svenska publiken kommer att reagera på exakt samma sätt som den amerikanska.

Det rent tekniska kunna vi här icke uttala oss om - i en lekmans öra klingar emellertid ljudfilmen briljant, och det kan tryggt sägas, att man icke saknar vara förträffliga svenska biograforkestrar. hur förträffliga de än äro i sig själva. Men ljudfilmen vill icke bara göra orkestrarna överflödiga och bjuda på en efter filmens alla nyanser väl avpassad musikbeledsagning. Den vill också positivt ge något nytt. Och det är om denna punkt på programmet meningarna äro en smula delade.

Till en början måste man enligt vår mening med skärpa betona, att ljud- och musikfilmen, i den form den har i Sverige presenterats, alls icke är så revolutionerande som den s. k. talfilmen. Om filmens hjältar skulle börja hålla dialoger med varandra, skulle detta enligt vår uppfattning innebära ett synnerligen allvarligt hot mot just den speciella skildringsteknik, som gör att vi kunna kalla vissa filmer konstnärliga.

Ljudfilmen däremot strider dess bättre icke mot filmens väsen, den förändrar ingenting i dess sätt att skildra. Dess särart är att den till filmens övriga uttrycksmedel vill lägga ytterligare ett par nya, och detta utan att — som vid talfilmen — rucka på det väsentliga i filmens skildringsteknik.

Ljudfilmen är alltså en film alldeles i den gamla stilen, hopklippt och kombinerad alldeles som vi äro vana vid. Skillnaden ligger uteslutande i ackompanjemanget, som alltså nu över hela världen kommer att vara detsamma. I detta ackompanjemang lägger man märke till, att musiken givetvis kunnat anpassas mycket trognare efter filmens alla skiftningar än förut.

Men därtill komma två enligt var mening ytterst intressanta saker. I ljudfilmen höra vi visserligen icke de agerandes tal men dock sådana ting som tågets rassel, sorlet utanför domstolssalen, böljornas dån och slikt. Ofta betyder detta, att filmens uttrycks- och suggestionsvärde i utomordentlig grad förhöjes. Härom råder intet som helst tvivel. Naturligtvis kan man i enskilda fall diskutera huruvida verkligen tågrasslet är illusoriskt och om det icke kommer alltför oförmedlat in i den omgivande musiken. Men faktum är, att man på denna väg nått resultat, som av alla bedömare hälsats med utomordentlig beundran. Vi kunna helt enkelt fastslå, att vi här icke stå inför en ny upplaga av de mer eller mindre parodiska knackningar etc., som vi redan förut hört från svenska orkesterdiken. Tvärtom — på ett rent häpnadsväckande sätt har man löst problemet att i filmen infora naturen icke bara i bild utan också i toner.

Nästan lika väsentlig synes en annan punkt vara. Först genom ljudfilmen kunna vi på film höra sjungande människor, samtidigt som vi se dem. Förut har man fått nöja sig med att bakom den vita duken låta en sångare uppträda, och det har nästan alltid visat sig omöjligt att nå full samtidighet mellan toner och bilder.

Ljudfilmen har löst detta problem på ett fullkomligt häpnadsväckande sätt. Detta betyder icke endast, att vi till vara filmer hädanefter komma att få ett ackompanjemang icke bara av musik utan också av sång, vilket i och för sig är en utomordentligt viktig sak.

Ännu väsentligare förefaller oss vara det faktum, att ljudfilm nu på ett sätt som aldrig den mest fulländade grammofon eller radio kan förmedla bekantskapen med världens allra största sångare. Som första prov på den nya uppfinningens förmåga i detta avseende ha vi kunnat ta del av ett par korta filmer med ingen mindre än Metropolitanoperans berömde tenor Gigli, välbekant från uppträdanden även i Stockholm. Intrycket var här rent underbart; icke bara därför att sången klingade så utomordentligt ren, utan framför allt därför att man fick tillfälle att i detalj studera mästersångarens teknik, hans uttrycksfulla mimik och spel.

För vad som på denna väg kan presteras med hjälp av den nya uppfinningen ser man knappast någon gräns. Man kan bara beklaga, att Caruso icke fick tillfälle att sjunga in några ljudfilmer. Men världen är ju ännu full av sångarheroer, och millioner människor komma nu att kunna göra (i det allra närmaste) personlig bekantskap med tidens alla stora sångare.

Rent musikhistoriskt är detta av största vikt — man har nu möjligheter att lägga upp ett arkiv av sångfilmer, som äntligen kommer att möjliggöra också för kommande generationer att njuta av vår tids stora sångare. Ingenting hindrar ju f. ö., att sångfilmen kan utbildas till en särskild konstform, som förhåller sig till operan, respektive operetten, på samma sätt som det stumma filmdramat till det sceniska dramat. Komma vi att få se hela klassiska operor infilmade? Vem vet. Kanske kommer man i en framtid att skriva filmoperor och filmoperetter ...

Som sagt: gränserna för vad som här kan presteras kunna vi icke skönja, och man har all anledning att lyckönska sig till den art av ljudfilm, som vi väl få kalla sång- och musikfilm. Det ligger utanför allt tvivel, att filmen på denna punkt verkligen gjort ett utomordentligt framsteg, och att här öppna sig nya möjligheter for framtiden, som man bara för något år sedan skulle ha hållit för rent omöjliga.
Sven Stolpe.


Våra biografer och engelskan.
Biografbladet, nummer 6, 1929

Ett svårt problem för den nya säsongen är hur man skall förfara med engelska språket i de amerikanska talfilmerna. Stockholms-Tidningen har vänt sig till filmbyråcheferna med frågan.

Fru Lannby hos Le Mat-Metro-Goldwyn säger sig tacka ödet att Metro under kommande säsong har så få talfilmer.

—Vi äro så lyckligt lottade att, så vitt jag vet hittills, vi inte få några talfilmer från vår amerikanska inspelningsofficin M.-G.-M. — utom möjligtvis en, revyfilmen ”Broadway melody”. Alla de övriga äro endast försedda med sång, musik och ljudeffekter, såsom Chinas kommande Greta Garbofilm ”Vilda orkidéer”.

Men nästa säsong blir det säkert annorlunda. Och fru Lannby ryser redan inför svårigheten att i Sverige servera amerikansk talfilm.

—Svensk Filmindustri har ännu ej beslutat sig hur man skall förfara — en konferens i Berlin skall bringa klarhet. Hittills har man helt enkelt kört den amerikanska filmen som den går och låter: ”Fox Follies” på Palladium.

Paramount däremot har sina riktlinjer klara. Dir. York skisserad dessa på följande sätt: —Språkförbistringen vid framförandet av amerikansk talfilm här i landet bekymrar oss mindre, enär vi huvudsakligen komma med musik och sånginlägg i stumfilmer med synkroniserat ackompanjemang. I ”100-procentiga talfilmer” nedskära vi dialogen, så att den endast omfattar cirka 20 procent av filmens hela längd, vilket vi anse vara normal proportion utan att verka störande på svensk publik. På de bortklippta ställena sätta vi i stället in svenska texter på samma sätt som i stumfilmer, och för att inte det på filmremsan fotograferade musikackompanjemanget skall abrupt avbrytas på de klippta ställena, begagna vi dubbelfotografering på så sätt, att vi först kopierar ljudvågorna på vänstra delen av filmremsan med den andra delen övertäckt, och sedan kopierar vi texten med ljudremsan övertäckt. I Chinas program för hösten, Maurice Chevaliers ”Innocents of Paris”, tillämpades metoden med dialogen borttagen. Däremot tänka vi inte begagna oss av den omständliga proceduren att använda skioptikonbilder med den svenska texten ett stycke vid sidan om talfilmsbilderna på vita duken, inte heller sättet att kopiera svensk text på en viss liten yta av själva filmscenerna, som ”tala” engelska.

—Man kan inte uppsätta generella principer för huru amerikanska talfilmer skall behandlas för den svenska marknaden, säger herr Lundin i Universal. man kan gott bibehålla kortare engelska dialoger, som endast vara ett par minuter. Om talet sammantaget ej upptar mer än en 10 minuter av hela föreställningen, kan det bibehållas, så vitt det inte har sådan avgörande betydelse för sammanhanget, att det oöversatta replikerna försätta den icke-språkkunniga publiken i bryderi. I sådana fall får man använda sig av förklarande textprogram som vid Foxrevyn på Palladium. Om talpartierna dominera alltför mycket, få vi avstå från att visa filmerna i Sverige. Men fortfarande göres i allmänhet två eller tre versioner av samma filmuppslag, en stumupplaga, en synkroniserad med musikackompanjemang, ljudeffekter och inlagda sånger etc. – samt eventuellt en med genomgående tal, men den sista passar inte i Sverige.

Direktören för Warner Bros. och First National S. A. G. Svensson meddelar att alla ljudfilmer inte kunna skäras och klippas över en kam, när det gäller att servera dem för svensk publik. I ”Noaks ark” finnas dialogscener, som utan vidare kunna och böra avlägsnas. Men att ta bort Al Jolsons repliker i exempelvis ”Singing Fool” vore meningslöst, då ju replikerna förekommer i samband med mimik och gester, vilka alltså skulle bli saxens offer och som sådana göra filmens handling oklar.


Effektfilm, musikfilm, talfilm —
De tre nya filmformer som vi i dagligt tal kalla ljudfilm.
Filmnyheter, nummer 21-22, 1929

På filmens område är för närvarande ljudfilmen det stora diskussionsämnet. Skall den undantränga den stumma filmen, är den en övergående nyck, eller kommer den att få sin normala ställning bredvid den film, vi nu äro vana vid?

Söker man besvara dessa frågor, måste man skilja på olika slag av ljudfilm; jag skulle vilja nämna effektfilm, där diverse ljud återgivas, en knackning på dörren, ett revolverskott, lokomotivets buller eller vågskvalpet. Musikfilmen, då i filmens handling ej direkt ingående musik återgives; det är således fråga om en ersättning för den musik, som nu åtföljer förevisningen. Talfilmen, då de uppträdande samtidigt äro agerande och talande, då man således strävar att komma verkligheten så nära som möjligt.

Var och en av dessa har sina uppgifter; teknikens svårigheter växa i den valda ordningen. Medan man på rent buller ställer måttliga krav, har man vida större sådana på musiken, och än mera på talet, som ej blott skall höras tydligt, utan även i nyansering följa med den uppträdande när han närmar eller avlägsnar sig, vänder sig bort o. dyl.

Ljudfilmen är egentligen ej något nytt; dess historia går tillbaka åtminstone till 1903, men de äldre metoderna inskränkte sig i regel till att söka förmå film och grammofon att hålla takt med varandra. Mera tekniskt intresse fick saken när ljudet omsattes i ljus och så kunde upptagas på filmen själv för att sedan åter förvandlas till ljud vid återgivandet. Alla dessa försök möttes dock av stora svårigheter när det gällde att låta ljudet så ökas i styrka som var nödvändigt för en stor biografsalong utan att därvid försämras i kvalitet. Först radioförstärkningen genom elektronrör gav här möjligheten att på rätt ställe, där de ej störa eller skada, införa de nödvändiga energimängderna, liksom radiotekniken även varit av stor betydelse för utvecklingen av de högtalare som i alla metoder användas för att återgiva ljudet.

Söka vi ut huvudpunkterna i den nutida tekniken, så få vi först fästa oss vid upptagningen. Den måste ske i en särskild atelier, byggd med yttersta omsorg för att utestänga alla främmande ljud. Ej ens regissören får höras!

Medan bilden här av kamerans objektiv återgives på filmen, upptages ljudet av en lämplig mikrofon, sådan vi i något olika typ känna den från telefonen. Två huvudmetoder finnas nu; den ena, då de så alstrade strömimpulserna, vederbörligen förstärkta, påverka ett stift som ristar sin slingrande fåra i matrisen till en grammofonskiva, på samma sätt som det för dessa är vanligt, eller den, då filmen själv får registrera ljudet. I det senare fallet sändes de förstärkta strömstötarna till en lampa, vilkens ljusstyrka noga följer strömstyrkan; från denna belyses filmen genom en smal springa, antingen så att lika långa, men olika breda och kraftiga tvärstreck erhållas, eller så att man får olika långa sådana. Stundom göres detta på samma film som den egentliga bilden. Stundom sammanföras de först vid kopieringen. När så filmen skall köras, bliva metoderna något olika, allt eftersom man har ljudet upptaget på plattor eller på filmen; i båda fallen omsätter man dock uppteckningen i elektriska strömvågor av växlande styrka, som påverka en samling högtalare, placerade vid eller bakom skärmen.

Plattorna, som äro betydligt större än de vanliga — 45 cm. i diameter — men vridas betydligt långsammare, och där man börjar innerst, ej i kanten, få genom stiftet påverka en elektrisk ljuddosa. Denna ger då strömmar som kraftigt förstärkas och genom en kontroll ledas till högtalarna.

