Den talande filmen.
Filmbladet, mars 1923

Under rubriken ”Maskinkonst” skämtar den bekanta signaturen ”Johansson med hjärnan” i Soc.-Dem. på följande sätt med den talande filmen:

Då och då uppstår det en herre i olika hörn av världen och förklarar sig ha löst problemet med den talande filmen. Därpå sätter han sig igen och det blir tyst. Här i Sverige är det till och med en och samma herre, ingenjör Berglund, som en gång om året skyltar i tidningarna som den slutgiltiga uppfinnaren till den talande filmen. Det är av porträttet att döma, en ganska ung man, som alltså ännu länge kommer att låta tala om sig.

Sedan är det tre tyska herrar, som kastat sig på uppgiften och nu anse sig ha löst den. Till yttermera visso ha de redan döpt patentet. De kallar det Tri-Ergon för att understryka att det är resultat av tre mäns samarbete.

En provföreställning synes ha utfallit mycket lyckligt. Zeitschrift des Vereins deutscher Ingenieure bedömer den så här: ”Tal, sång och instrumentalmusik återges tydligt och rent, till och med skådespelarens släpande gång i en domstolsscen kunde höras; bild och ljud följdes åt fullständigt.”

Det låter ju löftesrikt, men tryggare är väl att avvakta närmare underrättelser. Under tiden kunna vi ta oss en funderare.

Den som känner den mänskliga energin och fiffigheten tvivlar icke på att problemet kommer att lösas en gång. Men vad som är svårare att få in i huvudet är den oerhörda vikt man fäster därvid, den glada tron att därmed skaffar man filmen en ny, oanad storhetstid.

En sådan trångskalle är åtminstone jag och jag skäms inte att tala om det. Trots den överhängande faran att jag en vacker dag sitter där, snopen, och dum, slagen på fingrarna av den triumferande verkligheten.

Men till dess det sker håller jag på min oförgripliga mening att den talande filmen, fullkomligt genomförd, skulle äventyra filmens internationalitet och därmed dess framtid. Den skulle därigenom blott sjunka ner i den babyloniska förbistringen. Filmen styrka har hittills varit att den kunnat kringgå det där förargliga Babels torn, som åstadkommit så mycket olycka och besvär, även om det också givit oräkneliga undervisningsanstalter och språklärare deras levebröd.

Inte vill publiken i de olika länderna sitta och anstränga öronen med att tyda de främmande filmhjältarnas tungomål. Även de artigaste fransmän skulle bli kyliga av att i timtals lyssna till ”Ingmarssönernas” obegripliga sjungande dalmål och vi själva skulle ha ganska svårt att följa med en tysktalande Danton eller en David Copperfield, som snackade danska. Det skulle bli ett virrvarr så herren sig förbarme!

(Att icke tala om pinan att i en dålig film också behöva lyssna till en massa plattheter. Det är outhärdligt nog att ana sig till dem av mimik och ögonrullningar. Därmed skulle det enda försonande draget hos många filmer bortfalla.)

Att man skulle trava vidare i konstgjordhet genom att låta ido eller esperanto bli det gemensamma språket i alla talade filmer är väl knappast tänkbart. Annars skulle det vara rätt lustigt att i en historisk film höra Nero dundra på esperanto eller aposteln Paulus predika på ido för de efesier.

Nej, jag tror att talande film kommer att få en mycket begränsad användning. Fast man kan ju aldrig veta hur smaken utvecklar sig. Redan nu ser det betänkligt ut.

Kanske framtidens svenskar skola föredra att höra och se sina gunstlingar som talande fotografier på bio i stället för livslevande på scenen. Vem vet om vi icke i en nära framtid kunna få höra följande replikskifte:
– Ska du följa med på Röda Kvarn i kväll? Gösta Ekman spelar alldeles bedårande i den nya Stillerfilmen?
– Nej, jag tänker gå på Svenskan i stället och se honom själv i den nya succèpjäsen.
– Bry dig inte om det! Det är i alla fall inte detsamma! Han är faktiskt mycket bättre i filmen än i verkligheten.

Det blir den fulländade teknikens triumf över den ofullkomliga verkligheten. Ja, ja, osvuret är bäst.

Johansson med hjärnan.


Till startsidan