Det finns en bland oss som alltid får sin omgivning på gott humör. I hans sällskap upplever man ofta att man står och skrattar högt, trots att det att är emot ens natur.
Jag tror ni vet vem jag menar.
Just det: Pelle Lönndahl.
Som 20-åring började han som ljudtekniker på Centrumateljéerna, sedermera Sandrew Ateljéerna. Året var 1944. Där verkade han till nedläggningen 1960.
Efter en tid på Radio Nord, kom han till Filmskolan som så småningom kom att omvandlas till Dramatiska Institutet. Han påstår bestämt att han inte hade någon pedagogisk kunskap på den tiden. Det är inte sant. Jag som haft förmånen att lära känna honom redan under Sandrew-tiden har lärt mycket genom hans praktiska pedagogik. De som haft honom som lärare har kommit att uppskatta hans förmåga att både vara handfast och mild. En god pedagog, med andra ord.
Många av oss har fått ta del av Pelles erfarenheter under årens lopp, har till vår glädje märkt att han aldrig glömt bort varken elever eller kollegor. Pelle bryr sig om på ett sätt som är unikt, och som man gärna skulle vilja se mer av idag. Faktum är att den lärare de flesta elever som gått på DI, alltså inte bara ljudelever, minns, det är Pelle Lönndahl.
Till den ljudtekniska och mänskliga ledstjärna som Pelle är och alltid har varit, är det idag en stor glädje att få överlämna vår speciella LJUDVÅG i guld. Ingen har gjort sig mer förtjänt.
Ulf Park