Något mera invecklat få vi se saken, då ljudet är upptaget å filmen själv. Denna rör sig ju i de allra flesta förevisningsapparater ryckvis, står stilla två tredjedelar eller tre fjärdedelar av tiden och flyttar fram sig på resten; detta upprepas 16—25 gånger i sekunden. Men så kan naturligtvis ej ljudet behandlas; för det måste vi, såväl vid upptagning som återgivande, ha en jämnt löpande film. Därför måste man sätta in apparaten för ljudåtergivandet på ett ställe, där filmen löper med jämn hastighet; man har valt platsen strax före uppsamlingskassetten. Bild och ljud måste således vara förskjutna emot varandra; man har enats om att låta ljudet vara nitton bilder före.

Här har man en lampa, matad av ackumulatorer och kontrollerad så att den lyser möjligast stadigt. Dess ljus kastas på filmen, genom en likadan springa som vid upptagningen, och får genom de olika kraftiga streck, som återgiva ljudet, en alltjämt växlande styrka. Härmed belyses en ljuselektrisk cell, i vilken då en elektrisk ström uppkommer, som i styrka noga följer den påfallande belysningen. Det är denna ström, som förstärkes och sändes till högtalarna, liksom strömmen från skivans dosa, och återgiver oss det ljud, från vilket vi först utgingo.

Allt detta låter enkelt nog, men det ar ett otal svårigheter som måst övervinnas. De mekaniska äro måhända de minsta, åtminstone vad återgivandet angår, med de äro ej så små vid upptagandet. Akustiskt har såväl det svängande blad, som upptager ljudet, som högtalarna måst utkonstrueras; en enda högtalare kan i regel ej väl återgiva alla tonhöjder, utan olika typer få kombineras. Elektrotekniskt har man fått konstruera mikrofoner av tillräckligt exakt art, och finna ljuselektriska celler som pålitligt följa belysningen, liksom även lampor, vilka ögonblickligt och precis svara på den elektriska strömmens ändringar.

Sist, men ej minst, må framhållas att även den fotografiska tekniken sättes på svåra prov, i synnerhet när det gäller att rätt återge och kopiera de olika kraftiga ljusintrycken.

Men även om apparaten är aldrig så väl konstruerad, fordras en oavlåtlig påpasslighet hos dem som sköta den. Förstärkningen fordrar sin tillsyn — somliga effekter böra vara kraftiga, andra diskreta; maskinisten kan få tjänstgöra som dirigent. Än svårare är om störningar inträffa; skulle filmen skadas och några bilder få borttagas, när ljudet återgives med skivor, få ett motsvarande antal svarta rutor inskarvas.

En särskild påpasslighet fordras, när man, mitt i föreställningen, skall övergå frän en akt till den nästa. På våra större biografer sker detta utan uppehåll genom att man övergår frän en apparat till en annan; nu har man slutet på den ena plattans innehåll upptaget som början på den andra, låter den senare börja löpa jämnsides med den förra, och kopplar i rätta ögonblicket in den nya — det är som växlingen i en stafettlöpning.

Medan allt detta har man dessutom biografens vanliga störningar att räkna med — och de äro ej så få. Det vill till att maskinisterna äro erfarna och vana, så att de i tid märka och möta svårigheterna. Den som sitter bekvämt i salongen och njuter av bilden — eller kritiserar den — anar ofta ej huru mycket påpasslighet som fordras för att allt skall gå väl.

Vad kan man väl nu säga om ljudfilmens betydelse? Jag skulle först bestämt vilja göra en skillnad mellan å ena sidan de två första, oftast samarbetande grupperna, effekt- och musikfilm, och å den andra talfilmen. De förra äro internationella, åtminstone vad uttrycksmedlen angår; den senare är i huvudsak begränsad till ett visst språkområde.

Om båda måste man nog säga, att de än äro ett gott stycke från att vara fullfärdiga. Jag minnes väl huru man 1897, på Stockholmsutställningen fick se rörliga bilder, och huru man då knappast tänkte på vad som återgavs — det var nöjet att se bilden röra sig, som var det övervägande. De flesta inspelade bilder voro därför betydligt naiva.

Så enkelt ha ej de tagit saken som inspelat musikfilmen; det är förstklassiga orkestrar som medverka, och man har sökt få musikvalet gott. Det torde kunna sägas, att i den utsträckning, biograferna vilja och hava råd att anskaffa dessa apparater och hyra ljudfilmer kommer den åtföljande musiken att få en jämn och god kvalitet.

En fråga, där man dock måste inlägga någon reservation, är den om valet av musik. Om än dess språk är internationellt, så påverkas dock detta val av nationella egenheter; det är en öppen fråga huru långt andra folk utan vidare kunna acceptera den musik, som anses lämplig för Amerika av dess producenter. Det kan mycket väl tänkas, att vi skulle välja ganska annorlunda — om vi kunde.

Jämföra vi således musikfilmen med våra bästa biografer, där under framstående och på området erfarna musikers ledning en god orkester spelar en med fin smak sammanställd musik, så torde man böra erkänna att musikfilmen betyder en tillbakagång. Det är den personliga ledningen, som ett mekaniskt återgivande aldrig kan ersätta, vore det återgivna än så förträffligt, kontakten mellan musiker och publik, som saknas. Jag hoppas därför att sådana biografer skola finnas kvar — men det lärer nog bero på om publiken visar sig uppskatta dem.

För ett stort antal, som ej så kritiskt tänker på musiken, utan mera följa filmens handling och låter musiken bilda ett halft omedvetet åhört ackompanjemang, är saken mera likgiltig. Många uppskatta nog även i vår tid de rytmer och det melodival som får anses vara typiskt amerikanskt, och som vi väl få vänta oss med filmerna. För dem synes musikfilmen vara just det önskade — de kunna även på mindre biografer, när blott apparatpriserna hunnit något sjunka, få de bästa orkestrar och all den naturtrohet som effekterna kunna giva.

Men det finnes ytterligare ett stort antal biografer, som nu hava dålig eller ingen musik. Om den nyss gjorda förutsättningen får gälla, och om, som det synes, utrustningen blir lätt och kan inbyggas även i enklare apparater, skulle stora delar av vårt land, som nu helt eller nästan sakna musiken, kunna få en sådan av för dem oanat god beskaffenhet. Har skulle musikfilmen betyda en mycket stark höjning av nivån och bliva till stor nytta.

En ställning mellan musik- och talfilm torde sångfilmer intaga, vare sig de äro fristående som fyllnadsprogram eller ingå i handlingen. Även om de äro mindre internationella än den rena musikfilmen, äro de det givetvis mera än den talade dialogen; musikens språk och åsynen av den sjungande ger mycket god hjälp att uppfatta innehållet. Kan man njuta av en sång på främmande språk, återgiven med grammofon, bör man göra det än mera när den följes av bilden.

Slutligen komma vi till den egentliga talfilmen. Här få vi skilja mellan dess vetenskapliga värde och dess allmänna bruk. Det senare är mera omtvistat. Uteslutande glädjande är att talfilmen nu, med smalfilmen, synes kunna komma även hemmen till godo.

Man får nog utgå från, att en talfilm har sin begränsning given till det språkområde där den inspelats. Även om, som en synnerligen vederhäftig iakttagare framhållit, det syntes honom lättare att förstå talfilmen än motsvarande sceniska prestationer, så lär den nog förbli en tillsluten bok och en faktiskt stum film för de allra flesta, som ej tala dess språk.

Frågan är då, om den kan översättas eller omredigeras så att den blir begriplig. Man torde här böra skilja mellan de handlande personernas tal och de förklaringar, som muntligen i stället för i texterna kunna lämnas. De senare torde kunna översättas, under förutsättning av att det göres av en skicklig språkman, så att uttrycket blir någorlunda lika långt.

Den talade dialogen lär däremot aldrig kunna överföras till ett annat språk. Redan den olika satsbyggnaden är ett hinder, om man fordrar full överensstämmelse med bilden, även om man skulle kunna bringa talet till lika längd. Sådana filmer lär man därför få se som stumma eller musikfilmer, möjligen med talade, förklarande texter.

En sak är vidare klar — lika litet som musikfilmen kan nå upp till den verkligt goda musiken, kan talfilmen nå upp till det motsvarande skådespelet. Men, i den mån den lär sig förslå och använda sina uttrycksmedel, kan den utbilda sin egen stil — dock måste alltid den personliga kontakten saknas, som ej kan ersättas av all teknik, hur nödvändig den än må vara, även i skådespelet. Men filmen kan säkerligen bliva långt bättre än sämre skådespel.

En annan sak torde man ock kunna enas om. Vad ljudfilmen i dess olika former nu kan giva, får ej blott ses i jämförelse med vad musik och skådespel i sin bästa form kunna prestera. Det måste även ses mot bakgrunden av den korta tid, ljudfilmen disponerat ett av sina viktigaste hjälpmedel, radioförstärkningen, och ej mindre med tanke på alla dem landet runt, som härigenom skulle, såväl i toner som ord, få något vida bättre och värdefullare än vad som hittills kunnat givas dem.
Arvid Odencrants.


Fakta och fantasier kring ljudfilmen
Ett försök till orientering i kaos
Filmjournalen, nr 8-9, 1929

Ljudfilmen är över oss! På susande dollarvingar har den krossat Atlanten. Med kritik och verop. hånleenden och förbannelser i sitt spår går den med stormsteg till anfall mot den stumma konsten. Och som ljud-, ton-, tal- och sångfilmen ju av naturliga skäl har möjlighet att vara mera högljudd än den stackars mållösa stumfilmen, så har den förstnämnda givetvis för tillfället världens öra. För hur länge — ja, därom vet ingen, ingen ett enda dugg, och varje uttalande blir mer eller mindre kannstöperi.

Men det var i alla fall inte om framtidens kaos vi nu skulle prata ett slag. Det är nämligen alldeles tillräckligt att försöka få någon reda i kaos av i dag. Ty att det är kaos är ett faktum. och det ser nästan ut som en tanke att den amerikanska ljudfilmsteaterorganisation, som för närvarande därborta tilldrar sig största intresset, heter Keith-Albee-Orpheum Sounds — vilket som synes i förkortning, initialerna, blir KAOS.

För att någorlunda kunna sortera upp begreppen i detta fall måste man tänka på att tal-, ton-, ljud- och sångfilmen inte är riktigt samma sak. Den renodlade tal-filmen är nämligen en art tämligen för sig själv — där äro själva replikerna intalade, verkligen fotograferade, tillsammans med de levande bilderna. Såtillvida är emellertid talfilmen i regel — om man nu över huvud taget ännu kan tala om regler i en konstart i vardande, som denna — ännu till sitt väsen en film av samma art som stumfilmen, manuskripttekniskt byggd ungefär likadant. Repliktexterna talas i stället för tryckas på kartonger, men de ”redaktionella” texterna bibehållas liksom förut. Till sitt egentliga väsen kommer den att avvika från stumfilmen först när den skrives så att de upplysningar angående händelser och förhållanden, som författaren behöver ge åskådaren, icke längre göras till redaktionella meddelanden utan läggas i de agerandes mun i resonemang dem emellan. I och med den teknikens genomförande kommer talfilmen följaktligen att närma sig teatern.

Ton-, ljud- och sång-filmen är något annat, och eftersom det till att börja med är denna som den svenska publiken nu håller på att göra bekantskap med, torde det vara den som för tillfallet intresserar oss mest. Med tonfilmen menas, som ju på satt och vis framgår av namnet, egentligen musikfilmen, d. v. s. filmen med synkroniserad musik. Och vad betyder nu detta underliga ord, synkroniserad, som nu dagligen synes runt hela världens press? Det är ju latin för de flesta, men i verkligheten är det grekiska och kommer av syn (tillsammans) och kronos (tid). Det betyder alltså samtidighet, d. v. s. när det gäller film och musik att det tekniskt sett är ordnat så att musiken, som en gång för alla komponerats och inspelats så att varje ton passar just till sin centimeter i filmen, också exekveras just när denna centimeter projicieras på duken.

Tonfilmen utesluter inte inslag av ljud-film, som höres medan musiken ett tag håller tyst eller tjänar som ackompanjemang till denna.

En ljudfilm behöver emellertid inte nödvändigtvis vara en ton-film — speciellt under det nuvarande övergångsstadiet har man trasslat ihop det ganska bra med att ha uteslutande ljudeffekter och ej någon synkroniserad musik. I detta senaste fall är det ju egentligen endast förfaringsmetoden, ej tanken, som är ny, ty ljudeffekter ha ju sedan länge ordnats av respektive teatrars orkestrar.

Sång-filmen representerar ju egentligen icke någon särklass. Den hör ihop både med talfilm och tonfilm, och även i provisoriskt ordnade enkla ljudfilmer kan man ju lätteligen inlägga sångskivor, som exekveras med högtalarförstärkning.

Fem firmor kontrollera för närvarande tillverkningen av ljudfilmsapparaterna, nämligen de amerikanska Western Electric, General Electric och jättekoncernen Radio Corporation of America, det engelska British Talking Corporation Ltd och det tyska Klang-Film A/G. Eljest finnas i Amerika icke mindre än tio huvudsystem, nämligen Bristolphone, Cinephone, Han-A-Phone, Madalatone, Movietone, Phonofilm, Photophone, Phototone, Vitaphone och Vocafilm! Av dessa äro Movietone och Vitaphone de som representera de två stora konkurrerande huvudprinciperna: Movietone har ljudet på själva filmremsan, Vitaphone på skivor. Vilket system som slutligen kommer att avgå med segern står ännu i vida fältet, men i de sista av dessa dagar har ett visst samarbete etablerats mellan de båda maktfaktorerna, och numera inredas de amerikanska biografer, som vilja ge sig ljudfilmen i våld, med maskinella utrustningar för båda metoderna.

I Stockholm är det tillsvidare Western Electric och Klang-Film som stå för det tekniska rusthållet. Det blir förresten till hösten gott om tillfälle för huvudstadens publik att stifta bekantskap med den nya filmkonsten, ty av våra större biografer äro ju redan nu Palladium, Olympia, Röda lyktan och Imperial färdiga, Rialto kommer i juni. Astoria och Metropol-Palais hålla på med installationer, liksom Rio, och bland ljudfilmsteatrarna få vi fr. o. m. i höst även räkna en ny teater, nämligen den som är under inredning på Kungsholmssidan av Kungsgatan och som skall drivas av Biörnstads Filmkompani, vilket bolag för övrigt numera står även för Rialto. Självfallet kommer även Stockholms största teater, China, att bli ljudfilmsbiograf — inredningen där lär snart vara klar. Samtidigt med Palladium invigdes också Piccadilly som ljudfilmbio med en egen apparatkonstruktion, om vilken berättas på annat ställe i detta nummer. Det förefaller nu som om genom Piccadillys metod även hela landets småteatrar skulle kunna få billiga ljudfilmsapparater.

Hur det går med stumfilmen? Jo, naturligtvis kommer den åtminstone tillsvidare att leva sitt tysta liv ändå. Sverige har ju 700 à 800 biografer, och för åtskilliga, förmodligen majoriteten, av dessa är det ännu så länge för dyrt att inreda ljudfilmsapparatur. Det är nämligen inga billiga saker, vartill kommer att filmhyran för ljudfilm är åtskilligt större än för stum-film. Tills vidare arbetar man i Amerika därför så att man gör både en talande och en stum kopia. Ibland gör man till och med två helt skilda inspelningar — det har Universal gjort med sin storfilm ”Broadway”.

Och de svenska filmerna? Ja, naturligtvis vill man även här hemma i görligaste mån följa med utvecklingen, och man har även hört sig för vad det skulle kosta att installera ljudfilmsupptagning ute i Råsunda. Den exakta siffran på de kostnaderna vill man inte släppa ut, men så mycket är ett faktum att summan är svindlande. Vill man göra riktig svensk talfilm får man väl därför tillsvidare samarbeta med Ufa, som vid sin filmstad Neu Babelsberg utanför Berlin bygger 4 jätteateljéer för ljudfilmsupptagning. Hur man nu ordnar det blir det i alla fall ett faktum att åtminstone någon eller några av höstens svenska filmer kommer att göras så att man kan åsätta den ljudfilmsstämpeln. Och det blir ju onekligen en sensation för hempubliken.

De som mest komma att lida av att filmen med synkroniserad musik slår igenom — om den nu gör det — är givetvis biografmusikerna, som ju därigenom bli obehövliga. Men utvecklingens jaggernautvagn rullar ju fram utan hänsyn till sina offer, och det enda man kan hoppas är att våra biomusiker skola finna andra verksamhetsfält än de Cinematempel, som ett efter ett komma att stängas för dem, icke blott i Stockholm utan även i Göteborg och Malmö. Helt naturligt kommer för övrigt icke tonfilmen att göra musikerna överflödiga, ty säkert kommer det alltid att finnas musikvänner som föredra ”levande” musik i stället för mekanisk, och ur Stockholmssynpunkt kan man ju inte hoppas annat än att höga vederbörande skola låta oss behålla åtminstone Röda Kvarn, vars bidrag till huvudstadens musikliv ej får underskattas.
W. H.


Högtalarengelska översvämmar biona?
Språkfrågan vinterns biografproblem.
Stockholms-Tidningen, söndagen den 4 augusti 1929

Ljudfilmens framtid ligger i gudarnas och diverse finansmatadorers knän. Dragkampen pågår, men antingen ljudfilmen slå igenom helt, halvt eller inte alls står Sverige och den övriga världen inför faktum att de allra flesta amerikanska storfilmer för närvarande göras med dialog. En ström av amerikanskt tal går ut över världen — en rännil har letat sig fram till Stockholms Palladium — och mottagits med blandade känslor. [...]

Att översätta replikerna, d.v.s. lägga ett annat språk i munnen på vita dukens personer, tycks vara en svår sak. Man har i stället gått andra vägar. Man har låtit personerna tala sin amerikanska ostört, men dubbelkopierat in tryckta texter på landets språk nedtill i filmrutorna. Samtidigt som filmartisterna stått och växlat sina engelska repliker på vita duken, samtidigt som deras munnar format sig till ord och högtalarna slungat ut ljuden i salongen, har man nere på deras byxben resp. kjolar kunnat läsa översättningen i små, diskret tonade tryckbokstäver. [...]

Paramount klipper 80 proc. dialog.
Svensk Filmindustri har ännu ej beslutat sig hur man skall förfara — en konferens i Berlin skall bringa klarhet. Hittills har man helt enkelt kört den amerikanska filmen som den går och låter: ”Fox Follies” på Palladium.

Paramount däremot, som står inför talpremiär på China, och på onsdag visar en delvis talande ”Fallen ängel” på Olympia, har sina riktlinjer klara. Dir. York skisserad dessa på följande sätt: –Språkförbistringen vid framförandet av amerikansk talfilm här i landet bekymrar oss mindre, enär vi huvudsakligen komma med musik och sånginlägg i stumfilmer med synkroniserat ackompanjemang. I ”100-procentiga talfilmer” nedskära vi dialogen, så att den endast omfattar cirka 20 procent av filmens hela längd, vilket vi anse vara normal proportion utan att verka störande på svensk publik. På de bortklippta ställena sätta vi i stället in svenska texter på samma sätt som i stumfilmer, och för att inte det på filmremsan fotograferade musikackompanjemanget skall abrupt avbrytas på de klippta ställena, begagna vi dubbelfotografering på så sätt, att vi först kopierar ljudvågorna på vänstra delen av filmremsan med den andra delen övertäckt, och sedan kopierar vi texten med ljudremsan övertäckt. I Chinas program för hösten, Maurice Chevaliers ”Innocents of Paris”, tillämpades metoden med dialogen borttagen. Däremot tänka vi inte begagna oss av den omständliga proceduren att använda skioptikonbilder med den svenska texten ett stycke vid sidan om talfilmsbilderna på vita duken, inte heller sättet att kopiera svensk text på en viss liten yta av själva filmscenerna, som ”tala” engelska.

Universal behåller lugnt amerikanskan.
–Man kan inte uppsätta generella principer för huru amerikanska talfilmer skall behandlas för den svenska marknaden, säger herr Lundin i Universal. man kan gott bibehålla kortare engelska dialoger, som endast vara ett par minuter. Om talet sammantaget ej upptar mer än en 10 minuter av hela föreställningen, kan det bibehållas, så vitt det inte har sådan avgörande betydelse för sammanhanget, att det oöversatta replikerna försätta den icke-språkkunniga publiken i bryderi. I sådana fall får man använda sig av förklarande textprogram som vid Foxrevyn på Palladium. Om talpartierna dominera alltför mycket, få vi avstå från att visa filmerna i Sverige. Men fortfarande göres i allmänhet två eller tre versioner av samma filmuppslag, en stumupplaga, en synkroniserad med musikackompanjemang, ljudeffekter och inlagda sånger etc. – samt eventuellt en med genomgående tal, men den sista passar inte i Sverige.


Ljudfilmen.
Biografägaren, den 17 augusti 1929

Den säsong, som nu stundar, kommer icke att bli lik någon av sina föregångare. Den blir av en alldeles säregen karaktär och förvisso ett svårt prövoår för flertalet av våra biografägare.

Det är ljudfilmen, som satt hela vår bransch i gungning. Att ljud- eller talfilmen icke är någon komet, som lyser för att snart åter försvinna, därom kan man vara viss, men biografägarna äro det praktiska livets män, och de ha därför att även räkna med vad, som händer inom en mera nära liggande framtid, och så mycket torde vara säkert, att den stumma filmen icke vare sig under denna eller en följande säsong kommer att dö vare sig någon sotdöd eller någon bråddöd. Vi få inom den nu överskådliga framtiden icke blott räkna med de två arterna stumfilm och talfilm utan även med alla de skiftande mellanformer och blandningsformer, som redan förekommit och i fortsättningen säkerligen komma att skapa en ännu rikare flora.

Från det stora föregångslandet på andra sidan havet ha även uppgifter ingått, att ljudfilmen där redan passerat sin toppkurva och att publikens rop på talfilm och åter talfilm icke är lika högröstat som förr. Den stumma filmen skulle enligt dessa meddelanden vara på väg att återvinna en del av sin förlorade ställning. Från andra sidan bestrides detta. Den från alla sidoinflytelser oberoende stora engelska tidningen Times har ju också i dagarna ägnat ljudfilmen flera ledande artiklar, vilka sannerligen icke gå ut på att framkalla någon rusning utan tvärtom.

Läget är med ett ord mycket ovisst, och det är icke endast Sveriges Biografägareförbund, som utfärdat en uppmaning till sina medlemmar att något vänta och se. Samma uppmaning har utgått i alla de länder, där man har verkliga biografägaresammanslutningar. De tyska, engelska och österrikiska maningarna äro så lika de svenska, att man skulle kunna tro, att ett samarbete ägt rum. Vilket dock icke är förhållandet.

Parollen till en viss försiktighet blir framtvungen allra främst därav att de priser, som för installationerna begäras, äro så höga. Vad kostar då f. n. den minsta och billigaste Western-Electric-apparaten? Jo, 1,900 engelska pund. Man säljer och köper i pund. Om man sedan räknar med att ett pund är något mer än 18 kr., så finner man att den minsta apparaten (avsedd för lokaler intill 700 platser) kostar i svenska pengar c:a 35,000 kr. Men härtill kommer att man icke blir ägare av maskinen. Man får för detta pris hyra den under 10 år. Och under dessa 10 år har man därjämte att betala en avgift för maskinens tillsyn på 90 kr. i månaden.

Westerns kontrakt äro liksom amerikanska kontrakt i allmänhet mycket omfattande. De bilda hart när en liten bok. Amerikanarna mena väl som så, att de icke kunna låta europeiska advokater omskriva kontrakt för varje särskilt land, ty då skulle den enhetlighet, man åstundar, delvis gå förlorad. Därför ha vi fått dessa ur svensk synpunkt både onödigt långa och onödigt hårda kontrakt.

Om priset varit överkomligt, och man därjämte haft trygghet för att filmhyrorna skulle bli resonabla, skulle säkert ett betydligt större antal biografer ha installerat, ty det är givetvis en stor fördel att kunna visa sin publik alla de olika arter av film, som marknaden äger.

Men det är alldeles otänkbart, att en liten biograf skall kunna komma ut med vad som f. n. begäres. Vi veta från säkraste källa, att Western själv inser detta, och inom kort torde en billigare typ se dagen. För den svenska landsortens behov äro apparater för 700 platser för stora, enär flertalet av de svenska landsortsbiograferna alls icke räkna några 700 platser. Ett prisfall utefter hela linjen måste komma.

En biografägare, som köper en ljudfilmsapparat, får vara beredd på att den är vida mera komplicerad än en vanlig projektionsapparat. Nya och större krav komma därför att ställas på maskinisten. Krav på löneförhöjning är att förutse, liksom en ensam maskinist väl icke kan klara både ljud och film.

Biografägaren får vidare vara på det klara med att nya förbättringar komma att göras, vilket innebär ständiga förändringar i den redan gjorda installationen. Man förklarar, att dessa förbättringar skola kunna insättas i de redan befintliga maskinerna. Kostnaderna skulle alltså icke bli så stora. Framtiden får visa, om detta blir möjligt eller om icke en vacker dag — och den kan ligga mycket nära — den högmoderna maskinen av aug. 1929 är omodern och måste utbytas mot en helt ny installation. Den tyska stillemaskinen, där ljudet magnetiskt upptages, måste också på lekmannen verka som mångfaldigt större underverk än de maskiner, som medels fotograferat ljud eller genom grammofonskivor givit oss de ljudfilmer, vi hittills sett. Vi återkomma i något följande nummer till det besök, som undertecknad gjorde hos d:r Stille i Berlin och de demonstrationer, som därvid ägde rum. Skulle icke några särskilda hakar, dem lekmannen icke kan upptäcka, finnas, synes det som om Stilles patent skulle inom en rätt kort framtid kasta alla andra patent över bord såsom fullkomligt värdelösa.

Tecknen på att den stereoskopiska filmen är på marsch bli också allt mer påtagliga. Vi ha visserligen hört så mycket om att problemet med den tre-dimensioniga filmen skulle vara löst att vi till sist slutat tro på historien. Men det var likadant med talfilmen. Den dök ideligen upp i pressen, och vi blevo år efter år allt större tvivlare, tills en dag amerikanarna visade att det blev allvar. Kommer nu även denna nya filmart, den stereoskopiska, så blir det en revolution numro två, och våra projektionsapparater få vandra till skrothandlaren.

Färgfilmen söker också anmäla sin definitiva ankomst och ny ”bredfilm” med dukar, som äro stora som teaterscener, har med framgång prövats.

Biografägaren måste vidare ha tänkt sig in i att ljudfilmen mer och mer utvecklas till hundraprocentig talfilm. Därmed är i regel filmens internationalitet bruten. En talfilm på ett främmande språk är i vårt land otänkbar. Hundraprocentiga ljudfilmer, där talet till stor del består av sång och där bestickande melodier och vackra utstyrselscener dominera, kunna möjligen bilda undantag från denna regel, men dylika filmer kunna i alla händelser blott undantagsvis förekomma. En ren dialogfilm på ett främmande språk måste anses fullständigt omöjlig som publikfilm.

Frågan om ljudfilmen blir ännu mera komplicerad genom tvisten om ”interchangeability”.

Inttrchangeability är ett engelskt ord, som är tämligen svårt att ordagrant översätta. Det innebär emellertid att man skall ha rätt att på vilken ljudinstallation som helst framföra vilken film som helst. Österrikarna ha satt ihop ordet Auswechselbarkeit och tyskarna använda emellanåt termen Apparaturfreiheit.

Vi skulle vilja tills någon kommer med ett bättre förslag förorda att vi på svenska säga allrätt.

Allrätt skulle sålunda — förenklat definierat — innebära att om jag installerar en W. E.-apparat, så skall jag ha rätt att framföra tyska filmer på den, och om jag köper en Klangfilms-maskin, så skall jag ha full frihet att på den även köra amerikanska filmer. Med ett ord, på min ABC-apparat får jag köra vilken XYZ-film som helst.

Att en dylik allrätt icke utan vidare är klar och tydlig, måste säkerligen förvåna våra läsare. Western Electric har emellertid sökt motivera sin hållning med att firman och de ljudfilmsproducerande bolagen ha rättighet att bevaka att de amerikanska ljudfilmerna icke bli framförda på undermåliga apparater. Bleve ljudfilmerna körda på icke fullgoda maskiner, skulle deras effekt bli sämre, och publikens intresse för ljudfilmerna skulle som en följd härav bli mindre. Nedlagda kapital i utexperimenterandet av ljudapparater, liksom nedlagda kapital i inspelningar skulle därigenom äventyras.

Detta låter sig ju till en viss grad sägas, men kravet på allrätt är därmed ingalunda avvisat. Världen är full av olika fabrikat. Nya förbättringar och nya uppfinningar se ideligen dagen. Alla filmproducerande länder komma att även producera ljudfilm, och från England, Frankrike, Holland, Tyskland och Danmark komma ljudapparater, i åtskilliga fall flera olika märken från ett och samma land. Det stora amerikanska bolagets nej för andra maskiner bleve ett olidligt och i längden ohållbart monopol.

För Sveriges vidkommande torde saken ännu icke ha fått någon praktisk betydelse. I England har frågan varit föremål för många överläggningar, och det engelska biografägareförbundet har haft planer på att begära regeringens ingripande. Helt nyligen har dock den engelska talapparaten British Talking Pictures godkänts, och amerikanska filmer kunna sålunda obehindrat framföras även på den. Nya godkännanden torde sannolikt följa så småningom och W. E. utsänder kommuniké på kommuniké där man lovar och tar tillbaka om vartannat. I Tyskland har läget invecklats än ytterligare genom de patenttvister, som förekommit mellan tyska och amerikanska fabrikanter, och den skärpning av importrätten av talfilm, som ryktesvis förebådats. Talfilmen skulle i den tyska kvotlagen behandlas hårdare än stumfilmen.

I Förenta staterna, där man har en lag mot truster, lär allrätt i praktiken förekomma, i Holland göra biografägarna, enligt vad vi vid vårt besök därstädes funno, som de vilja.

Tyvärr ha de underhandlingar, vilka i New York förts mellan Western Electric och tyska ljudfilmsgruppen avbrutits. Man har dock närmat sig varandra och förhandlingarna skola återupptagas i Berlin och förr eller senare måste frågan lösas. I Berlin köres emellertid för närvarande icke en enda amerikansk ljudfilm, och Hays organisation har till och med hotat avbryta förbindelserna icke blott med Frankrike utan även med Tyskland.

Vi svenskar stå emellertid utanför dessa stridigheter och allrätt borde för Sverige kunna ordnas upp, oavsett de gäss, U. S. A. kan ha oplockade med andra nationer. Det ser också ut som om så skulle bli fallet.

Även om man erkänner att filmproducenten har ett intresse i att hans ljudfilmer få ett fullgott framförande, så måste man väl ändå få utgå från att den, som har det allra största intresset av att allt blir så bra som möjligt, är biografägaren. Sviker publiken, så är det han, som förlorar mest. En filmproducent och en maskinfabrikant stupar inte, om en ensam biografägare mister sin publik. Framgångar på annat håll kunna kompensera förlusten. Biografägaren däremot kan icke räkna på någon dylik kompensation. Han får stå sitt eget kast, och han har därför all anledning se sig väl före, innan han går att köpa en ljudapparat.

Finner biografägaren å marknaden två likvärdiga märken, av vilka dock det ena är betydligt billigare än det andra, så är det självklart att biografägaren bör vara i sin fulla rätt att köpa detta billigare märke. Om t. ex. W. E. och den engelska Naturetone äro lika goda, men den senare, som väl inom kort exploateras även i Sverige, kostar en sjättedel mot den förra, så bör ingen kunna hindra mig att köpa den.

Säsongen blir som sagt ett prövoår. Och ett provår med för resten. Om vi kommit dithän att vi icke behövde diskutera allrätt, om vi voro säkra på att hyrorna för ljudfilmen blevo resonabla och om priserna för installationerna vore en bråkdel av de nuvarande, då hade situationen varit en helt annan än vad den nu är.
M. E.


Ljudfilm på hundra biografer?
Stockholms-Tidningen, den 29 augusti 1929

Det är fortfarande delade meningar om ljudfilmen och dess framtid i Sverige och annorstädes. Medan Svensk Filmindustri genom sin chef dekreterat sig som avgjort ljudfilmfientligt, synas Sveriges fria biografer gå in för ljudfilmen i största möjliga utsträckning. [...]

Svenska biografernas förening, vars ordförande är direktör Henning Liljegren, och som representerar ett 130-tal biografer i landsorten, har under en längre tid undersökt möjligheterna för en tillverkning av talfilmsapparater i Sverige. På L.M. Ericssons fabriker ha gjorts en del experiment, men frågan om en svensk tillverkning av apparater för talfilmsbruk har fått falla inför patentsvårigheterna. Det är direktör Viggo Jensen i Köpenhamn, som sitter med patenten för Skandinavien.

—Nu ämnar vi emellertid gå in för lanserandet av danska talfilmsapparater, tillverkade hos Nordisk Tonefilm i Köpenhamn, förklarade dir. Liljegren. Fördelen med dessa är den goda kvaliteten och det synnerligen billiga priset. Det senare kan sättas så lågt som till 12,500 vilket ju är bra mycket mindre än vad som tidigare getts — 65,000.

—Vi komma naturligtvis inte att få köra alla amerikanska filmer på dessa apparater, men vi ha t.ex. R. K. O., som kommer med många kvalitetsfilmer, t.ex. ”Syncopation” och”Street girl”. Vidare har Paramount medgivit ett samarbete.

—Installeringen och skötseln av apparaterna kommer att noggrant kontrolleras.

Hittills har den svenska ljudfilmsmarknaden dominerats av den amerikanska koncernen Western Electric, som gjort de flesta installeringar till ett mycket högt pris.

Förra veckan framträdde en ny spekulant, den billigare tyska ”Klangfilm”, som debuterade på Skandia och Rio i Stockholm. Debuten var illa förberedd, och starten sköttes av ovana maskinister. Att den blev mindre lyckad berodde alltså ej på själva apparaterna, vilka tvärtom visa sig ha större möjligheter än Western Electric’s. Ej blott tonstyrkan utan även tonens art kan noggrant regleras och ställas om från maskinrummet. Högtalarna kunna producera en hård, metallisk ton — vilken tydligt återger varje instrument i orkestern och varje ljud i talet (även s-ljudet). Men den kan också dämpas ned till denna smeksamma mjukhet, som utmärker Western Electric. Därvid går emellertid orkestermusikens fyllighet och talets tydlighet delvis förlorade (liksom vid de amerikanska apparaterna).

Ej heller Klangfilm-installeringarna ha dock kunnat göras till ”populära” priser. Genom Svenska biografernas förening skola alltså nu även danska apparater införas, samt Western Electrics amerikanska konkurrent — R. K. O.:s ”Photophone”. Den danska apparaten synes vara ytterst billig, och även P. K. O. har förespått nya billiga typer.


5,251 ljudbior i U. S. A.
Svensk Filmindustri ljudvänligt.
Stockholms-Tidningen, den 30 augusti 1929

Det har pratats hit och dit om ljudfilmens popularitet i Amerika. Nu kommer emellertid ett faktum, som med ens och för många år framåt fastslår ljudfilmens succès: ”Film Daily”, konstaterar, att 5,251 biografer i Amerika redan apterat för ljudfilm. Denna siffra innebär, att ej endast de stora premiärteatrarna iordningställts för ljudande film, utan även andrahands- och tredjehandsteatrarna. Återstår alltså bara de små biona i utkanterna. Newyork har 500 ljudbio, Filadelfia 125, Chicago 120, Los Angeles 87. Av samtliga ljudteatrar befinna sig 952 i de sex största städerna.

I betraktande härav kan det ej bli tal om en allmän återgång till stumfilm. Det blir i stället att söka fullända ljudfilmen så mycket som möjligt, så att den fortsätter att dra folk åtminstone ett antal år framåt: ljudapparaterna måste ju amorteras.

Under sådana förhållanden måste det anses naturligt, att Svensk Filmindustri tillsänt oss följande skrivelse:
”Med anledning av torsdagens artikel i Stockholms-Tidningen, ’Ljudfilm på hundra biografer?’, har direktör Olof Andersson i Svensk Filmindustri velat göra ett förtydligande uttalande. Det är icke riktigt, som i artikeln säges, att ’Svensk Filmindustri genom sin chef dekreterat sig som avgjort ljudfilmfientlig’. Däremot har direktör Andersson i en intervju framhållit, att det torde vara ’tvivelaktigt om ljud- eller talfilmen någonsin kommer att göra något segertåg på svensk filmmarknad’, detta på grund att man icke har tillgång till lämplig film.

När direktör Andersson gav uttryck åt denna uppfattning framhöll han de svårigheter, som uppstå genom talfilmens egenskap av engelskspråkig — det är uppenbart att talfilm på främmande språk icke kan påräkna en större marknad i vårt land.

Ett annat är förhållandet med revy- och musikfilmer. De senare ha ännu icke slagit igenom, och Svensk Filmindustri har för sin del beslutat bibehålla sina orkestrar. Hur det kan bli i en framtid kan man ju icke yttra sig om just nu. Beträffande revyfilmerna ha de tydligen en betydande publik, men de föreligga icke i tillräckligt stort antal för att vara en faktor att räkna med.

I fråga om apparaterna följer Svensk Filmindustri med uppmärksamhet utvecklingen på detta område. Bolaget har särskilda experter som ofta företar resor för att prova de olika systemen. Hittills har Svensk Filmindustri icke funnit anledning föreligga att gå in för andra apparater än Western Electrics och Klangfilms.”


The singing fool.
Biografägaren, den 31 augusti 1929

”Jazzsångaren” är — jämte ”Simba” — förra säsongens största succé. Filmen har gått på alla de olika sätt den framförts. Den har gått som stumfilm med och utan levande sångare, och den har gått som stumfilm med och utan sång via grammofon.

Först hade den åtskilliga veckor på Röda Kvarn och sedan några veckor på Göta Lejon och därefter stod den hela den långa våren på Orion.

När den efter allt detta i somras slogs upp på Rialto, då denna biograf fått sin ljudinstallation klar, så var det många tränade fackmän som menade, att nu var filmen utpumpad, trots att den först nu kom i sin verkliga skepnad.

Men det har varit svart av folk utanför Rialto hela sommaren, och man har frågat sig vad som flugit i de goda stockholmarna.

Filmen hör till de historiska. Vi hade knappast fått ljudfilm, om icke Al Jolson funnits. Hans är förtjänsten eller skulden, hur man nu ser det. Warners hade satsat så mycket på sina experiment, att mången trodde, att firman förlyft sig. Så kom Al Jolson, först i ”Jazzsångaren” och sedan i ”The singing fool”. Jolsons röst måtte vara särskild skapad för de svängningar, våra högtalare äro mäktiga.

Nu kommer om ett par dagar ”The singing fool” upp i Stockholm, och vi ha att vänta en rusning, som sällan kommer en film till del. Båda filmerna äro förträffliga. ”The singing fool” måste dock sättas i första rummet och ”Jazzsångarens” rekord kommer att slås.

Att till svenska översätta titeln ”The singing fool” är icke så lätt. Ordagrannt blir det ”Den sjungande narren” eller ”Den sjungande dåren”. Vi föredraga för egen del det förra namnet. Narr är inte så hårt som dåre. Varken dåre eller narr täcker dock, vad som i detta fall skall sägas.

Det handlar emellertid om en präktig, godtrogen kypare, som har både röst och talang men icke den skarpblick, som kan säga honom, vilken av två kvinnor, som är den för honom bästa, den, som verkligen älskar honom och icke tager honom blott för hans framgång på tribunen. Och så kommer en livets bittra konflikt.

”Jazzsångaren” och ”Den sjungande narren” komma av framtida generationer att nämnas framför alla andra, då man skriver ljudfilmens saga. Warners satsade och — vann.


Teknik och kultur.
Apropå ljudfilmen.
Dagens Nyheter, den 1 september 1929

Ljudfilmen har börjat en stor attack för att erövra den gamla världen åt den nya. Man vill på ett billigt sätt förena och tillhandahålla tonkonst, bildkonst och talkonst. Musiken, teatern och tribunen ha fått en konkurrent, som söker slå minst tre flugor i en smäll. Att från den förutfattade meningens, konservatismens och antipatins bastion söka kallt avvisa det nya uppslaget kan blott leda till ett nederlag för dem, som slå vakt om beprövade kulturvärden. Ingen kulturpolitik är maktlösare än non-possumuspolitiken. Den leder gemenligen från nederlag till nederlag. Alla s.k. framsteg äro frukter från kunskapens träd på gott och ont. Och det är höjden av oklokhet att kassera det goda med det onda. Det gäller att pröva sakligt och fördomsfritt och sedan sovra.

Ljudfilmen innebär onekligen både en koncentration och en ekonomisk besparing. Dess ofullkomligheter i fråga om akustisk verkan kunna förbättras och fullkomnas. Dess bästa prestationer äro redan nu i nivå med radions. Den är ett surrogat för levande tal och levande musik. Men alla surrogat äro icke fördömliga. Ett surrogat kan likaväl fostra smaken som komma den att stanna i växten. Allt beror på anspråket och sättet.

För att ljudfilmen ska utvecklas i rätt riktning fordras två ting. Den måste tekniskt fullkomnas och den måste samtidigt lära känna sina egna gränser. Den största faran är, att de ekonomiska intressen, som stå bakom densamma, icke skola spara sig någon möda för att skapa marknadsmonopol och att de i den mån de känna vingarna och makten växa skola söka uttränga och konkurrera bort de ting, för vilka ljudfilmen utgör ett surrogat. Kapitalet är hänsynslöst. Och det frågar varken efter kultur eller god smak, när vinstmöjligheterna hägra. Om ljudfilmen strävar att komplettera de resurser vi äga i fråga om musik och talekonst, har den sitt berättigande. Den kan på grund av sin prisbillighet och expansionsförmåga nå breda lager av folket, för vilka tonkonstens och scenkonstens direkta och primära värden äro relativt svåråtkomliga. Men i samma stund som ljudfilmen, underblåst av ekonomiska intressen, börjar ett utrotningskrig mot konkurrerande högre värden, måste den bekämpas med allvarlig kritik. Att ropa heja för att vara up to date och följa med tiden vore då det fördärvligaste av allt.

Det gäller om ljudfilmen, vad som gäller radion och den tysta filmen. Om den avvänjer människorna från att söka det levande ordets och den levande musikens källor och vänjer den med att fastna i surrogat som det bekvämligaste, billigaste och minst ansträngande, är den blott ett ytterligare och farligare bidrag till kulturens mekanisering, industrialisering och materialisering och ett nytt vittnesbörd om teknikens seger över livet och anden. Det vore redan en stor skada, om ljudfilmen skulle avhysa och avlysa den stumma filmen. Det skulle förkväva fantasin, som spinner vidare med bilden som motor, och undertrycka de behov av tystnad, som gör, att många finna den stumma filmen vara en vila och vederkvickelse. Och det vore barbariskt, om de levande filmorkestrarna skulle dödas av skivornas och trattarnas mer eller mindre opersonliga och jämnstrukna spel och sång.

Men ljudfilmens största fara ligger måhända på ett annat område. Den är en amerikansk uppfinning. Amerika är teknikens föregångsland, som aldrig väjer för att offra möda, snille och pengar på djärva och stolta uppfinningar. I denna sin egenskap är den amerikanska kulturen all ära värd. Den åtskilligt att lära Europa i fråga om vilja och dådkraft. Men det finns en biavsikt med denna kultur, som, även om den kan härledas ur en naturlig expansionsdrift, innebär en ödesdiger kulturfara — nämligen att söka stöpa allt tänkande och kännande i amerikanska tankars och känslors form. Den amerikanska teknikens uppslag må gärna tacksamt anammas, blott man icke samtidig okritiskt anammar den ande, som av hela vår civilisation vill göra ett amerikanskt genomsnitt. Den amerikanska filmen har redan den utövat ett nivellerande inflytande, och det skulle vara intressant att veta, hur mycket av den unga generationens åskådningssätt, som är amerikansk importvara. Vänjer man sig att utgå ifrån andras föreställningar om världen och livet, får man en falsk bild av tillvaron. Man måste bygga på egen grund, och svensk, dansk, tysk och fransk grund kan icke ersättas av amerikansk för dem, som icke själva äro amerikaner. Har den stumma filmen i det stycket redan utövat ett ödesdigert inflytande, så är det fara värt att den talande och tonande filmen skall utöva ett ännu större och ödesdigrare. Språket pressar på tanken, dess makt över tanken är ett psykologiskt faktum att räkna med. Och det är fara värt, att den amerikanska ljudfilmen ytterligare kommer att decimera vårt eget förråd av känslor och tankar till förmån för skadligt och osmältbart importgods.

Här är icke plats och tillfälle att närmare ingå på den frågan, vilka amerikanska kulturingredienser det är, som närmast hota det värdefulla europeiska kulturbeståndet. Gör man i närvarande ögonblick en biorond genom dagens Stockholm, har man inte svårt att finna dem. Man skulle kunna tala om den underbara blandning av brutalitet och sentimentalitet, som präglar den amerikanska filmen, ett sinne för realiteter, som närmast liknar boxhandsken, och en tro på det godas slutliga seger, som dryper av salvelse och tårar. Man skulle kunna tala om en humor, som lösgjort sig från alla intellektuella element och som uteslutande består i ekvilibristik med armar, händer, ben och tunga och befängda situationer. Man skulle också kunna tala om en lyx- och kvantitetsdyrkan, som faller till föga för de stora summorna och måtten utan hänsyn till den kvalitet de representerar. Och man skulle slutligen kunna tala om den uppfattning, som anser, att kultur är identiskt detsamma som teknik. Mot denna ande måste vår kultur värjas. Det är kanske i många stycken redan för sent. Processen har med reklamens och pengarnas makt framskridit över det stadium, där man stämmer i bäcken. Men det är ännu möjligt att stämma i ån.

Ljudfilmen innebär som sagt en ytterligare fara för kulturens urartning till teknik och mekanik efter amerikanskt mönster. De värden, som den amerikanska kulturen rymmer och som utgöra medaljens framsida, dem få vi tyvärr endast sparsamt genom filmbemedling. De kunna först upptäckas på ort och ställe i sin naturliga miljö. Filmen ger tyvärr alltför ofta mer flärd än värde. Och det är därför, som det är så ytterligt angeläget, att man, på samma gång som den amerikanska ljudfilmstekniken anammas, söker fylla den med det som stämmer med vårt eget väsen och vår egen natur. Skulle detta misslyckas, äro vi prisgivna åt nivelleringens makt.

Med den amerikanska ljudfilmens segertåg sammanhänger en hel serie av konstnärliga och ekonomiska problem. De kunna endast behandlas i ett annat och mer speciellt sammanhang. Här gäller det sakens mer mänskliga sida. Och den är, när allt kommer omkring, den viktigaste. Och därvid gäller det framför allt att icke förblanda teknik och kultur. Ty kultur är någonting vida allvarligare än yttre färdigheter och bekvämligheter.


De mindre biograferna och ljudfilmen.
Biografägaren, den 26 oktober 1929

Från en intresserad och även i tekniska problem kunnig biografägare ha vi mottagit följande inlaga:

Aldrig har väl under filmens och biografens tidevarv framkommit en nyhet, som till den grad omkastat alla värden och åstadkommit så mycket stridiga känslor, som ljudfilmen.

Att uppfinningen (att kombinera filmbilder med grammofonljud), som egentligen icke är någon nyhet, först genom radion och de upptäckter och uppfinningar, som gjorts i samband med förbättrandet av denna, nått en viss grad av fulländning, är obestridligt, men att ljudfilmen i sitt nuvarande skick nått sin högsta tekniska form, äro icke ens ljudfilmsproducenterna och apparattillverkarna nog sangviniska att tro. Till och med skulle man vara frestad ifrågasätta, huruvida den form av ljudfilm, som nu framföres, ens är acceptabel att offentligt visas för publiken.

Därmed må nu förhålla sig hur som helst, men ett fastslaget faktum är dock, att den nya filmarten förmått att framkalla ett åtminstone till en början livligt intresse hos biografpubliken. Det är ju möjligt, att detta intresse endast är övergående nyfikenhet. Sympatier och antipatier för ljudfilmen ha redan kraftigt kommit till synes såväl i dagspressen som andra publikationer. Sympatierna kunna knappast sägas ha varit övervägande, och det mottagande, ljudfilmen fick vid sitt första framförande, bådade icke gott för dess framtid här. Emellertid har det visat sig att de biografer, som installerat ljudfilmsapparater och kört ljudfilmer, med få undantag lyckats uppvisa enastående publikresultat.

Vari ligger då orsaken härtill? Publiken reagerar mot ljudfilmen och säger sig icke vilja höra eller se den men strömmar likväl till de biografer, som framföra ljudfilm. Ja, förklaringen ligger nog närmast däri, dels att de stjärnor, som äro populära, och som man helst vill se, spela med i ljudfilmerna, dels att filmerna äro amerikanska. Det sista är sorgligt men sant, en europeisk genomsnittsfilm har i regel ej samma dragningskraft som en amerikansk.

Då nu amerikanarna envisas att endast framställa ljudfilmer, och en film fått sin premiär som ljudfilm, har det visat sig att den knappt är möjlig att med något resultat framföra som stum. Det hade säkert varit klokt om vi hade lugnat oss litet med att anskaffa apparater, men då nu fronten är bruten och ett antal större premiärteatrar köra ljudfilmer, ha vi nog snart ej annat att göra än att följa med utvecklingen, om vi skola kunna existera. Det har ju nämligen visat sig att stumfilmsbiograferna med undantag av någon större musikbiograf, som kunnat locka med sin stora orkester, blivit handikappade av ljudfilmen och att frekvensen gått ned. När vi nu kommit till den punkt, att vi se oss nödsakade litet var att skaffa apparater för framförande av ljudfilm, uppställa sig flera problem att lösa, ty sällan har väl en maskininstallation, av vad slag det vara må, varit förenad med så många besvärligheter samt så många och olika utgifter. Till en början måste vi göra klart för oss, att hela ljudfilmsidéen påskyndats av de stora amerikanska elektriska bolag, som stå bakom framställningen av filmerna samt äro tillverkare av apparater för deras framförande.

Med vanlig amerikansk hänsynslöshet har man ej frågat efter under vilka förhållanden vi arbeta här i Europa, utan nu gäller det endast att taga in vad man kan få, medan alla biografägare äro mer eller mindre hypnotiserade av ljudfilmsnyheten. En biografägare med klar hjärna måste emellertid göra en del kalkyler, innan han bestämmer sig för det nya systemet, och han finner då, att frågan genast delar upp sig i två skilda delar nämligen apparatanskaffningen (märke, kostnad, installationsmöjligheter, patenträtt och filmtillgång) samt filmhyrningen (filmpris, skivkostnad, driftskostnad och servisavgifter).

För de stora biograferna med goda ekonomiska tillgångar är frågan möjligen något enklare, men för de medelstora och små biograferna med begränsade tillgångar kan problemet i nuvarande stadium synas hart när olösligt. Om vi nu närmast sysselsätta oss med dessa mindre biografer och apparatfrågan så förhåller det sig visserligen så, att det finnes flera märken att välja på, men den apparat, som den lilla biografens ägare kan ha möjlighet att anskaffa, måste fylla många betingelser. Den måste givetvis vara pålitlig och ge god ton, men den skall samtidigt vara billig (den bör ej kosta mer i inköp än vad orkestern kostar under en säsong), all slags film bör kunna få köras på densamma, dess patent måste vara ordnade så att biografägaren icke råkar i någon obehaglig situation, om apparatens konstruktör icke skulle ha haft patenträtt i alla delar, samt sist men framför allt vara så konstruerad, att den lätt kan inmonteras även i de minsta maskinrum.

De apparater, som för närvarande finnas representerade här i Sverige, äro fyra, nämligen Western Electric, Klangfilm, Nordisk Tonefilm och Pacent, således två amerikanska och två europeiska. Av dessa har givetvis Western Electric omhuldats och rekommenderats varmt av de amerikanska filmbolagen, vilkas huvudkontor i U. S. A. äro intimt lierade med detta bolag. Man behöver endast göra en enkel påringning till någon av de härvarande amerikanska filmagenturerna och höra sig för angående apparater, så får man genast till livs en massa entusiastiska lovord över sistnämnda apparats förträfflighet. Har man sett apparaten och tagit del av köpevillkoren, kommer man dock snart till insikt om denna apparats mindre lämplighet för de små biograferna. Därmed är intet ont sagt om apparaten som sådan, ty den är otvivelaktigt väl genomtänkt, solitt konstruerad och giver i allmänhet god ljudreproduktion. Vid dess utförande har emellertid icke hänsyn tagits till dess användande i små biografer med begränsade utrymmen i maskinrummen, utan har apparaten belamrats med en massa till synes onödiga detaljer och onödigt invecklade konstruktioner. Detta har åter bidragit att göra apparaten alltför dyr (c:a sex gånger så mycket som den borde kosta för en liten biograf). Så länge W. E. således icke framkommer med en ny, billigare, och framför allt enklare typ, synes denna apparat icke vara något att reflektera på för de små biograferna.

En annan apparat, som beträffande tonkvalitet och reproduktionsförmåga är minst lika god som föregående, är Klangfilm. Dess konstruktion synes även medgiva dess användande även i relativt trånga maskinrum, varför denna maskin nog har flera förutsättningar att vinna de svenska biografägarnas förtroende. Vid denna apparat är emellertid prisfrågan av en viss betydelse då Klangfilm hittills synes ha tillämpat alltför höga priser.

Beträffande Nordisk Tonefilm, är nog lämpligast att vänta med anskaffande av dylik apparat till dess dels patenträtten blivit fastslagen dels filmtillgången blivit säkerställd.

Pacentmaskinen, som hittills endast blivit installerad i en landsortsstad, har ju ännu icke kunnat bliva föremål för någon närmare granskning, utan ber undertecknad få återkomma i en följande artikel om denna apparat i samband med några mera detaljerade uppgifter angående ovannämnda maskintyper.
V.


Diskussion om ljudfilm vid
Biografägarföreningens vinterting 1929.
Biografägaren, den 21 december 1929

Förste talare var Hr Enderstedt: Service-avgifterna kunna de svenska biografägarna i regel icke bära. Ljudfilmsinstallationerna voro ur viss synpunkt önskligast för biografer på små platser, där god levande musik var svårare att uppbringa. Om man i Amerika kan betala service, så betyder det icke att vi kunna det. Där ger man i de större städerna flera föreställningar pr dag än vad vi göra, och då ljudfilmen än så länge mest inskränker sig till engelska (amerikanska) kan man ock i Amerika bättre tillgodogöra sig filmerna.

Herr Sundqvist: Dir. Müller sade, att maskinerna inte äro sålda utan endast uthyrda. Hur ställer det sig då, om en biografägare måste upphöra med rörelsen, innan den kontrakterade tiden av 10 år gått ut? Är han då tvungen att fortfarande betala eller tar firman tillbaka maskinen?

Herr Erik Pettersson: Det är inte någon fördel att slopa service-avgiften. Alla som köpa ljudfilmsapparater komma nog att begära tillsyn. Denna service-avgift bör betraktas som en försäkringsavgift för maskinen. Denna eftersyn är oundvikligen nödvändig för att maskinerna skola kunna hållas i fullgod form. Det är värre att en vacker dag behöva ställa in en föreställning på grund av något mankemang i maskinen än att betala service-avgiften.

Herr Bergström: Service är nödvändig. Radiodelarna äro så ömtåliga, att de behöva tillsyn. Men priset för ljudfilmsapparaterna är så högt, att någon särskild service-avgift icke borde behöva ifrågakomma. Betalar man 31,000 kronor för en ljudfilmsapparat, borde säljaren även tillse att maskinen fungerar ordentligt.

Herr Skaar: Jag tar fasta på herr Petterssons ord angående service-avgiftens nödvändighet. Det finns givetvis apparater, där det behövs tillsyn, särskilt i fråga om batterierna. För våra apparater behövs däremot ingen särskild service-avgift. Vi ställa vid behov en ingenjör till disposition, som kan ge råd och avhjälpa eventuella fel. Men då får naturligtvis biografägaren själv betala kostnaden för detta.

Herr Pettersson: Om firman som säljer ljudfilmsapparatcn säger, att det inte behövs någon särskild tillsyn, är det inte så säkert att biografägaren skall lita på detta.

Direktör Müller: Vi hyra ut våra apparater på tio år. Om en biografägare efter låt oss säga två år icke har användning för apparaten av en eller annan anledning, kan han ju överflytta den på någon annan biografägare. Har biografägaren använt apparaten i tio år, är den ju omodern och har egentligen inte något värde. En hel del förbättringar ha ju under årens lopp kommit till. Vad service-avgiften beträffar vill jag nämna, att Western Electric icke med service förstår någon reparationsverkstad utan betraktar detta som en förebyggande verksamhet, en försäkringspremie, så att biografägaren skall ha en trygghetskänsla för kommande missöden. Så snart vi få tillräckligt många installationer i Sverge, kommer serviceavgiften att sänkas.

Herr Sätterberg: De mindre biografägarna ha inte någon anledning att reflektera på ljudfilmsapparater, om dessa endast skulle stå risken i tio år. Då vore det för dessa en ekonomisk ruin att ge sig in på ljudfilm.

Herr Pettersson: Om man köper en ljudfilmsmaskin, bör man köpa en sådan för båda systemen, alltså en fullständig apparat.

Direktör Skaar: Representanten för Klangfilm framhöll, att biografägarna böra, när de inköpa sina apparter, säkerställa sig för att de äro skyddade i patenthänseende. Detta är alldeles riktigt. Jag vill påpeka, att Pacent icke beröres av andra firmors patent. Den som köper en Pacentmaskin behöver knappast riskera en patentprocess.

Herr Enderstedt: Det vore önskligt få ett uttalande från de biografägare i landsorten, som redan installerat ljudfilm, hur publiken reagerat mot denna, om det blivit någon konstant ökning, tillfällig ökning eller minskning i frekvensen.

Herr Pettersson: Jag har kört ljudfilm sedan i maj och någon minskad frekvens ha vi icke haft i Malmö, där ljudfilmen mottagits mycket välvilligt av både publik och press. Såväl de filmer, som äro synkroniserade, och stumfilmerna, som vi själva sätta musik till, ha icke mottagits med någon svårare kritik av pressen. Att skaffa film utan tal blir värre för biografägare, som byta program två gånger i veckan. Amerikanarna ha numera gått in för en upplaga ljudfilm för de icke engelsktalands länderna, i vilken sången och ljudeffekten behållas.

Herr Christensson: Den första ljudfilm vi hade i Göteborg var ”The singing fool”, och den mottogs mycket välvilligt av såväl publik som press. Denna film spelades av Svensk Filmindustri. Jag har kört ljudfilm ett par månader. Intresset var från början rätt stort men svalnade ganska snart. Ljudfilmen har nog gjort en stor revolution inom filmen, och kvaliteten även på stumfilmens område har sjunkit. Därför har också publikfrekvensen avtagit. Teatrarna i Göteborg äro däremot numera betydligt bättre fyllda. Pressen har också
ställt sig rätt avog gentemot ljudfilmen. De klandra nästan all ljudfilm, särskilt vad språket beträffar. Den breda amerikanska dialekten i synnerhet. Sången är nog enligt min mening inte heller alltid så lyckad. Efter en kortare tid tror jag dock, att publiken återkommer till biografen. Företeelsen är helt säkert endast temporär. Får man bara ljudfilm, kommer nog publiken snart att vänja sig vid denna så småningom.

Herr Nils Holmgren meddelade, att Nordisk Tonefilm i dagarna kommer att börja upptagning av en svensk tal- och ljudfilm, ehuru i mindre skala.

Herr Erik Pettersson ville varna biografägarna, som skaffa ljudfilm, att efter någon tid alltför mycket öka ljudskärpan. Publiken vänjer sig inte så snart vid det höga ljudet. Håll ljudet nere i underkant hellre än i överkant.


Film och bio 1929.
Redigerad av redaktör Harald Hansen.
Svenska Dagbladets årsbok, 1929

Ljudfilmen, kring vilken ju intresset koncentrerade sig under 1928, var även år 1929 föremål för synnerligen stor uppmärksamhet. Detta gäller inte minst Sverige, där denna nya form för film introducerades på våren. Ljudfilmen mottogs med stor nyfikenhet, och framför allt lockade Al Jolson-filmerna Jazzsångaren samt Den sjungande narren en lång rad utsålda salonger trots sommaren, som ju annars i fråga om film är en död säsong. Till en början begagnade man sig av Western Electrics installationer, men så småningom erhöll även det tyska Klangfilmbolaget insteg på den svenska marknaden. Även några andra märken, såsom Dansk Tonefilm, erövrade en plats i solen. På den europeiska kontinenten utkämpades en förbittrad strid mellan Western Electric och Klangfilm rörande patentintrång — en strid som dock ej fördes över till svenskt territorium. Däremot rapporterades patentstrider även från Sydamerika och Australien. Vid årsskiftet räknar man med att inom kort omkring hundra installationer för ljudfilm torde ha utförts inom Sverige.

Den svenska publiken erbjöds tillfälle att avkunna sin dem om ljudfilmen i en av Svenska Dagbladet anordnad pristävlan. Deltagandet var livligt och resultatet blev ganska överraskande — en överväldigande majoritet, nämligen ej mindre än 92 proc., uttalade sig mot ljudfilmen och för stumfilmen. Man motiverade bl. a. sitt ställningstagande med, att det i praktiken inte finnes något internationellt språk, som gör det möjligt för publiken att tillgodogöra sig talfilmen. Filmens konstart, heter det vidare, ligger i plastiken och mimiken och icke i ljudet, och för övrigt föredrager man levande musik framför den mekaniska. Utslaget är synnerligen intressant och bekräftar, vad initierade genast vid ljudfilmens tillkomst profeterade, nämligen att den stumma filmen, hur utvecklad ljudfilmen än blir, alltid kommer att ha sina anhängare och ej fördrives av ljudfilmen, vilket många av den förras beundrare ha befarat.

För övrigt kunde den svenska produktionen under året uppvisa den första ljudfilmen, nämligen ”Säg det i toner”. Någon ljudfilmateljé finnes ej i Sverige, och av allt att döma kommer någon dylik anläggning ej heller till stånd under den närmaste framtiden. Ovannämnda films ljud upptogs i Berlin, där man förfogar över förstklassigt inredda ateljéer. Vidare ha amerikanerna anlagt ljudfilmateljéer i Paris, och man räknar med, att svenska ljudfilmer även komma att inspelas där. För övrigt uppvisar England i Elstree omfattande ateljéer för ljudfilm, och även i Danmark förfogar man över möjligheter, vilka dock torde vara tämligen begränsade.

Ljudfilmen har naturligtvis ännu ej nått fullkomlighet — under det gångna året hade man rikt tillfälle att studera dess svagheter. Än så länge kan kameran sålunda ej utveckla samma stora smidighet, som numera är möjligt i den stumma filmen — fortfarande verkar ljudfilmen mycket ofta filmad teater. Principen för ljudfilminspelningen är ännu långt ifrån klar — att den emellertid håller på att utvecklas framgick under året tydligt. De aktuella ljudfilmerna visade också, vilket ökat värde ljudets tillkomst betyder — man behöver bara nämna hur attentatet i Bryssel mot kronprins Umberto av Italien fångades. Man inte bara såg, hur attentatorn rusade fram, man hörde även skottet och folkmassans reaktion.


Ljudfilmens historia och teknik
av direktör Olof Andersson.
Föredrag vid Svenska Film- och Biografmannasällskapets
årsmöte den 4 december 1929.
Här något förkortat.

Stumfilmen och ljudfilmen äro jämförelsevis unga båda två. Stumfilmen tillkom i Paris den 28 december 1895 och ljudfilmen i slutet av samma årtionde. Av olika orsaker marscherade stumfilmen redan från början framåt med raska steg och har gjort så även i fortsättningen. Ljudfilmen gick också framåt mycket fort under de första åren för att emellertid därefter vara alldeles borta en längre tid. Första gången man hörde talas om offentlig förevisning av ljudfilm var på utställningen i Paris år 1900. Denna utfördes genom en kombination av en fonograf med vaxcylinder och en filmapparat, förbunden genom en böjlig transmissionsanordning.

Ljudupptagningsapparaten
som användes vid detta tillfälle.
Återgivningsapparaten.

Tyvärr saknar jag data för den av Edison uppfunna ”Kinetophon”. Det första patent, som uttogs i Europa, torde vara ett, som var grundat å en av L. Gaumont i Paris gjord uppfinning. Detta patent uttogs i juli 1901 och avsåg att på elektrisk väg förbinda fonografen och filmapparaten för att få dessa båda apparater jämnlöpande.

I Europa räknar man som ljudfilmens födelse den 7 november 1902, då ljudfilm offentligen visades hos La Société Française de Photographie. Då användes nämligen för första gången en apparat, där bildmaskin och talapparat voro exakt jämnlöpande.

Den av Edison uppfunna kinetofonen regleras för hand, så att ljudet blev samtidigt med bilden.

Tidigare hade ljudet å rullen eller plattorna erhållits genom avtryck i vax från en i mitten av en glimmerskiva anbragt nål, men under 1906 ändrades detta därhän att ljudet upptogs med hjälp av en mikrofon och en stålnål, den senare rörlig i ett kraftigt magnetfält under påverkan av induktionsspolar, genomlupna av strömmen från mikrofonen. Man kan säga, att det är Frankrike som uppfunnt och utarbetat ljudfilmen, Tyskland som fullbordat och Amerika som framgångsrikt exploaterat uppfinningen.

Under vintern 1906/1907 förevisade Messters Projektions A.-G. i Berlin den första tyska ljudfilmen i en teater vid Unter den Linden i Berlin. En filmman, herr Putzo, skriver om sina intryck från sitt besök å denna biograf:

”Die Sache gefiel mir. Die Photographie war gut, der Synchronismus klappte vollkommen, und die Illusion war recht überzeugend, in manchen Bilden sogar verblüffend.”

Varje film var högst 65 mtr, beroende på grammofonplattans storlek.

I april 1907 bildades i Frankfurt a. M. ”Die Deutsche Tonbildtheater Gesellshaft”, och samtidigt öppnades den första tyska ljudfilmsbiografen, nämligen i Frankfurt a. M., och förevisade uteslutande ljudfilm. Intresset var mycket stort, vilket också framgår av att ett stort antal utmärkta förmågor inom den musikaliska världen aktivt deltogo i upptagningarna. Sålunda inspelades med framstående sångare och sångerskor delar av Glada änkan, En valsdröm och Greven av Luxemburg, alla för oss mycket bekanta från Oscarsteaterns glansperiod. Glada änkan var ju en ”Welterfolg”, och även de båda andra ljudfilmerna hade mycket stor framgång. Biografen gick mycket bra och besöktes, ehuru den var ytterst liten för våra förhållanden, under första veckan av flera tusen besökare. Man hade flera föreställningar per dag, och ”man hade kommit så långt, att varje förställning räckte 25 minuter och t.o.m. därutöver”. De nödvändiga pauserna för ombyte av film och skivor utfylldes av musik av en pianist. Som öppningsnummer hade man naturligtvis prologen ur Pajazzo, sjungen av en baryton vid namn Lieban. Affärerna för biografen gingo utmärkt, men vid uthyrningen av filmerna till andra biografer uppstodo stora svårigheter på grund av att skötseln av apparaten erbjöd betydande svårigheter. Ägarna kände sig emellertid nöjda och belåtna, men bakslagen kom. Man började spela in längre stumfilmer eller s.k. dramer, och då var det slut med ljudfilmen för den gången.

I Sverige började A.-B. Svenska Biografteatern, som då hade sitt säte i Kristianstad, och vars namn numera har ändrats till A.-B. Svensk Filmindustri med säte i Stockholm, också att syssla med ljudfilm. I början användes det tyska systemet, men man övergick sedermera till ett helautomatiskt elektriskt system, grundat på principen 2 st. 3-fas synkronmotorer, av vilka den ena drev ljud- och den andra bildmaskinen. Konstruktören härav var bolagets verkställande direktör, Charles Magnusson. Detta system med synkronmotorer användes i dag som är. Tyvärr finns ingenting kvar av vare sig film eller plattor från den tiden. Bl.a. inspelades delar av Geishan, Frihetsbröderna, Flickorna Jackson m.fl. med Rosa Grünberg, Oscar Bergström, Carl Barcklind, Strömberg, Ringvall m.fl. Inalles producerades 25 filmer, och då som nu gjorde ljudfilmen stor succès. I övrigt kan jag nämna, att dessa filmer lämnade ett mycket bra överskott.

Den väsentliga svårigheten vid dessa äldre system var att kunna återgiva ljudet i tillräcklig volym och renhet, och det är först med den moderna radioteknikens storartade utveckling i fråga om ljudets förstärkning och högtalarnas fulländning, som ljudfilmen av idag kunnat få den rekordartade utveckling, vilken den genomlupit på knappa 3-4 år.

Många äro de uppfinnare, som försökt vidareföra problemet, och som genom förbättring sökt bringa ljudfilmen framåt. Bland de många namnen finna vi även svensken Berglunds. Han har äran av en del synnerligen viktiga uppfinningar på ljudfilmens område.

De danska ingeniöerna Pedersen och Poulsen ha även gjort ett gott arbete för ljudfilmens fullkomnande, och från Schweiz få vi icke glömma Vogt, Engl och Massole, vilkas uppfinning exploaterats under benämningen Triergon, från Frankrike Gaumont och från Amerika De Forest. Sedermera ha stora världsfirmor övertagit exploateringen och genom sina ingeniörer vidare utarbetat de olika uppfinningarna.

Det kan här vara av intresse att nämna, att redan 1924-1925 en överenskommelse träffades mellan A.-B. Svensk Filmindustri och Triergon om installerandet av en ljudfilmsupptagningsapparat å Filmindustris ateljé i Råsunda. Den film som skulle upptagas var Två konungar, även kallad Bellmanfilmen, vilken sedermera producerades stum, enär vi hade diverse svårigheter med att få apparaten att fungera tillfredställande. Vi svenska skola ju ha allting så förstklassigt och välgjort, och därför förföll saken.

Till 1920 hade endast använts plattor för upptagandet av ljudet. Nu sökte man i stället att optiskt upptaga ljudet å filmremsan och förevisa bild och ljud å samma film. Härigenom skulle synkronismen (samtidigheten) bliva fullständig. Ljudet uppfångas på vanligt sätt genom ett eller flera akustiska membran. Dessa påverka ett elektromagnetiskt fält, som i sin ordning förorsakar strömmar i en strömkrets, vari inkopplats ett s.k. fotoelektriskt element. Vissa system använda foto- andra selenceller. Detta ljuskänsliga mineral eller selen är upptäckt av vår landsman Jöns Jacob Berzelius år 1817.

[…]

En del firmor använda den s.k. intensitetsmetoden, där avståndet mellan linjerna motsvarar tonhöjden av det upptagna ljudet, och skillnaden i linjernas ljusstyrka motsvarar styrkan på det upptagna ljudet. Således: ju större kontrasten är mellan ljusa och mörka linjer, desto starkare ljud erhålles.

Den andra metoden benämnes amplitud- eller transversalmetoden, där ljudet upptagas grafiskt på filmen. Härvid påverka de från mikrofonen kommande elektriska variationerna ljusstrålens rörelse på filmen, så att ljudet därigenom upptages grafiskt i svart och vitt i den smala ljudremsan.

Åsikterna om fördelar och nackdelar hos det ena eller andra systemet äro ännu något delade bland fackmän. Systemet med ljudet på filmen har emellertid icke ännu utträngt de tidigare systemet med ljudet på plattor. Skivorna, varå ljudet numera upptagas, äro större än vanliga grammofonskivor och rotera endast med 33 1/3 varv per minut mot 78 varv för normala skivor. En dylik långsamtgående skiva uppspelas på cirka 8-9 minuter och motsvaras av 350-400 mtr film.

Vid förevisandet av film, varå ljudet är å plattor, tillkommer svårigheten, att man icke kan som tidigare klippa och redigera filmen, utan den måste visas i exakt samma längd, vari den visats i producentlandet, och vid förevisandet av film med ljudet å remsan har man svårigheten att kunna inkopiera ljudet å den svenska textremsan i exakt samma tonhöjd som före och efter texterna.

Av här i Stockholm uppförda ljudfilmer beledsagades exempelvis The singing fool med ljud från skivor och Fox Follies med ljudet å film.

[…]

Antingen ljudet upptages å platta eller å film används två kameror, som måste vara absolut tystgående. […] Filmkameran upptager bilden, och synkront med denna upptages ljudet. Detta sker genom den från radion kända mikrofonen eller ”sockerbiten”, vilken omsätter ljudvariationen till varierande elektriska strömmar. Dessa förstärkas och tillföras en speciell upptagningslampa och förvandlas här till ljusvariationer, som genom ett optiskt system träffa filmremsan. Om ljudet upptagits å film, kopieras de båda filmerna, således ljud- och bildfilmer, på varandra på så sätt, att ljusvariationerna blir kopierade inom en 2 1/2 mm. bred remsa längs med filmens ena kant.

[…]

Ljudfilmen är ännu i sitt första utvecklingsstadium men har måhända exploaterats något för hastigt och energiskt, vilket ej torde ha varit till dess fördel, då den därigenom fått ganska många motståndare, vilka emellertid säkerligen en gång kommer att godtaga denna konstart.

De upptagningsapparater, som för närvarande används, äro huvudsakligen de amerikanska enligt Western Electrics, Powers Cinephon och General Electrics system. Detta senare kan tyvärr icke användas i vårt land på grund av vissa patentsvårigheter. Vidare det tyska Klangfilmbolaget, bakom vilket står A.E.G. och Siemens Halske i Berlin, Tobis, en efterföljare till Triergon, British Talking i England och Nordisk Tonefilm i Köpenhamn. De viktigaste återgivningsapparaterna äro Western Electric och General Electric, Powers Cinephon och Pacent, alla amerikanska, samt den engelska British Talking, i Tyskland Klangfilms och Tobis apparater samt Nordisk Tonefilm i Danmark. Förutom dessa nämnda finns minst ett 20-tal olika fabrikat, mer eller mindre användbara.

En viktig del i en anläggning är högtalarna, som i stor utsträckning äro bestämmande för ljudets kvalitet. Av dessa finnas två huvudtyper, konhögtalare och hornhögtalare. I den förra sändes ljudet direkt ut i rymden, i den senare först efter att ha passerat ett spiralformat horn av trä, mot vars väggar ljudet reflekteras, innan det utslungas. Dessa olika utformningar av högtalarna giva också ljudet olika klangfärg. Vilkendera klangfärgen som är bäst, är helt och hållet en individuell smaksak, varför man icke enbart av ljudets klang bör utdöma det ena eller andra.

[…]

Apparaterna fordra mycket noggrann installering, underhåll och skötsel, ävenså akustiskt lämpliga lokaler. Det är emellertid icke alltid säkert, att när ljudåtergivningen är otillfredsställande detta är lokalens eller apparatens fel. Det är tvärt om så, att i åtta av tio är en underhaltig ljudkvalitet att tillskriva ofullkomligheten hos själva ljudelementet, grammofonskivan eller ljudbilden å filmremsan.

Jag nämnde i början av mitt anförande, att de först kända patentet på detta område uttogs i Frankrike 1901. För närvarande lär det finnas cirka 2,000 patent, i större och mindre grad berörande ljudfilmens framställning eller exploatering. Patentstrider pågå också inom flera länder och jämväl i Sverige. Vi kunna därför icke här i landet köpa och använda vilka apparater vi önska. Så t.ex. kunna vi, som förut nämnts, icke begagna oss av General Electrics vare sig upptagnings- eller återgivningsapparatur. Svårigheterna att med säkerhet utforska, huruvida patent finnes å en eller annan detalj, ha också medfört att en del firmor finna det bekvämast sälja sina apparater utan att taga hänsyn till patentfrågorna, och det blir då jämväl den biografägare, som använder apparaten, som drabbas av ett eventuellt skadestånd.

Under en resa, som jag nyligen gjort bl.a. i England, Frankrike och Tyskland, har det visat sig, att ljudfilmen behärskar intresset hos alla dem, som ha med filmproduktion att göra. Däremot tycks publiken omfatta ljudfilmen med mindre intresse. Ljudfilmen har ju ej länge nyhetens sensation, och publiken njuter lika gärna av en stum film, huvudsaken för den är att filmen som visas är bra.

Om vi draga oss till minnes hur den stumma filmen gått framåt under de senaste 20 åren, måste vi erkänna att ljudfilmen stått relativt stilla; dock har den under den senaste tiden betydligt utvecklats, och vad vi inom filmen kunna förvänta inom de närmaste åren, är svårt att förutsäga idag. Att vi emellertid kunna ställa mycket stora förhoppningar på utvecklingen på detta område och detta i flera olika avseenden, torde vara ställt utom varje tvivel.

Filmredigering
av fru Lilly Lannby.
Föredrag vid Svenska Film- och Biografmannasällskapets
årsmöte den 4 december 1929.

Det har fallit på min lott att inför detta auditorium framföra några enkla synpunkter på ämnet filmtexter och filmredigering, och jag tillåter mig att med filmarisk snabbhet slunga mig in medias res. Visserligen kastar i dessa yttersta dagar tonfilmen sin slagskugga över allt vad filmtexter heter, med så länge de stora producenterna ännu inte tonfilma på ärans och hjältarnas eget språk, så länge leva också de stumma texterna, stumma visserligen rent tekniskt — men dock i sin ideala form nog så vältaliga. Jag tror, att filmfacket utan att förfalla till skryt kan våga påstå, att filmtexter av i dag — liksom f.ö. all redigering — över lag och genomsnittligt sett äro ganska tillfredställande. Liksom filmen på sistone tagit sjumilasteg framåt och uppåt, så ha texterna följt med i utvecklingens galopp. Åtminstone anstränger sig varje filmbyrå med självaktning att leverera förstklassiga texter — man merkt die Absicht i alla fall och bör icke nedstämmas.

Vill man låta våra dagars filmredigering framstå i så fördelaktigt ljus som möjligt, behöver man bara göra en liten återblick, ett femtontal år eller så i tiden — och den moderna filmtexten kan rulla vidare med sin 25 rutor i sekunden i trygg förvissning om att icke länge vara någon skamfläck för språket.

Det är kanske på tiden nu att erkänna, att det nog var lite si och så med både texter och redigering anno dazu mal. Strängt taget existerade helt enkelt inte dessa begrepp inom dåtidens filmhorisont. Det finns säkert en och annan av de ärade åhörarna, som upplevt de första filmerna, och i så fall kanske han drar sig till minnes, att dessa serverades med originalspråkets texter. Det var mestadels små franska enaktare, som rullades, och den oftast mycket ungdomliga publiken fick alltefter sin lingvistiska begåvning försöka följa hjältens äventyr via det franska språket. Emellertid måtte vederbörande snart ha funnit, att publiken — fastän den tillhörde den nation, som kallas nordens fransmän — dock icke till fullo behärskade franskan, varför man tillgrep affischer som förmedlande länk. Dessa affischer, som i koncentrerad form berättade om de olika mästerverkens sensationella innehåll, spikades upp vid entrén, där biograferna nu ha sin reklam — och man skrädde inte heller orden, när det gällde att utmåla för åskådaren, vilken lysande underhållning som väntade.

Nästa etapp i utvecklingen blev — danska texter. Filmerna kommo till Sverige via Köpenhamn, och de danska texterna fingo till att börja med sitta kvar. Sedermera kom någon smart direktör på idén, att man rent av skulle översätta texten från danska till svenska, och från denna tid datera sig åtskilliga översättningsgrodor, som säkert kunna tävla med de klassiska exemplen om den skinnsjuka greven och mågarna i sundet. Vi få emellertid nöja oss med att relatera historien om filmen ”Fastlagsbullen”. Den var en munter och sprallig två-aktare med den frodiga Bunny och hans långa dragon till fru i huvudrollerna, och den skildrade deras äventyrliga bröllopstripp. När filmen i sedvanlig ordning kom upp till censuren, satte namnet myror i huvudet på den dåvarande censorn. Varför i all fridens namn skulle filmen heta ”fastlagsbullen” — det var och förblev ett mysterium. Det fanns inte aningen av en fastlagsbulle i någon scen, och censorn, som hetsades av begär att lösa namnproblemet, började en del undersökningar — vilka gåvo följande resultat. Filmen hade hetat Honeymoon på originalspråket. Köpenhamn hade ersatt det med sitt namn på smekmånad — vetebrödsdagar — den svenska förläggaren var tydligen icke så vidare bevandrad i danskan men tyckte å sin sida, att — eftersom det just råkade vara fastlagstider, när filmen skulle visas — fastlagsbullar kunde vara lika så gott och framförallt aktuellare än vanligt vetebröd.

Så småningom fingo naturligtvis vederbörande upp ögonen för filmtexternas och filmredigeringens betydelse. Folk med litterär begåvning började ägna sig åt yrket. Texterna fingo stil och pregnans, och det gick upp för filmfolket, att kvicka texter kunde hjälpa upp ett lustspel lika väl som kvicka baletter i många fall varit räddningen för en i övrigt svag revy. Likaså började man redigera filmerna. De godtogos inte i sitt originalskick utan klipptes och stuvades om och lades till rätta för den svenska publiken.

Början till filmens litterära ambitioner kan man kanske förlägga till år 1912, då filmen hade sin högkonjunktur. Då började den associera sig med pressens och litteraturens män — och kvinnor med för all del — och de större filmbyråerna lade sig till med en s.k. litterär chef, medan de mindre företagen läto sina filmer redigeras av pennans folk. Numera ha ju alla de stora filmbyråer sina litterära experter, mestadels tidningsfolk eller andra med stilistiska kvalifikationer. Journalister ha naturligtvis den största förutsättningen att göra bra filmtexter, men å andra sidan är det inte säkert, att alla journalister kunna det. Filmtexterna ha sin egen lilla teknik, och det finns många exempel på att briljanta tidningsmän och författare misslyckats med att göra filmtexter. Det ligger nära tillhands att falla för frestelsen att göra texten till huvudsak och så att säga låta den stå över själva filmen. Texten får inte göra sig bred, så att det verkar, som om filmen vore tillkommen enbart för texternas skull. Den bästa texten är den, som är så naturlig i förhållande till bilden, att den inte märks. Detta gäller naturligtvis endast de allvarliga filmerna, i lustspel och farser får textredaktören så mycket rikligare och tacksammare tillfälle att lysa med sin humor och spiritualitet. En annan sak, som textredaktören alltid måste ha i minnet, är att han riktar sig till den stora publiken — inga extravaganser med utländska ord tolereras. Vidare är det en given sak, att språket måste lämpa sig efter miljön — damen i stånd rör sig exempelvis inte med samma eleganta ordval som damen av stånd.

Om man nu närmare granskar den rent tekniska sidan av en films tillblivelse i svensk edition — det är här endast fråga om utländska filmer — så framgår det snart, att textförfattarens arbete inte inskränker sig till att korrekt översätta och bearbeta originalspråkets texter. Utrustad med den engelska lista, som åtföljer varje film och i nummerföljd upptager filmens alla texter, går textförfattaren in i filmbyråns privata förevisningsrum och tar sig en första titt på den nyanlända filmen. Det händer då, att han gör den upptäckten, att filmen innehåller en eller annan scen, som han på förhand vet inte tilltalar svensk publik. Det gäller då att få bort dylika scener, utan att fördenskull sammanhanget i handlingen störes, och han griper till saxen. Numera äro emellertid klipp sällan av nöden. Förr hände det, att hela filmen fick klippas om från början till slut — särskilt under kriget, då vissa krigshetsfilmer inte kunde visas i det neutrala Sverige — men numera är filmproduktionen i allmänhet lagd så internationellt, att den passar i alla länder. Det är däremot inte ovanligt, att filmer tarva betydligt hårdhäntare omklippning än de redan omtalade små retuscherna på grund av sin längd. En biograf kan inte gärna förevisa mer än 2,700 meter film på en tvåtimmars föreställning, och en filmlängd på exempelvis 3,500 meter — som många s.k. storfilmer räkna — är därför åtskilligt för lång. När en längd på flera hundra meter ska opereras bort — inom parentes sagt skulle det inte gå med ljudfilm — får klippningen ske med lätt och varsam hand, några tiotal meter här och några där. Men många års träning har skapat en viss fingerfärdighet med saxen, och det är mestadels omöjligt för en utomstående att kunna påvisa, var det saknas något, detta även om den oklippta filmkopian visades som jämförelsematerial. Ett så radikalt medel mot en långfilm, som en viss biografägare en gång tillät sig, är däremot inte att tillråda. Biografägaren ifråga erhöll en i hans tycke alldeles för lång film, vadan han lätt och lekande tog bort — hela fjärde akten. Vi förmoda, att åtminstone en del av publiken märkte ett visst avbrott i sammanhanget — men kanske de i sitt stilla sinne skyllde på censuren.

Sedan eventuell klippning är undanstökad och textredaktören gjort de svenska texterna och till yttermera visso kört filmen en gång till för att se, att de stämmer med bilderna, vidtager laboratoriets arbete. Texterna fotograferas och insättes sedermera på de ställen i kopian, där de utländska markeringarna sitta.

Det blir även laboratoriets sak att göra i ordning det som kallas inserat, d.v.s. sådana texter som äro intryckta i själva filmen, t.ex. brev, tidningsnotiser, visitkort o.dyl. En hygglig och lättsam handstil mobiliseras, och ägaren får sätta sig ner och pränta brev i ungefärlig stil med originalets, därefter fotograferas detta och insättes på sin plats i filmen. En tidningsnotis och ett visitkort är lätt avklarat, men det är besvärligare, när den, som på filmen mottager visitkortet och dessa mer eller mindre hjärtliga ord, i närbild exponerar inte bara sina som alltid utsökt välformade och välmanicurerade händer utan kanske också någon iögonenfallande dräktdetalj vid handleden. Då måste det svenska laboratoriet givetvis också anskaffa lika välvårdade händer och ev. samma spetsrysch kring handleden. Trots alla försiktighetsmått händer det naturligtvis då och då små malörer. I höstas kunde man exempelvis se, hur hjälten i en amerikansk film chevalereskt överlämnade till hjältinnan ett etui med ett halsband och ett visitkort, där han bedyrade henne sin kärlek. Och när pärlorna sedan lyste i närbild, visade det sig att de — enligt inskriptionen i locket — voro köpta i en mycket välkänd stockholmsk juveleraraffär. Visserligen hade man kunnat advocera det därhän, att hjälten var en berest herre, men eftersom man nyss förut sett honom köpa klenoden på Femte Avenyn, så blev ju det hela en smula mystiskt.

Det går väl an, när textförfattaren verkligen får se filmen, innan han gör texterna, men likaväl som det händer, att pressfolk skriver referat från tillställningar, som de aldrig bevistat, så har det också hänt, att texterna till en film måst göras, medan själva filmen gungade på Atlanten. Det hände för något år sedan, att en Garbo-film, vars premiär var bestämd till en viss dag, råkade bli så sent expedierad från New York, att den anlände till Göteborg först på lördagen och inte hamnade i Stockholm förrän på söndagen. För att nu få filmen klar till måndagens utlovade premiär — den hade av en massa skäl inte kunnat uppskjutas — så måste filmbyrån dels räkna med älskvärt tillmötesgående från censuren att snabbexpediera filmen och dels ha texterna klara att smälla in. Texterna hade fått göras efter scenariot, vars andemening följdes i varje liten detalj. Och det visade sig sedan, att alla texter så när som på tre verkligen passade. Och där klickade det ifråga om engelskans svåra You — du eller ni? Det nu relaterade fallet bevisar också att textförfattaren gör klokt i att i görligaste mån följa originalet, vars utformande producenterna bruka lägga ned stor omsorg, så att texterna verkligen stöda bilderna och föra handlingen framåt.

På de yttersta av dessa dagar har textfrågan komplicerats genom ljud- och talfilmens entré. I de s.k. synkroniserade filmerna, där musik och bild och tillhörande effekter absolut måste sammanhänga, får den svenska texten alltså inte vara längre i meterantal än originalet. Det blir för den arma textredaktören att räkna bokstäver och få fram kontentan på det utrymme, som bjuds. Och det kan vara nog så kvistigt — svenskan är som bekant inte så uttrycksfullt i korta vändningar som engelskan. Och allra svårast är det naturligtvis i lustspel att vara kvick på ett visst antal rutor och bokstäver.

Vad beträffar de riktiga talfilmerna, som tills dato endast varit engelskspråkiga, så har frågan lösts så, att svenska texter, gjorda på ett s.k. diapositiv, inkopierats under dialogerna på det ställen, där text varit nödvändig för sammanhanget. För den icke initierade bör kanske tilläggas, att ett diapositiv är ett efter filmen gjort negativ, vilket i sällskap med svenskt textnegativ dubbelkopieras till ett positiv.

Vad beträffar svenska texter i de s.k. Movietonefilmerna, d.v.s. filmer med ljud och bild på samma remsa, så kan man visserligen förfara på samma sätt, men det lämpligaste är att texterna sättas in i produktionslandet.

Just nu i talfilmens genombrottstid är text- och talfrågan givetvis en smula kvistig, men man kan säkert var lugn för att det hela så småningom reder upp sig på ett eller annat sätt. Vilja inte de filmproducerande länderna göra svenska inspelningar åt oss, så få de väl engagera en svensk medarbetarstab, som sörjer för den svenska editionen. Det kan kanske rent av bli en ny svensk exportartikel: textredaktörer till Hollywood, Ellstree, Babelsberg och allt vad de heta — såvida man inte dessförinnan beslutat sig för att anamma den ideala filmformen — den textlösa.

Till startsidan